gerundium

17 oktober 2009

Sveriges krigskostnad





 

Vad McChrystal säger

På förstasidan i dagens New York Times står general Stanley
McChrystal i kamouflagekläder i Helmandprovinsen i
Afghanistan framför en karta och förklarar att nu ska han
bygga en stat "where there never has been one" (där det
aldrig har funnits någon).


Frapperande okunnigt om man betänker att det funnits stater
på Afghanistans territorium gott och väl 20 gånger så länge
som USA existerat. Den här typen av bombastiska uttalanden
är en specialitet för McChrystal. ( Om man läser hans rapport om Afghanistan
från 30 augusti 2009, som nu får förmodas ligga till grund
för Obamas politik, är den full av sådana övermodiga
sentenser.
Bland annat förklarar generalen att Afghanistan inte alls är
"imperiernas kyrkogård" utan att det står i USA:s makt att
besegra afghanerna. Kort sagt: det Alexander den store och
andra världskrigsveteranen Brezjnev inte lyckades med, det
brittiska imperiet inte klarade under två seklers härtåg med
som mest en miljon man, det ska general McChrystal klara.
Megalomanin har fått ett modernt ansikte.
Han tycks tro att fienden är tre små grupper, Quettashoran,
Haqqanigruppen och Hekmatiars grupp, tre grupper som aldrig
har haft annat annat än regionalt inflytande.
Att krossa dessa tre grupper är som att peka ut tre getingar
i en getingsvärm.
Hur som helst är McChrystals självsäkerhet antagligen hans
största tillgång. Ingen Hollywoodskådis skulle göra rollen
bättre. Språkligt sett är han en mästare att ge intryck av
att allt är under kontroll. Genom att sätta förkortningar på
allt (COIN = comprehensive counterinsurgency campaign, ett
omfattande fälttåg för att slå ner ett uppror) vill man visa
att en förintande SURGE redan är på G.
I själva verket handlar alltsammans om media. Att få detta
skitiga, totalt okontrollerade slaktande att framstå som en
genomtänkt PLAN.
Inte ens uppgiften att Obama dagen efter Nobels fredspris
gav grönt ljus åt 21 000 nya trupper är avsedd annat än för
media - och för att stärka moralen på USA:s bundsförvanter
som nu alla söker en väg ut - Italien på den enklaste vägen,
att köpa sig fria från "talibanernas" attacker.
Trupperna i Afghanistan avlöses enligt ett svåröverblickbart
schema och dessutom sker en allt större del av mördandet av
inhyrd "säkerhetspersonal" (läs=yrkesmördare). Enligt en
uppgift är den beväpnade kontraktsanställda personalen lika
stor som USA:s reguljära styrkor.
I senaste Newsweek heroiseras sanningssägaren Joe Biden,
Obamas vicepresident. På ett möte i Vita huset lär han ha
påpekat att USA satsar 30 gånger mer på "terrorbekämpning" i
Afghanistan än på "terrorbekämpning" i Pakistan.
Bidens slutsats tycks vara att flytta den militära
tyngdpunkten till Pakistan - ett säkert recept för att
sprida brasan i Afghanistan till en präriebrand över hela
subkontinenten.
Obama som kryssar och kompromissar sig fram har kommit till
den salomoniska lösningen att göra en symbolisk eskalering i
Afghanistan och samtidigt en större upptrappning i Pakistan.
USA bygger en monsterambassad i Islamabad, har köpt
Peshawars största byggnad - ett lyxhotell - för sin
CIA-personal och har skaffat underleverantörer som ska
rekrytera tusentals pakistanier att göra det smutsiga jobbet,
gå om kring i Pakistans basarer och skjuta ner misstänkta.
Pakistans regering har nyligen låtit utföra en polisrazzia
mot DynCorps största pakistanska partner och arrestera VD:n
för bolaget. Islamabad inser att om inte regeringen sätter
en gräns för USA:s intervention i landet kommer den att
tappa greppet om de pakistanska massorna.
Ryssland och Kina kan stillatigande betrakta skådespelet,
när det skuldtyngda Amerika sakta sjunker ner i den
afghanska kvicksanden. Obama, som många idealister trott
hade intellektuella förutsättningar att leda USA in i en ny
glansperiod, plockas sakta till lam anka lagom till nästa
val.

