En fyrtitalist tar farväl av tonåren

Keith Richards 2016

Om det inte är den förbenade AI som är ute och spökar, vilket jag förstått att han (?) inte drar sig för, om det så gäller studentuppsatser för att lura handledare eller djur som gör de mest knasiga grejer, måste jag till min bedrövelse läsa på nätet att Rolling Stones ställer in en planerad turné nästa år.

Skälet är att Keith Richards artros, eller om det är artrit, egentligen spelar beteckningen ingen roll, lika illa vilken man än väljer, i fingrarna gör att han måste avstå. "The Last time" har slutligen blivit verklighet, skriver Lasse Ekstrand.
För inte så länge sedan begick mannen, som givit det oväntade överlevandet ett djupt fårat ansikte, ett framträdande i New York. Men då handlade det om att lira på tre låtar och inget mer.

Men att ge sig ut på en kanske världsomspännande turné, med gud vet hur många och långa konserter inför en stor publik och vassa kritiker. Det fungerar tydligen inte.

Jag har inte kunnat undgå att notera hans fingrar på aktuella foton. Reagerat på dem. Motvilligt börjat inse att det är illavarslande. Och nu bekräftas det.

Stones är för mig tonåren i Sandviken, i skuggan av Grottekvarnen. Tonår som levdes tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. Som starkast under olycklig förälskelse. Ett härligt, berusande sextiotal. En av de första Stoneslåtarna "Tell me". Banal text, men så skulle det vara på den tiden.

Och är jag inte helt ute och cyklar medförde klasskompisen Erik en LP med "Under the boardwalk" på till en musiklektion i läroverket. Låten knep mig med hull och hår från första ackordet. Jag tröttnar därefter aldrig på att höra den.

Den kloke musikläraren, ett undantag från de andra tråkmånsarna som med sin monolog till pedagogik plågade oss under lektionerna, lät oss lyssna på det vi själva valde. Själv försvann han in i ett annat rum för att komponera. Jag skickar ett tack till denne välsignade man i himlen.

Efter "Tell me" ett pärlband, "As tears go by" och en massa andra låtar som stannat kvar i mig. Jag tyckte om de första, bluesinspirerade skivorna, med covers på godingar, "Spider and the fly", "Hitchhike", "Come on" och andra, men efterhand bleknade intresset för det alltmer salongsfähiga, bandet.

Och så när de forna rebellerna adlades, hängde på sig högtidskläder, knäböjde nådigt inför en av bidragsmissbrukarna från det brittiska kungahuset. Nej, tack. Och skivorna speglade förändringen. You can´t always get what you want.

Jag brukar tänka, om man inte vore en pensionerad statstjänare med låg pension och skulle ha alla pengar som Jagger eller Richards, rika som Joakim von Anka. Kunna göra vad man vill. Men inte kunna hejda åldrande och död. Hur copy, som engelsmannen säger? Du kan ingenting ta med dig dit du går.

Hur länge till orkar kompisen Paul McCartney, spelade bas på en av låtarna på "Hackney Diamonds", hålla på? Jag hör glimtar från konsertupptagningar. Rösten är borta. Gamlingen är skoningslös. Det lärde jag mig redan i Sandviken.

Vad ska Keith göra nu med gitarren på hyllan? Pyssla med sin trädgård där i Connecticut? Damma böckerna, han har många, i hyllorna? Pussa söta hustrun Patti, några år yngre? Usch, att åldras är inte roligt!

Lasse Ekstrand