Satir fungerar inte

Lars Hillersberg-bild. Typexempel på hur satir kan spåra ur. 

När jag, och under många år, medverkade på Gefle Dagblads kultursida avråddes jag från att använda ironi i mina texter. "Det fungerar bara inte", enligt den garvade kulturredaktören som på erfarenhetens bittra grund visste vad han pratade om.

Vad med satir? Lasse Ekstrand reflekterar-.
Tja, om vi kunde fråga de satiriska konstnärerna Lasse Hillersberg eller Lena Svedberg från den vildvuxet anarkistiska tidskriften Puss, skulle vi få höra om ett bemötande som hette duga.

I Hillersbergs fall gick det till och med så långt som till en fysisk attack från en rasande utställningsbesökare. Den senare ansåg att den förra skulle ha på käften. Hillersberg, antisionisten och Israelkritikern, beskylldes för antisemitism och simpelt judehat.

En vanlig beskyllning även i dagens enfaldiga opinionsklimat i vårt arma land. Naturligtvis helt ogrundat, både nu och då. Men enklast att avfärda befogad kritik mot ett pågående folkmord med en belastande stämpel. Så slipper man argumentera.

Jag önskar att jag kunde illustrera detta inlägg med satiriska mästerverk från de framlidna Hillersberg och Svedberg. Men då kan det bli problem för sidans ansvarige utgivare.

En gång illustrerade jag en text på Facebook med en affisch från Tredje riket, som gjorde reklam för Leni Riefenstahls nazihyllande film "Viljans triumf".

Jag stängdes av eftersom jag, enligt FB, hade brutit mot "communityregler". Vad jag närmare bestämt brutit mot för regler kunde jag inte räkna ut. Frågade, utan att få ett tillfredsställande svar.

Nå, jag hänvisar den som inte känner till Puss, eller Hillersberg och Svedberg, att själv leta upp dem på nätet. Det är mödan värt, jag lovar. Med risk för att känna sig provocerad.

Risk? Äh, det är som det skall vara med tankestörande konst. Då först är den angelägen. När den biter i själens tunna hud.

Vad ska vi med konst, med det inte syftande på Hötorgskonst, till som är tandlös och politiskt ofarlig? Som inte provocerar våra ingrodda tankefigurer, stör vår tankefrid? Och det gäller förstås även tecknad konst.

Makarna Berglins omtyckta, stornäsade figurer, som klistras upp på kylskåpsdörrar, klarar jag mig utan.
Rutorna ligger för nära vardagens verklighet, därigenom normaliseras den. Jag vet att många inte tycker så. Bara de får förnöjas och skratta, som åt "Sällskapsresan" och Sven Melander med Lloyden, så är populasen nöjd. Och kan sova vidare. Låter jag fördomsfull?

Häromdagen gjorde jag på Instagram ett montage - tekniken har praktiserats av geniala namn som John Heartfield och vår egen Christer Themptander - på en bild föreställande Zelenskyj och Kristersson.

En satir över hur den senare verkar ha hur mycket pengar som helst när det gäller att skicka dem till Ukraina och ett fortsatt vansinnigt dödande när kriget för Zelenskyj och kompani för länge sedan är förlorat.

En skolkamrat från anno dazumal ryckte genast ut för att fördöma tilltaget. Som enligt honom spelar Trump, kanske menade han Putin, i händerna. Han kallade mig upprört för "låg". Tonen tillrättavisande och uppfostrande.

Naturligtvis bevärdigade jag mig inte med att svara honom på Instagram, eller att försöka förklara bilden och dess innehåll. Aldrig. Så lågt sjunker jag inte. För att använda det laddade ordet. Bilden talar för sig själv.

I DN 250704 läser jag en artikel om att samhällskritiska intellektuella och konstnärer fruktar framväxten av ett autokratiskt system i USA under Trumps omnipotenta ledning. Med begränsad yttrandefrihet. Det är Trump, det. En makthavare. I spåren av tidigare despoter. Inget att förvånas över, egentligen.

Men när en vanlig skolkamrat, inget dumhuvud vad jag vet, från förr sällar sig till yttrandefrihetens fiender utan att fatta det själv. Då är det illa ställt. Jag skakade smått uppgivet på knoppen när jag läste hans inlägg.

Som jag, lika uppgivet, brukar säga: det är inte politikerna det är fel på och som utgör största problemet, det är folket.


Lasse Ekstrand