Stefan Lindgren

16 oktober 2009

FN fifflar med verkligheten

FN:s säkerhetsråds nya resolution om Afghanistan (nr 1890), som
antogs 8 oktober upprepar i stort sett allt från den förra
resolutionen.
USA och dess allierade har inget intresse av att ändra något
eftersom resolutionen skenbart legitimerar ockupationen.
Ryssland och Kina har egna skäl till att vilja förlänga den
amerikanska ockupationen. De USA-styrkor som nu blöder i
Afghanistan kan inte ställa till sattyg i Kaukasus,
Formosasundet, Korea eller Iran.


Men det finns två små intressanta ändringar i resolutionen.
För det första har det lilla ordet "al Qaida" smugits in i
resolutionen. Vilket innebär att bl a den svenska
Nato/Isaf-styrkan inte bara ska jaga talibaner utan också al
Qaida.
Detta i ett läge när USA:s egen ÖB general David Petreaus
har medgett att al Qaida inte längre finns i Afghanistan
(Wall Street Journal 11 maj 2009).
Varför behövs då al-Qaida i resolutionen. Jo, för att media
och alltfler experter numera kommit till insikt om att
talibanerna inte är en internationell terrororganisation
som kan vilja kasta bomber i London och Madrid, utan är en
nationell afghansk rörelse som ser som sin uppgift att
befria hemlandet från ockupanter.
USA:s ledning säger nu att de ska koncentrera sig på al-Qaida
och president Obama underströk detta i ett tal i Virginia 6
oktober 2009.
Så vare sig de finns eller ej i Afghanistan, är det al Qaida
som ska bekämpas och som ska motivera truppnärvaron. Glöm
Petreaus medgivande...
Den andra avvikelsen i FN-resolutionen är att rådet strukit
en mening där FN:s medlemmar uppmanas skänka pengar till en
"Trust fund" för Afghanistan. Det intressanta med den fonden
är när den inrättades - nämligen i juli 2001, redan före 11
septemberdåden.
FN:s säkerhetsråd hade nämligen redan dessförinnan
omyndigförklarat Afghanistan. Regimen i Kabul hade olagligt
berövats sin plats i FN. Säkerhetsrådet hade förbjudit all
flygtrafik till landet och i praktiken stoppat all u-hjälp
och normal handel. Inte undra på att talibanregimen fick
svårigheter.
Landet var satt i karantän och USA:s invasion kom som en
logisk följd. 11 september kom som en skänk från ovan och
påskyndade ett redan förutbestämt skeende.
Historien om FN:s behandling av Afghanistan 2001-2009 är ett
mörkt kapitel i organisationens historia. Ett land har
berövats sina stadgeenliga rättigheter i åtta och ett halvt
års unisona omröstningar.
Stefan Lindgren

Kritisera inte Obama för priset

Mycket finns att säga om detta pris.
Främst fick väl Obama priset för att han inte är George Bush.
Redan det är värt en rejäl belöning.
Sen såg jag en formulering i New York Times i stil med detta.
Obama går nu balansgång mellan fredsförväntningarna och
generalerna som vill eskalera kriget. Det är en prestation
värd Nobelpriset. I fysik.
Men visst är det märkligt att "vänster" och "höger" står för
den mest högljudda kritiken.
Jag har ännu inte yttrat mig i frågan, fast min hustru kräver det.
Det enda jag har sagt är att det inte är Obamas fel att han
får fredspriset.
Då får man i så fall kritisera norska Nobelstiftelsen, som
uppenbarligen har en avsikt (uttalad av chefen för dess
forskningsråd) och det är att göra folkmordet i Afghanistan,
som Norge deltar i med liv och lust, mer rumsrent.
Hade Norge samtidigt dragit hem sina trupper från
Afghanistan eller minskat dem, så hade det varit en annan
sak. Då hade fredspriset gett en entydig signal och jag hade
jag anslutit mig till gratulationskören.
Kort sagt: om inte om hade varit hade käringen dödat björnen
med kvastskaftet.
Stefan Lindgren

