Ex-clarteist på villovägar

En gång hamnade jag i ett fint slavistsällskap där bl.a. Utrikespolitiska institutets Lena Jonson ingick.

Apropå något som sades vid bordet inflikade Lena att hon på sin tid hade uteslutits ur Clarté.

Kan du bevisa det? undrade jag.

Hon blev mig svaret skyldig. Frågan är om inte Clarté kunde vara behjälpligt att utfärda uteslutningsintyg till unga akademiker som vill rentvå sig från ungdomsförsyndelser. Ett slags svensk Persilschein (de intyg som ockupationsmakten i Västtyskland gav nyttiga nazister; uppkallade efter tvättmedlet Persil.)

Hur som helst har sagda Lena Jonson en helsidesartikel idag i SvD där hon försöker bevisa ett samband mellan den konservative tyske rättsteoretikern Carl Schmitt och Vladimir Putin. Genom att Schmitt välsignade Hitlerdiktaturen kan man då - genom guilt by association - sätta nazistämpel på Putin.

Lena Jonsons artikel slutar:

"Frågan hänger i luften: har Schmitts idé om den 'totala staten' redan förverkligats i Ryssland, eller står vi inför en situation motsvarande den i Tyskland i början av 1933? Kommer en renodlad rysk Führerstat att uppstå där presidenten med full diktatorisk makt agerar nationens räddare och den ende som med auktoritet tar beslut medan de kritiska rösterna helt tillintetgjorts? Eller har den redan införts? Vart kommer i så fall myterna om rysk storhet, seger och offer att ta Ryssland? "

Artikeln är prov på en halkig analys som bortser från verkligheten på marken och genom att isolera idéplanet kan nå vilka resultat som helst, dvs. de som beställaren önskar.

Om man åtminstone stannar upp ett ögonlock vid den faktiska verkligheten så måste man ju underkänna Jonssons premiss att Ryssland "väljer idag internationell isolering".

Är det Ryssland som skär av ekonomiska relationer och bryter upp ingångna kontrakt med väst?

Är det Ryssland som i strid mot WTO inför sanktioner mot USA?

Är det Ryssland som omringar USA och EU med ett system av militära baser och övar anfallskrig någon minuts flygväg från motståndarens megastäder?

Är det Ryssland som lägger krokben för EU-investeringar eller är det tvärtom EU som just stoppat ett gasprojekt (SouthStream) som åtskilliga EU-medlemmar önskat.

Här är något grundläggande fel i Jonsons verklighetsuppfattning.

Detsamma gäller hennes spekulation om att Ryssland skulle vilja hoppa av världssamfundet i så måtto att folkrättens primat skulle tas bort ur författningen. Låt mig påpeka att Putin i sitt senaste tal till nationen (före Krim) gjorde just folkrätten till det viktigaste rättesnöret för Rysslands utrikespolitik. Jag tror det var allvarligt menat, eftersom folkrätten är den tunna blå linjen som (tillfälligt) räddar den svagare parten från övergrepp. Och Ryssland är jämfört med USA/EUropa den svagare parten.

Dessutom är det väl uppenbart att Ryssland är den part som vill stärka FN, medan framför allt USA gång på gång rundar FN. Ryssland har alldeles nyss lyft in Ukrainafrågan i FN genom att lägga fram en resolution (2202) som gör att säkerhetsrådet nu "äger" frågan.

Nej, Jonsons artikel är exempel på ett uselt akademiskt hantverk. Själva idén till artikeln - att Carl Schmitt skulle inspirera en Putindiktatur - är Timothy Snyders, och den är inte bättre i hans version. Det faktum att Aleksandr Dugin och Vladislav Surkov intresserat sig för Schmitt säger ingenting. Dugin har ingen ställning i Kreml och fick nyss sparken från sitt lärarjobb för krigiska uttalanden mot Ukraina. Surkov lämnade sin tjänst i Kreml 2013 men är idag medhjälpare till presidenten i frågor gällande Abchazien.

Kort sagt, slarvigt slipprigt. Uselt intellektuellt hantverk.

Den nya två timmar långa dokumentärfilmen "Krim. Vägen till hemlandet" som nyss haft premiär på rysk TV ger mycket material till en analys av president Putins politik. Inte är det någon envåldshärskare som framträder. (Än så länge finns bara 6 min engelsktextat på Youtube.)

"Filmen har två hjältar", sa filmregissören Karen Sjachnazarov efter premiären. "Det ryska folket - inklusive Krimborna - och president Putin". Alla mätningar från såväl Putinfientliga som statsägda institut visar att minst 85 % städer Putins beslut om Krim. Den västfinansierade oppositionen kallar liksom sina uppdragsgivare Krims hemkomst för en "annektering". Tänker de verkligen vinna makten med fredliga medel eller har de andra planer?

Stefan Lindgren