Sebastian Barry – de bortglömdas röst

Sebastian Barry (f.1955) är en av Irlands mest kända och uppskattade författare. Han har skrivit ett trettiotal böcker (romaner skådespel och poesi), och han har tilldelats flera stora litterära priser.

Gunnel Engström har läst hans senaste roman, Gamla synders skull.

I sina romaner lyfter han fram människoöden som inte riktigt passar in i den officiella historieskrivningen och det är ofta de maktlösas perspektiv vi får möta. Fyra av hans romaner har översatts till svenska, den senaste 2025.

Sebastian Barrys senaste roman, Gamla synders skull (2025) har placerats på hyllan för ”deckare och spänning”. För mig är det ett svårbegripligt val, även om boken faktiskt utsetts till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Visserligen finns här ett antal poliser och ett mord, men den som väntar sig en traditionell deckare lär bli besviken. Trots min invändning är boken mycket läsvärd.

Utan logisk tidslinje
Huvudpersonen, Tom Kettle, är en pensionerad, irländsk polis som lever ensam med sina minnen i en värld där läsaren inte riktigt vet vad som är verkligt och vad som bara finns i hans tankar. Handlingen följer ingen logisk tidslinje utan böljar fram och tillbaka, och man vet aldrig om personerna han möter och talar med är levande eller döda. Kanske börjar han bli dement eller kanske är han traumatiserad, djupt deprimerad och plågad av skuldkänslor.

Under ytan döljer sig en historia om barnhem och övergrepp. Tom själv har fasansfulla minnen från sin egen barndom där katolska präster utnyttjade både honom och de andra barnen sexuellt. Så fort han blev gammal nog att ta sig från barnhemmet enrollerade han sig i den brittiska armén och skickades som prickskytt till en koloni i Sydostasien. Någon annan framtid fanns knappast för ett f.d. barnhemsbarn i 50-talets Irland. Tillbaka på Irland blev han polis. Han gjorde misslyckade försök att anmäla de präster som han visste hade förgripit sig på barn, men ingen var beredd att agera utan allt tystades ner. Tom gifte sig, fick två barn och livet såg ut att ordna sig, men allt han upplevde som barn fanns kvar. Dessutom hade hans hustru likadana minnen av barnhem och sexuella övergrepp som pågått under många år och var lika plågad som han.
 
I början av romanen tror vi – precis som Tom – att frun och barnen lever och att de har det bra tillsammans. Längre fram inser vi att de faktiskt är döda, och så småningom får vi också veta vad som hände dem.

Någon gång under Toms polistjänstgöring mördades en av de präster som hade kränkt och utnyttjat honom på barnhemmet. Prästen blev knivhuggen och knuffad utför en klippa, och flera år senare pekades den nu pensionerade Tom ut som mördare av en av de andra prästerna. Men riktigt vad som hände och när får vi ingen tydlig förklaring till, men det är fullt möjligt att läsa mellan raderna.

Barrys bok är poetisk, vacker och gripande, men den är långt ifrån lättläst, eftersom skeendet återges i form av Toms oordnade minnesbilder. Åtskilligt skildras också i en inre monolog av en berättare som inte går att lita på. 

När historien läggs tillrätta av makten
rågan om vem som äger sanningen är temat för den bok av Sebastian Barry som först översattes till svenska, Den hemliga skriften (2010). Här handlar det om en nästan hundraårig kvinna, Roseanne McNulty, som levt större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus. Eftersom hon är medveten om att livet håller på att ta slut börjar hon skriva på en hemlig självbiografi som hon gömmer under en lös planka i golvet. En läkare på sjukhuset intresserar sig för den gamla damen och hennes liv och börjar skriva på en egen bok där han dels undersöker hennes historia, dels skriver om sin egen sorg.

Roseannes ”brott” var att inte följa de strikta religiösa och moraliska koder som gällde i det irländska samhället under tidigt 1900-tal. Att inte lyda auktoriteter, att vara sexuellt aktiv, att ha fel religion, att bli gravid som ogift – allt kunde leda till att en kvinna blev bestraffad för sin påstådda omoral. Staten och kyrkan använde diagnoser för att tysta dem som inte ansågs passa in. Författaren skildrar i boken hur den enskildes egna erfarenheter raderas ut när de krockar med makthavarnas officiella historieskrivning.

Familjen som motståndskraft
I Dagar utan slut (2020) och Tusen månar (2021) vidgar Barry perspektivet till 1800-talets Amerika. I Dagar utan slut möter vi Thomas McNulty, en ung man som flytt den irländska hungerkatastrofen. Tillsammans med sin följeslagare och stora kärlek, John Cole, försörjer han sig först som ”dragartist” där de båda uppträder för gruvarbetare. Längre fram deltar de i det grymma utrotningskriget mot ursprungsbefolkningen och blir senare också soldater i inbördeskriget på Nordstaternas sida. Det är åtskilliga rena massakrer som de tvingas medverka i. Mitt i våldet skapar de en egen, okonventionell familj när de adopterar siouxflickan Winona. Det är en berättelse där tanken på ärorika segrar byts mot en ren kamp för att överleva, och där det som håller dem uppe är kärleken mellan tre udda människor.

I nästa bok Tusen månar (2021) är Winona huvudperson. Inbördeskriget är över men för en ursprungskvinna finns ingen fred. Familjen har flyttat till Tennessee och driver ett lantbruk. Det borde innebära att livet blir lugnare och att de tre lugnt kan blicka framåt. I stället blir Winona utsatt för ett brutalt övergrepp. Eftersom hon inte är vit, har polisen på plats inget intresse av att reda ut vad som hänt. Winona tar lagen i egna händer för att ta reda på vem som bär skulden – något som i sin tur visar sig vara livsfarligt. Tusen månar är en berörande skildring av sökandet efter identitet och av hur lagarna i praktiken bara gäller vissa, medan andra lämnas helt utan skydd.

Makten mot de svaga
Det som går som en röd tråd genom Sebastian Barrys böcker är hur han tar parti för den lilla människan i mötet med makten. Han skriver fram de historier som kyrkan, staten eller rättsväsendet har tystat ner eller struntat i. Det är inte alltid helt lättläst; hans språk är vackert, men det kräver sin läsare – särskilt när handlingen flyter ihop med karaktärernas egna minnesbilder. Men i slutändan ger han röst åt dem som aldrig fick någon upprättelse, och visar att deras egna erfarenheter är precis lika viktiga som den officiella historien.

Gunnel Engström

Sebastian Barry kommer till Kulturhusets författarscen den 15 mars i år.