8 oktober 2009

En svart bemärkelsedag

Idag den 8 oktober fyller USA:s ockupation av Afghanistan 8
år. En svart bemärkelsedag. Tiotusentals civila har fått
sätta livet till under bombningar av amerikanska, brittiska
och franska plan. Afghanska flyktingar som återbesökt sitt
land intygar att mycket blivit sämre. Arbetslösheten är
enorm, liksom kriminaliteten. I megastaden Kabul fungerar el
och vatten bristfälligt och stora delar av staden gör
intryck av att vara belägrade.

ÖB Sverker Göranson tror att det kommer att bli sämre innan
det blir bättre. Men om inte 8 år är en tillräckligt lång
prövotid, hur lång tid begär han då? Är det så att
regeringen och försvarshögkvarteret i tysthet arbetar efter
samma tidsplan som Storbritanniens ÖB - ett 30-årigt krig
mot "talibanerna", som vid det här laget är en bred
motståndsrörelse med många grenar?

 Sten Tolgfors och ÖB:s linje tycks vara att dessa dolda
agendor inte får diskuteras och att alla krav på en tidsplan
för uttåget (exit strategy) är illojala. Det är en
demokratiskt ohållbar ståndpunkt.

Göranssons argument har naturligtvis varit i säck innan
de kom i påse. Men i USA tvingas i alla fall Pentagon och
kongressens hökar argumentera för sin linje. De säger att
efter 18 till 24 månaders "hårda strider" ska det följa 10
till 12 års fredligare nationsbygge.
 I nuvarande takt, påpekar krigsmotståndarna, innebär
Pentagons linje att ytterligare 1 100 amerikanska soldater
kommer att dö i Afghanistan till nästa presidentval. Tänker
man sig att kriget även varar nästa presidentperiod kan
kostnaden bli ytterligare en biljon dollar (tolv nollor!)
för kriget, utöver de tre biljoner som Irak- och
Afghanistankrigen redan kostat. USA:s krig i Afghanistan
kostar årligen tre gånger så mycket som Afghanistans hela
bruttonationalprodukt, knarket inräknat.

Afghanistanproblematiken måste upp och genomlysas
grundligt, innan de svenska soldaterna tvingas bloda ner
sina händer ännu mer än de har gjort hittills.

Låt oss till att börja med fastslå vissa grundläggande förhållanden.

1. Sverige deltar i ett krig, startat av USA. Sverige är i krig.

2. Målet för detta krig sades i början vara att finna bin Ladin
men har successivt och på ett smygande sätt förskjutits till
helt andra uppgifter. Inget konkret, mätbart och uppnåeligt
mål har någonsin redovisats. Försvarsministern rör sig med
åtta olika mål enligt Ekots Thomas Ramberg.

3. Sverige deltar i Nato-styrkan ISAF. Våra trupper är ingen
FN-trupp, står inte under FN:s kommando och är inga blå
baskrar. Det är Natos "rules of engagement" som gäller, inte
FN:s eller Sveriges.

4. Sverige deltar inte i denna styrka för att "FN har kallat"
oss. Det var Storbritannien som inbjöd oss att delta i ISAF
hösten 2001 och Sverige fick den brittiske försvarsministern
Hoons beröm för att så snabbt ha hoppat på tåget.

