Medför en universell rättsuppfattning större rättssäkerhet?

Philippe Sands, med judisk härkomst och nära släktingar som föll offer för nazisterna i Lemberg (under tysk ockupation, stadens nuvarande namn Lviv), är advokat och juridikprofessor, erkänd och respekterad specialist på internationell rätt. 

Lasse Ekstrand har läst tre av hans böcker:: "Vägen till Nürnberg." "Råttlinjen. Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår" och "Londres 38. Augusto Pinochet, Walter Rauff och rättvisan".

Naziförbrytaren, som den andra titeln syftar på, hette Otto Wächter, SS-officer och guvernör i dåvarande Galizien. Skrivbordsmördare, dock aldrig rannsakad, avled på flykt i Rom under mystiska omständigheter i slutet på 40-talet.

Walter Rauff flydde med hjälp av den så kallade "råttlinjen" från Europa, Vatikanens roll förblir därvidlag värd att syna med lupp, till Sydamerika, landade till slut i Chile, under beskydd av Pinochet. 

Utvecklade i Tredje riket hur gasning kunde genomföras i mindre transportfordon. 

Ställdes aldrig inför rätta. Han fortsatte sin brottsliga gärning, misstänkt för att i Chile ha malt politiska fångars döda kroppar till fiskmjöl. När han drev en fiskkonservfabrik. Även misstänkt för deltagande i tortyr av fångar.

Det var först vid rättegången mot de nazistiska topparna i Nürnberg 1945-1946 som åtalspunkten "brott mot mänskligheten" användes. Däremot inte, trots att den fanns på förslag, ”folkmord". Även om nazisterna förespråkat "den slutgiltiga lösningen", utrotandet av judarna som folk.

Åtalet mot Göring och kompani i Nürnberg skulle hanteras inom ramen för en universell rättsuppfattning. Och de åtalade individerna endast fällas om deras brottsliga gärningar bevisades. De skulle erbjudas en lagenlig, rättvis rättegång. 

Det fick inte vara tal om hämndlystnad, eller att döma någon på förhand, ohörd.

När jag läste Sands "Vägen till Nürnberg", där han omsorgsfullt och initierat går igenom bakgrunden till och själva processen, tycktes det mig fullkomligt rimligt att driva målet som det gjordes.
Men efterhand har jag blivit alltmer tveksam.

I rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem var Hannah Arendt kritisk mot den generella formuleringen "brott mot mänskligheten". En första undran torde spontant bli, vem företräder "mänskligheten"? Och när förtjänar ett brott mot mänskligheten rubriceras som just ett sådant?

I Nürnberg var det de fyra allierade, segrarmakterna, som stod som åklagare.

Samma allierades agerande i kriget, som terrorbombningen av Dresden, och övergrepp på kvinnor efter krigsslutet, lämnades därhän. Och har så förblivit.

President Milošević ställdes inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Något som inte skett om utgången på Balkan blivit en annan. 

Och fortfarande är det serberna som hålls för att vara de onda på Balkan. De omfattande fördrivningen av serber i spåren av inbördeskrigen, berövande dem jord och egendomar, tigs det om i världssamfundet.

Liksom om Israels kolonisationspolitik på Västbanken. Med den rasistiska behandlingen av palestinierna. Gaza? Etnisk rensning? Folkmord? Vem bestämmer?

Kissinger, inblandad i av den amerikanska regeringen sanktionerade CIA-kupper, efterlystes utanför USA och vågade inte bege sig till Europa. Med risk för att i enlighet med en universell rättsuppfattning gripas. 

Likadant med Netanyahu. Han stannar helst i Israel, bortom den universella rättens långa arm.

General Pinochet begärde Spanien utlämnad från London, när han vistades där, ansvarig för skändligheter begångna mot spanska medborgare efter militärkuppen 1973. Han klarade sig, efter flera månaders förhalning och trixanden med höga jurister involverade. 

Han kunde återvända till Chile, spelade dement och rörelsehindrad. Det han anklagades för, bland annat tortyr, stred mot chilensk rättsuppfattning, vilken skänkte honom immunitet. Så småningom upphävdes den, men Pinochet klarade sig från rannsakan och dom.

Jag kan inte låta bli att tänka, borde inte Tyskland, om än bombat till ruiner och aska, "tagit hand" om processen mot Göring och kompani? Käranden varit företrädare för de mördade - och de österut av nazisterna ockuperade? 

Vem skall företräda den rätt som inte följer en nations rättssystem? Kan de två systemen sammanfalla? Och, hur överklaga en dom baserad på universell rätt? Frågorna kan förefalla naiva och långsökta men inte komplikationerna ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Jag har inga enkla svar att erbjuda. Men slutsatsen tränger sig på, segrarens rätt blir den universella.
Den nazistiske juristen Carl Schmitt hävdade att den starke har rätten i sin hand. Värt att påminna om.

I den propagandistiska samtid där Putin framställs som krigsförbrytare. Men inte tidigare president Bush för de fasor, efter att ha ljugit om förekomsten av massförstörelsevapen, han åsamkade Iraks befolkning.
Och definitivt inte Zelenskyj, den gode som enligt väst för ett rättmätigt krig.

Sands böcker inbjuder till en folkrättslig diskussion. Helst utan skygglappar och politiska hänsynstaganden.

Lasse Ekstrand