Motståndet måste vara kollektivet

Syskonen 

Hans och Sophie Scholl med Christoph Probst (t h).

Lasse Ekstrand ser filmen Sophie Scholl - Die letzen Tage (2005) för tredje gången och grubblar på en formulering:

Jag ser den för tredje gången på SVT Play. Münchens universitet, där de regimkritiska flygblad spreds som ledde till syskonen Scholls avrättning våren 1943, besökte Eva och jag under en längre bilresa sommaren 1990. I ett fortfarande delat Tyskland. Först i oktober samma år skedde Anschluss.

Över 20 västtyska städer passerade vi under vår odyssé. Med start i Lübeck och som sista anhalt Hameln. Om jag inte missminner mig.

I München har platsen där universitetet ligger fått namn efter syskonen Scholl. Jag minns också en plakett till syskonens ära mitt i Potsdam. Sommaren 1992 vistades vi i samma stad. Syskonen Scholl hedrades på denna plakett för sin antifascistiska insats.

Jag har därefter grubblat en del på formuleringen.

Borde det inte ha stått antinazistiska? Det var ju i Tredje riket och mot Hitler de i motståndsgruppen Vita rosen, med syskonen Scholl i spetsen, i München agerade.

Men jag förstår nu varför de i DDR valde att formulera sig som de gjorde. För att markera att fascismen är större än nazismen.

Den senare utgör en del av den förra. Och - inte "endast" judar var offer för nazisterna. De fanns även bland de kommunister som utgjorde första generation DDR:are. Därför kunde det inte stå antinazism.

De borgerligt uppfostrade syskonen Scholl, Hans och Sophie var inte vad jag skulle kalla politiskt medvetna. De agerade snarare utifrån en a-politisk, humanistisk ståndpunkt. Sophie var, som jag förstår det, djupt religiös. Bad till Gud ända in i det sista.

Kanske utgjorde syskonen, mer än kommunister och politiskt medvetna, ett större hot mot Hitler och hans anhang. Deras engagemang vilade på sann medkänsla.

Samvetets. Bortom politiska paroller. Medmänsklighet.

Men de saknade uppbackning. Motståndet var idealistiskt. Från början utsiktslöst. Insåg de inte det?

I förhören, domen var klar på förhand och allt bara ett skådespel, var exekutörerna chanslösa mot den intelligenta Sophie. Men vad hjälper det oss, och alla vi som agerar i hennes efterföljd, goda argument när dialogen med makten per definition är omöjlig?

Det är inte argumenten som gör oss starka mot bödlarna. Och som det hette i Tredje riket: en riktig tysk är ingen intellektuell.

Böcker brändes. Judar gasades. Minnet av Sophie Scholl lever. Och av motståndet. Må det aldrig överges. Men må det ta mer kollektiva former. Och i större politisk medvetenhet.

Lasse Ekstrand