5. Det är osakligt att påstå att detta krig förs med "FN-mandat".
FN har bara en mission i Afghanistan och det är UNAMA med
ett fåtal anställda. Att FN:s säkerhetsråd auktoriserar
("authorize") ISAF att bl.a. stärka landets rättsväsende,
innebär inte att ISAF utkämpar ett FN-krig. FN:s
säkerhetsråd "auktoriserade" även USA-operationen "Desert
Storm" 1991 och än idag tvistar de lärde om hur det ska
uppfattas. Majoriteten av folkrättsexperterna anser att det
bara var en symbolisk bekräftelse av den självförsvarsrätt
som Kuwait och dess allierade i alla fall hade. FN:s
generalsekreterare Pérez de Cuellar förklarade för sin del
entydigt att "Desert Storm" inte var FN:s krig: "FN spelade
ingen betydande roll i krigsledningen. General Schwarzkopf
bar ingen blå hjälm" (cit efter "The authority of the
Security Council under Chapter VII of the UN Charter", Haag
2001 s 83-84).

6. Även om man som Sven Tolgfors väljer att göra samma
tolkning av säkerhetsrådets beslut som Nato föreligger inget
tvång för Sverige att delta. 150 länder i världen har valt
att inte delta. Sverige är perverst nog det alliansfria land
som har störst truppstyrka i Afghanistan. Alla andra
alliansfria länder som är med har en mindre eller närmast
symbolisk närvaro. Sverige är ett av de få länder som just
nu talar om att öka sina styrkor. I Italien, Holland, Kanada,
Tyskland m fl länder överväger man eller har redan fattat
beslut om att hemkalla trupperna.
 I USA har Wisconsinsenatorn Russ Feingold nyligen
förklarat att han kommer att rösta emot varje upptrappning i
Afghanistan, "om jag inte hör helt andra argument än jag
hittills hört." (Intervju med Tom Hayden 17/9).

7. Sverige har haft ett gott rykte i Afghanistan för sina
civila biståndsinsatser, som drevs fram av många frivilligas
solidaritetsarbete på 1980-talet. Den goodwillen riskerar
att gå förlorad i takt med att krigsinsatsen äter ut den
civila insatsen. Räknar man med kostnaden för
transportflyget till Afghanistan går det idag tre kronor
till krigsinsatsen för varje krona Sverige ger i civilt
bistånd. Därtill kommer okända belopp för alla de officerare
och den materiel som inte redovisas som särkostnader.
Raserandet av denna goodwill kommer att gå fortare i samma
takt som det civila biståndet spänns bakom ISAF:s militära
behov.

Jag tror överbefälhavare Sverker Göranson underskattar
allmänhetens fattningsförmåga om han tror att utspelet om
att tillsätta en civil chef för den svenska truppen i norra
Afghanistan ska lura någon. Inget skulle ändras om de
svenska soldaterna fick en civil chef. Styrkan tillhör ISAF
och är underställd en amerikansk general Stanley A.
McChrystal. För övrigt har även Nato ytterst en civil chef,
vilket sannerligen inte gör alliansens politik fredligare.

De politiker som idag har samma mod och klokhet som
Peter Eriksson att ompröva det tidiga stödet åt ISAF och dra
lärdom av åtta års misslyckanden har ett klart försprång i
det opinionsslag som just nu pågår, tyvärr mestadels
undertryckt och i det tysta.

Det är aldrig för sent att ge upp en dålig politik.

Stefan Lindgren

PS. Inlägget har refusreats av Bo G Andersson DN-debatt
med "bl.a." hänvisning till platsbrist.
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

6 oktober 2009

Nato har en civil chef

Det är nog inte en slump att oberoende liberala Dagens
Nyheter ägnar en helsida just på Afghanistanveckans första
dag åt två inlägg som försvarar Sveriges deltagande i
ockupationen av Afghanistan, som fyller 8 år i morgon.

