Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, om en arbetarfamilj i Malmö på 30-talet, håller jag för att vara den bästa svenska filmen någonsin skriver Lasse Ekstrand.
Jag har sett den flera gånger. Även sökt mig till kvarteret Korpen i Malmö. Det hus jag så gärna ville skulle vara det i filmen.
En kvinna boende i samma hus, och som vi bjöds in till, hade aldrig hört talas vare sig om Widerberg eller hans film.
Stark igenkänningsfaktor för undertecknad, uppvuxen i arbetarklassen. Den driftiga hustru som Emy Storm gestaltar kunde varit min mor, kanske ännu mer min mormor.
Bruket var de starka kvinnornas domän, inget patriarkat. Gubbarna hade vedboden som tillflyktsort när skjortan kändes för trång.
Widerberg, arbetargrabb från Malmö, har efter Korpen gjort bland andra melodramen Elvira Madigan och det som blev hans sista film Lust och fägring stor. Också en film om Joe Hill, bördig från Gefle.
Det var som om regissören önskade hålla sig väl både med den medelklasspublik som önskade ”opolitisk” förströelsefilm, och oss samhällskritiska som förväntade oss något mer av mästerregissören.
För nittiofem år sedan, 14 maj i Lunde, Ådalen, öppnade den härskande klassens lydiga redskap, militären, eld mot ett demonstrationståg bestående av strejkande arbetare. Fem demonstranter sköts ihjäl.
Idag, för exakt femtiosju år sedan, närmare bestämt 30 april 1969, när 68-stämning rådde i landet, hade Widerbergs Ådalen 31 premiär. I förtexterna tillägnas den de stupade i Lunde.
Kerstin Tidelius och Roland Hedlund är bra i bärande roller. Men inte kan de mäta sig med Keve och Emy.
Att det inte pratas dialekt, värst Tidelius med ett idiom som låter som något slags rikssvenska, kan man stå ut med. Vem har väl glömt Sven Wollters kalkonsmåländska i TV-uppsättningen av Raskens.
Nej, det är den politiska tendensen som är oklar. För mig står det glasklart att den härskande klassen, jag vägrar använda någon annan beteckning, ytterst sett är beredd att ta till vapen om dess makt hotas eller på allvar ifrågasätts.
Liksom i Chile och annorstädes.
Och socialdemokratin fruktar en upprorisk arbetarklass mer än något annat. Minns hur det agerades från topparna i LO under gruvstrejken för att få stopp på den.
I filmen talas det om ”förhandlingar” och att man ”måste prata”. Liksom att det måste läsas böcker. Glöm klasskampen, Saltsjöbadsanda skall råda. Och utbildningssatsningar - så ynglingar med läshuvud från arbetarklassen kan lämna den.
Widerberg var en skicklig filmkonstnär, känd för sitt ”liv till varje pris”. Hans estetiska programförklaring. Om Ådalen 31 ska hyllas, är det, liksom Elvira Madigan, för dess betagande skönhet. Den skira sommargrönskan fångas av Widerbergs kameraöga.
Fy katten vad vackert det är i Ådalen! Filmen är rena turistpropagandan.
Stefan Jarl, Widerbergs protégé, har övertagit naturdyrkan från idolen. Den riskerar hos båda, särskilt den förre, ta för stort utrymme på vita duken.
I Ådalen 31 vet Widerberg, som gick bort 1 maj (!) 1997, liksom inte på vilket ben han skall stå: folkets eller individens. Kanske utmärkande för alla oss arbetarungar som klättrat på samhällsstegen.
Stödja det kollektiva organiserandet eller vara den som på egen hand bryter sig ut?
A working class hero, sjöng Lennon ironiskt om. Han visste vad han talade om.
Det där med att vi grabbar från arbetarklassen vill göka med borgarfröknar, vad är det för trams? Kunde ha klippts bort. Ådalen 31 behöver inga inslag av Fröken Julie.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.