Var är de socialdemokratiska kvinnorna i krigshetsens Sverige?

Magdalena Andersson på valnatten.

"Min mor, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket i Sandviken, var aktiv socialdemokrat. In i det sista. Lojal mot arbetarrörelsens stolta idéer. Förärades Hjalmar Branting-medaljen för trogna insatser i partiets tjänst", skriver Lasse Ekstrand.

I hennes ställe har han en fråga till Magdalena Andersson.
Min mor, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket i Sandviken, var aktiv socialdemokrat. In i det sista. Lojal mot arbetarrörelsens stolta idéer. Förärades Hjalmar Branting-medaljen för trogna insatser i partiets tjänst.

Hösten 1968 började jag att läsa sociologi i Upsala och anlade rödskägg. Varje gång jag kom hem uppstod
heta diskussioner mellan min mor och mig om S. Och vad som enligt den vänstervridna sonen borde göras.

Jag beskyllde S för klassamarbete, fjäsk för kungahuset och annat i mina ögon föraktligt.

Men på en punkt var vi helt eniga: om neutraliteten och alliansfriheten. Att Sverige borde stå fritt, värna sitt nationella oberoende.

Mamma, ett tag vice ordförande i den lokala kvinnoklubben, beundrade Alva Myrdal och Inga Thorsson. Båda verkade för fred och nedrustning.

Dagens ledargarnityr med dess utrikespolitik, Magdalena Andersson och Nato-anslutningen, skulle hon haft svårt för. Krigshetsen, det höga tonläget i Ukrainafrågan.

Nu har hon varit död i många år.

Jag frågar i hennes ställe:

Var finns de socialdemokratiska kvinnorna i vapenskramlandets Sverige? Inte är det väl ett krig mot Ryssland som de vill ha? Det kan väl ändå inte vara i överensstämmelse med den feministiska utrikespolitik de pläderar för?

Lasse Ekstrand