Torbjörn Petetrson, Svenska Afghanistankommitténs
generalsekreterare, argumenterar för mera trupper, i strid
med hans förenings egna årsmötesbeslut att SAK inte tar
ställning till den svenska truppnärvaron.

Ränderna går inte ur den gamle folkpartikassören.

Överbefälhavare Sverker Göranson är ett mer svårartat fall.
Det finns anledning till oro om svenskt försvar styrs av en
person som tror att det hjälper om man utser en civil chef
för den svenska truppstyrkan i Afghanistan.

Tror han att den svenska styrkan därmed ska framstå som mer
civil? Fakta kvarstår ju att den tillhör ISAF och är
underställd en amerikansk general Stanley A. McChrystal.

Även Nato har en civil chef.

Stefan Lindgren


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

29 september 2009

Tolgfors slår till igen

Sten Tolgfors har tänkt igen.
Nu vill han skicka svenska poliser till Afghanistan.
Fördelen är förstås att de pengarna som går till polis kan
kallas "civilt bistånd".
Även om de gör samma sak som de svenska soldaterna hittills,
dvs. åker runt och griper terrorister som pekats ut av "svarte
Atta", guvernören och krigsherren svenskarna ska bistå.
Kanske kan man säga att tajmingen var lite olycklig. Just
den senaste veckan har ju inte Sverige direkt kännetecknats
av något polisiärt överskott.
JAS-plan i Sverige tittar på när organiserade ligor kånkar
iväg med en miljard, men i Afghanistan behövs både det ena
och det andra. Tre Stridsfordon 90 ska bli sju. Stridsfordon
90 är så bra, säger Tolgfors, för att man kan se vad
afghanerna håller på med på natten. Vad hjälper det att man
kan se på natten om man är blind på dagen, dvs blundar för
det hopplösa i hela företaget.
För inte länge sedan köpte jag en IR-kikare på en loppis för
några hundralappar. För att titta på grävlingar.
Stridsfordon 90 kostar c:a 26 miljoner styck i inköp plus
transporterna till Mazar. Det blir c:a 100 miljoner - en
fjärdedel av det civila biståndet, på fyra konservburkar för
nattseende.
Är inte sanningen, Tolgfors, att dessa fordon är särskilt
bra på att ostraffat beskjuta afghaner? Dom är ju knappast
till för att hjälpa småbarn till skolan. I somras dödades
tre afghaner av svenska soldater som kunde gömma sig i
Stridsfordon 90 och "sätta sig i respekt hos rövarna", som
det heter på Soldatforum där Tolgfors har sina påhejare.
Det fina med insatsen ur Natolakejernas synpunkt är att dessa
stridsvagnar inte kräver nya anslag. De står redan här hemma
och tas inte upp som kostnad för Afghanistankriget enligt
"särkostnadsprincipen".
De killar och tjejer som tänker sätta sig i Tolgfors
rullande likkistor gör klokt i att studera bilder från de
enorma krigskyrkogårdarna i Afghanistan. Där står 147
stridsvagnar och 1 314 BMP, BMD, BTR - som närmast är
jämförbara med Str 90 (Grif sekrtenosti snjat, Moskva 1993).
Till och med under Tjeckoslovakieninvasionen 1968 förlorade
ryssarna fler soldater som innebrändes i stridsvagnar än
tjeckerna förlorade totalt.
Jag kommer gärna till Fst Und/Säk och föreläser om saken.
Stefan Lindgren

25 september 2009

Debatten om "FN-mandatet"

