Enslingen på Österlen

Enslingen på Österlen brukar jag kalla honom. Vad gäller det senare håller ju lyckosten till på en av honom ägd gård utanför Kivik, belägen i Sveriges vackraste landsända.

Nog är han ensamvarg, därför beteckningen ensling. Även om han har omgärdats av idel fala fruntimmer. Betydligt yngre än han själv. 

Lasse Ekstrand om årskamraten Ulf Lundell.

Hörde jag Mick Jagger? Men enslingen är inte lika spänstig, om jag förstått hälsoläget rätt, som den till och med några år äldre rullande stenen. Sjuttiosex, som Lundell blir i november, år gammal bär han på en åldrad kropp som har börjat tredskas. 

I det känner jag igen mig, och alltför väl. Vi är ju födda samma år. Men jag varken vill eller behöver påminnas om min gammelmanslekamen. 

Det fysiska förfallet är inget han döljer, han verkar för övrigt inte dölja något i sin självbespeglande nit. Det kan jag finna sympatiskt. Om det inte kantrar alltför mycket i narcissistisk, egokär, riktning. Blir alltför privat. Som att prackas på ett fotoalbum där man själv inte förekommer.

En gång har jag faktiskt skrivit om honom. Texten ingick i en samling manliga författare och konstnärer som jag avhandlade, under temat "post-moderna".

Syftade inte på ett samhällstillstånd - det postmoderna - utan på modersbundenhet och hur sönerna hanterar förlusten av en älskad moder, mentalt överlever efter (post) hennes bortgång. 

Bland dem Karl-Erik Welin. Jag när en freudianskt färgad teori, apropå Welin, om sambandet mellan homosexualitet och modersbundenhet. Men det tar jag en annan gång. Retar förmodligen gallfeber på Jonas Gardell och hans gelikar. 

I essän använde jag termen "barnlik", inte barnslig men barnlik och positivt laddat, satte den på Lundell och mina andra cases. Han tog faktiskt del av mitt porträtt av honom, gav det beröm. Men det är också en annan historia.

Och att jag presenterade mina skriverier om olyckliga söner på en feministisk sammandragning på Göteborgs universitet. Ende karl i lokalerna, fråga mig inte varför. Inte såg kvinnorna glada ut, när de med vass, genusvetenskaplig blick skärskådade karlsloken. 

Som om jag hamnat totalt fel. Något katten släpat in. Snabbt pyste jag, med svansen (sic!) mellan benen iväg mot mitt stamhotell Vasa. 

Lundells dagboksanteckningar under titeln Vardagar, befriade från en redaktörs omutliga hand och utgivna oredigerade när bläcket knappt hunnit torka, om jag inte fått det om bakfoten, har jag inte läst. Till skillnad från manliga generationskamrater som nästan bubblat över av entusiasm. 

Kanske igenkänning, identifikation? Delad leda? Eller projektion. Så ville de också leva! Lundell som ställföreträdare.

Tolfte volymen nyligen utkommen. I SvD 250520 recenseras den inte i konventionell mening, utan utdrag återges okommenterade rakt upp och ner. Ett bra grepp. För hur recensera en själ och ett hjärta som hänger där på en krok? För att travestera Strindberg. Säkert en av Lundells idoler.

Två saker slår mig när jag läser utdragen i Svenskan. Dels tvärsäkerheten, när Lundell ytterst svepande yttrar sig om rysk kultur och litteratur. Han är starkt negativ mot allt "ryskt". Därmed knallar han i takt med tidsandans krigshetsande russofobi. Oksanen torde jubla. Välkommen i fältdragargänget.

Jag är mycket tveksam mot hans generaliseringar, när han drar Dostojevskij och andra ryska storheter över en kam, undrar över vad han egentligen bygger det på. Läsefrukter? Wikipedia? Hörsägen?

För det andra. Nivån på hans betraktelser, "analyser" kan de definitivt inte kallas, befinner sig på en osnuten tonårings. Svordomar är legio, när ordvalet tryter. Ett språkbruk tillhörande en som pratar först, tänker sedan. Hasplar ur sig något obearbetat och osmält. 

Man rycker till, kanske skrattar förtjust eller generat över tilltaget. Men det fungerar inte som inledning till ett samtal, ett meningsutbyte. Det är väl heller inte idén bakom den offentliggjorda svadan.

Lundells, hans personal branding som företagsekonomerna säger, vill vara en bitvarg i och mot den ruttna tiden, en kompromisslös kultur- och samhällskritiker som ilsket tar bladet från munnen. Utan att opportunt snegla åt något håll. Lundells eremitvärld är hans och ingen annans. 

Men förmår han inte gestalta det bättre än vad exemplen i SvD in extenso

förmedlar, blir det tvärt emot. Och faller platt mot den skånska myllan. Hans vardagar är samhällsbevarande. Praktiserande uthärdandets konst. Om än på den vackraste platsen i detta land. Långt från massgraven Gaza.

Lasse Ekstrand