Proletären har bara sin hjälplöshet att förlora

Det var en uppburen amerikansk psykolog, Martin Seligman, som myntade begreppet: ”learned helplessness”.

Ordvalet kan låta nedvärderande, men jag är inte så säker på att det var avsikten, skriver Lasse Ekstrand idag.

Däremot stannade väl, åtminstone vad jag minns, ansatsen på en beteendenivå. Inget djupgående ”varför” om hur denna hjälplöshet (kan termen synonymiseras med ”handfallenhet” eller ”initiativlöshet”?) uppstår.

Och vidmakthålls. Det viktigaste att fundera över.

I mina studier av typiskt svenska brukssamhällen, och av förhärskande tankefigurer (Johan Asplunds uttryck), har jag lyft ut begreppet från det psykologiska sammanhanget.

Inlärd hjälplöshet betraktar jag inte, ur brukets klassperspektiv, som en individuell egenskap. Utan som ett sociologiskt fenomen, skapat och vidmakthållet av människorna själva.

Fabriksmänniskan, initierat gestaltad av Sjödin, Evander, Fridell och andra med egen erfarenhet av livet på bruket, är i mina ögon en social kategori.

Hjälplösheten - undfallenheten, tillbakahållandet, lydnaden, motståndslösheten - är i linje med detta en konstruktion. Historiskt framvuxen i ett kapitalistiskt samhälle präglat av över- och underordning.

I en undermedveten, aldrig erkänd, strävan från den underordnade att rättfärdiga sin plats i systemet.

Glöm personliga egenskaper som roten till det onda. Se det istället socialpsykologiskt. Vi håller nere varandra, gör varandra hjälplösa med Seligmans term. Om jag - så du.

I högsta grad en politisk fråga hur det kan brytas.

Något som fackföreningar och vänsterpartier gått bet på, kanske snarare inte velat. Facket utgör arbetsköparens förlängda arm. Vänsterpartierna rör sig vilsna i identitets- och värdegrundsträsket, förtjänar inte längre att kallas ”vänster”.

Proletärerna har endast sina bojor att förlora. Allt att vinna. Men befrielsen måste vara deras eget verk. Och det finns inga andra än vi som är här och nu, för att travestera Göran Sonnevi i diktsamlingen ”Det måste gå” (1970).

I vägen ställer sig den självdisciplinering som jag själv upplevde, långhårig och inte som de andra gubbarna, under mina korta inhopp nere i Verket i Sandviken.

Den hårda psykosociala arbetsmiljön tenderade inte sällan mot ren mobbning.

Jantelag har det, nästan till leda, talats om i samband med mentaliteten i svenska brukssamhällen. Ingen får sticka ut. Tro sig vara något.

Varför - egentligen? Handlar det inte ytterst om, utan att det ägnas en bestående, medveten tanke, att rättfärdiga en samhällsordning? Den gör inte halt vid fabriksgrindarna.


Michel Foucault blev tidigt något av en husgud för mig. Nietzscheinspirerad. ”Själen är kroppens fängelse.” Heureka, så är det! Förtrycket är rotat i det mentala, har bosatt sig där.

Och det börjar med att vi håller tummen i ögat på varandra. Utan att förstå, eller vilja inse, att det är just det vi gör.

I vårt vardagliga agerande, om än till synes inget att hänga upp sig på utan som kan tyckas oss tämligen oförargligt, gömmer sig förtryck.

Glöm fångvaktare, glöm arbetsledning och basar. Vi är våra egna övervakare. Dåliga sociala villkor består. Eftersom vi, inlåsta i tankefigurer, inte tror att de kan ändras. Liksom inte vi själva.

Ödessymfonin, som inte är någon eftersom det inte finns något strikt ödesbundet (samtiden är onödig, som Jan Myrdal underströk i en brevbok tillsammans med Lars Gustafsson), fortsätter att spelas.

Hjälplösheten - egentligen tycker jag inte om termen - är en social konstruktion. Inget annat. Därmed föränderlig. Men hur länge till må den bestå?

Lasse Ekstrand