Ekstrand om det utvalda folket

Del av en IWW-affisch som tillkom efter en idé på  ett ryskt flygblad från 1901.

Det hände 1945, under den omfattande metallarbetarstrejken, den största arbetsnedläggelsen i vårt land sedan storstrejken 1909, men som nog förtjänar utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt.

En ombudsman från förbundskansliet i Stockholm skickades upp till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta.

För att få dem att gå tillbaka till jobbet.
Han lade an en mjuk, vädjande, för att inte säga inställsam ton: - Tänk på era [underförstått stackars] familjer som har det svårt att ställa mat på bordet.

Syftande på de små summor som kunde utbetalas från 
strejkfonderna.

Han påminde i sin retorik om en bårlärka. En sådan där som gråter mer än gärna på begravningar. När min morfars bror jordfästes dök det upp en sådan figur och höll ett långt tal vid hans kista.
Tårarna flödade, rösten bar nästan inte. Änkan hade aldrig träffat mannen i fråga. Berättade hon, överrumplad och bestört, efteråt.

Vem i hela friden var han?
 Jag fick för mig att mannen berördes av sina egna ord, sin vältalighet. Och det hade intet med den döda i kistan hade att göra. Det kunde ha varit vem som helst.

Nå, apropå min morfar. När ombudsmannen äntligen tystnat och uppmanade de församlade: - Varsågod att fråga om något ni har på hjärtat, kom det genast från morfar: - Blir du aldrig trött i munnen? Kunde en replik ha varit mer dräpande? Det var min morfar, det. Som inte kröp för någon.

Jag har ofta citerat det. Jag umgicks ju i yrket med dem i den "snackande klassen", som de säger i Danmark. Akademiker och andra som älskar att till orda och höra sin röst. Utan att därför ha något viktigt att förtälja.

Jag härstammar från metallarbetare. Och det går tillbaka ända till 1880-talet, när morfars far och hans farfar ankom Sandviken för att jobba nere i Verket. (Morfar föddes 1890, som trettonåring stämplade han in efter att företagsläkaren utfärdat ett intyg om att han var arbetsduglig som minderårig.)

Tidigare kallade jag metallarbetarna ”det utvalda folket". 
Syftande på deras stolthet över sig själva och sin samhällsinsats. Alla andra bar de ju på sina axlar genom sin mervärdesproduktion.

En av mina kompisar tjänade ihop till sitt levebröd som tråddragare på Sandvik. Han försummade aldrig att med retsam stämma upplysa mig om att han hade ett riktigt jobb, till skillnad från mitt.

Jobbet som högskolelärare var enligt honom, stachanoviten, mönsterarbetaren, nivån snäppet över "lektanternas", förskolelärarna, men inte högre än så.

Jag tröttnade på att ständigt få höra om hur tärande jag var och gensköt honom vid ett tillfälle: - Jag kan visa dig med statistik, svart på vitt, att du tillhör en krympande samhällsklass. Industriarbetarna ersätts av robotar, produktionen automatiseras.


Där fick han väl så han teg, tänkte jag i min enfald. Men icke: - Där ser du, vi blir allt färre som måste försörja allt fler.


Jordens utvalda folk, som sagt.

Lasse Ekstrand