DN-juntans manifest

Dagens Nyheter tycks drivas av ett kotteri, med det gemensamt att deras liv beskriver någon märklig saltomortal som tycks ha satt djupa spår i personligheten.

Där har vi Peter Wolodarski, som suttit längre än tre amerikanska presidentperioder. Hans familj har Sovjetunionen att tacka för sin överlevnad (fadern växte upp i Sibirien) en bakgrund han förenar med examen från Harvard och brinnande antisovjetism.

Mikael Winearski, som härskar oinskränkt på  utrikesredaktionen, är tidigare redaktör på marxist-leninistiska Rödluvan (utmärkt) men följer nu sedan många år en polsk-nationalistisk orientering. Han tror nu att "hyckleriets era är över". Den har just börjat! Kaja Kallas lögnaktiga historieskrivning och EU-kommissionens försöket att svälta ihjäl den oliktänkande Nato-översten Jacques Baud är bara två exempel på hur mörkrets makter avancerar.

Annika Ström Melin, en gång redaktör för tidskriften Kampuchea, som odlade vänskapen Kambodja under Pol Pot-åren (av hedervärda skäl) har sedan några årtionden gjort sig till inofficiell talesman för EU-kommissionen. Idag är det kolonialmakten Danmark hon ömmar för (av mindre hedervärda skäl).

Dessa personer och några till - vi kan kalla dem juntan - tycks ganska oinskränkt dominera Sveriges viktigaste tidning. Ägarfamiljen tiger som vanligt och har väl högst dimmiga begrepp om vad DN:s devis "För en upplyst värld" kan innebära. 

Dagens nummer av tidningen ser ut som ett manifest. Juntan försöker nu övertala oss att det finns tre hot mot "det internationella regelsystemet" (OBS. ordvalet, inte FN-stadgan, utan något mer gummiartat). De hoten heter Xi Jinping, Vladimir Putin och Donald Trump.

Efter att ha troget ha traskat i USA:s fotspår och försvarat en rad olagliga interventioner i världen (Balkan, Irak, Afghanistan, Libyen, Iran etc etc) de flesta med explicit eller tyst stöd av EU, vill juntan få oss att tro att den motsätter sig USA:s roll som världspolis. Pyttsan!

Granskar man DN:s texter, både ledarsidan och redaktionell text, finns ju i grunden inga invändningar  mot världspolisens nya skov - attackerna på Venezuela, vars laglige president "ingen sörjer" (för att tala med Ulf Kristersson). DN:s ledare gråter krokodiltårar över "sveket mot Venezuela", som inte består i att dess president kidnappats, utan i att inte hela "regimen" likviderades. Snacka om skrivbordsmördare!

Vad gäller Ryssland och Ukraina har tidningen högaktingsfullt struntat i att USA och EU genomförde en statskupp i Kiev 2014 och startade ett inbördeskrig mot de östra provinserna. Krims och Donbass argument för att avskilja sig från Ukraina och välja återförening med Ryssland har aldrig ens återgivits i Dagens Nyheter.

Och Kina - vad ont har Kina gjort för att förtjäna att utpekas som en av världens tre största busar? Maktspråk mot Taiwan? Men det är faktiskt enligt gällande folkrätt Kinas inre angelägenhet och detta har erkänts av USA och västvärlden när Kina fick inta Taiwans plats i FN:s säkerhetsråd. Den klockan går inte att vrida tillbaka.

Kina arbetar för en fredlig lösning av Taiwanfrågan. Det är USA och numera också Japan och EU som bäddar för väpnad konflikt genom att rusta ön.

Winearskis försök att knyta Putin och Xi till Trumps folkrättsbrott är billig retorik. Putin och Xi för i alla avseenden en försvarskamp. I eftervärlden tror jag att ett perspektiv kommer att framträda. Nämligen att andra världskriget aldrig upphörde.

De brott mot mänskligheten som Hitlerregimen utförde fortsattes sömlöst av USA-imperialismen och av Europas kolonialmakter som ömsade skinn och blev nykoloniala. Det pågående kriget mot Ryssland liksom den militära konfrontation som byggs upp längs Kinas gränser är en direkt fortsättning av fascismens uppmarsch före andra världskriget.

Världen har dock i mellantiden ändrats i grunden. Forna kolonier och beroende stater har överallt stigit fram för att spela en mer aktiv roll och motsätta sig USA:s maktmonopol och de gamla kolonialmakternas återkomst. BRICS, Shanghaiorganisationen är uttryck för detta, liksom kraven på en omorganisation av FN:s säkerhetsråd.

Stefan Lindgren