När man som den socialdemokratiska partistyrelsen hänvisar till att ISAF
har ett "FN-mandat" är det endast en av flera möjliga
tolkningar av den faktiska situationen.
Situationen har vissa likheter med den som uppstod 1990 efter Iraks
invasion av Kuwait. Då beslutade säkerhetsrådet i resolution
660 att "återupprätta Kuwaits… suveränitet". I resolution
678 från 29 november 1990 auktoriserade säkerhetsrådet
Kuwait och dess samarbetspartners (USA m fl) att agera för
att implementera resolution 660 och "återställa
internationell fred och säkerhets i området".
17 januari 1991 inledde USA ett krig som kom att gå mycket längre
än befrielse av Kuwait. Irak styckades effektivt i olika
zoner och en situation av varken fred eller krig skapades
som bibehölls ända till USA:s olagliga invasion av Irak 2003.
Vad var det då FN auktoriserade? Agerade USA:s trupper på
ett FN-mandat, ungefär som ISAF nu sägs agera på FN-mandat?
David Schweigman skriver i "The authority of the Security
Council under Chapter VII of the UN Charter" (Haag 2001) s
83-84 att det råder delade meningar om innebörden av ordet
"auktorisera" i sammanhanget. Apologeterna menar att USA:s
krig var "en handling på säkerhetsrådets vägnar i enlighet
med artikel 39-42 i FN-stadgan", medan andra menar att det
var en handling i kollektivt självförsvar ledd av USA som
även skulle ha kunnat vidtas utan säkerhetsrådets
resolution; åter andra talar om en blandning av båda och
några anser slutligen att ingendera beskrivningen stämmer.
Så skriver Schweigman:
"Majoritetsuppfattningen är att resolution 678 (1990)
symboliskt legitimerade utövandet av den kollektiva
självförsvarsrätten".
En av dem som hade den uppfattningen var FN:s
generalsekreterare Pérez de Cuellar som förklarade "FN
spelade ingen betydande roll i krigsledningen. General
Schwarzkopf bar ingen blå hjälm" (cit efter Schweigman).
Skillnaden har naturligtvis stora implikationer. Om
apologeterna hade rätt att det var FN:s krig, kunde det
onödiga våldet, det aggressiva långsiktiga arbetet på att
försvaga, stycka och till sist förinta Irak som självständig
stat skyllas på FN.
Om ordet "authorizes" enbart innebar att Kuwait
och allierade hade en självförsvarsrätt, så faller det fulla
ansvaret för hur denna rätt utövades på de krigförande
länderna själva - för det var inte FN:s krig.
Med facit i handen, när vi vet vart USA:s agerande
1990 ledde världen 2003 måste man ju säga att Pérez de
Cuellars tolkning var rimligare. Det var inte FN:s krig.
Lika sant är det att idag slå fast:
FN spelar ingen betydande roll i krigsledningen i
Afghanistan. General McChrystal bär ingen blå hjälm. ISAF
har ingen entydigt "FN-mandat" att föra krig som
hjälptrupper till USA. Ordet "authorizes" i FN:s
resolutioner är en alltför tunn tråd att hänga den analysen
på.
Den som studerar FN:s egen hemsida ska se att FN självt
gör bedömningen att det bara finns en enhet med ett
klart FN-uppdrag ("mission") och det är det lilla
övervakningsorganet UNAMA med en handfull anställda.
Stefan Lindgren



Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Vilse i pannkakan II

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på sin blogg:
"De svenska soldaterna samtalar ständigt med
lokalbefolkningen i PRT MES. Ett av mina starka minnen från
resan är när en svensk soldat möter en grupp barn och ropar
'tjenare!'. Barnen förstår varken svenska eller engelska –
men de märker intresset och vänligheten och söker direkt
kontakt med soldaten.
Den enda vägen att vinna Afghanistans framtid är att vinna
befolkningen. Positiva åtgärder för detta är stöd till
utvecklingsinsatser, demokrati och att civila möts med
erforderlig respekt från ISAFs sida.
Samtidigt måste antalet civila offer för strider i landet i
varje läge undvikas. Det är, som amerikanerna nu säger,
viktigare att värna civila afghaner än att slå mot
motståndare."
Det här är anmärkningsvärt på flera plan. För det första är
retoriken - "winning hearts and minds" - direkt klippt ur
amerikansk krigspropaganda.
Inte ens amerikanerna själva tror på den längre! Hur skulle
man kunna vinna ett folks "hjärtan och sinnen" för en
utländsk ockupation?
Och även om man gjorde det - fast alla opinionsmätningar bland
afghaner gått i annan riktning - förvandlar ju inte det
folkrätten. Att USA och 41 andra länder parkerat sina
trupper i Afghanistan på ett territorium som inte tillhör
dem.
Så säger Tolgfors: den afghanska regeringen inbjöd oss.
Mitt svar:
1. Den afghanska regeringen inbjöd Sovjetunionen också.
2. När Sverige fattade beslut att skicka trupper fanns ännu
ingen afghansk regering. En interimsmyndighet var bara under
bildande.
3. Inte den afghanska regeringen inbjöd svenska trupper,
utan Storbritannien. Björn von Sydow tackade ödmjukast för
inbjudan och lovordade britternas snabbhet. Britterna å sin
sida tackade för det raska tillmötesgåendet. Afghanerna
var inte inblandade.

Sten Tolgfors talar om att den svenska krigsmaktens
uppgifter i Afghanistan är att "störa" grupper "som på ett
eller annat sätt motarbetar den afghanska regeringen och
ISAFs stöd till denna..."
Det finns ingen logik i hans flum! Inte minst valet som
Tolgfors själv hyllar visar väl att det finns betydande
grupper i landet som "motarbetar" den afghanska regeringen.
Och är de mot den sittande regeringen motarbetar de
självfallet dess utländska herrar. I dessa avseenden torde
de kunna åberopa FN-stadgan om självförsvar och
deklarationen om mänskliga fri- och rättigheter.
Tolgfors klarar inte att göra en enkel och tydlig
förklaring av vad det svenska uppdraget är och vilken
måltavlan är för den svenska truppinsatsen.
Stefan Lindgren

Vilket land tjänar general Anders Lindström?

Jag har träffat Anders Lindström för ett par år sedan när
han var överstelöjtnant. Han bar då kamouflagekläder och var
betydligt mer oansenlig än när han nu framträdde i paraduniform med
en fullkomligt osannolik mängd epåletter hos Adaktusson i
TV8.
Jag kan nästan ta gift på att en del av dessa epåletter inte
är svenska. Lindström tillhör antagligen den krets svenska
militärer som gjort Nato så stora tjänster att de fått
belöningar för dessa.
För politiker är "tagande av utländskt understöd"
straffbelagt. Men det finns tydligen inga regler som
hindrar svenska stamanställda officerare att tjäna utländska
herrar.
Den imposante generalen som avancerat snabbt tack vare
Sveriges krigsinsats i Afghanistan tog helt över showen från
politikerna Thage G Peterson, Jan Eliasson och Lars Ohly.
Blygsamt började Lindström med att tala om att han bara är
en ödmjuk verkställare av politiska beslut, bara för att
fortsätta att utveckla sin högst politiska tolkning av
Afghanistaninsatsen.
- Nej, Sverige för inte krig, fast motståndarna gör det,
hävdade han bl.a.
Det var väl ungefär vad de hitlertyska trupperna hävdade i
Vitryssland och Ukraina under andra världskriget där det
också bara handlade om en handful "terrorister" och
"fridstörare" som måste rökas ut.
Men det märklige med denne Lindström är ju att han
uppenbarligen sitter på två stolar. Å ena sidan har han
varit s k sambandsofficer i Tampa Florida och verkat för att
utveckla USA:s världsomspännande krig mot terrorn.
Läs t ex hans utläggningar på
http://www.thecornwallisgroup.org/pdf/2003_9LindstromTW-Dec30.pdf
Å andra sidan sitter han i svenska TV-soffor och spelar
trygg svensk f d hemvärnschef som aldrig skulle kunna skjuta
mot oskyldiga civila.
Men Adaktusson är inte den som besvärar generaler med
alltför påträngande frågor. Själv skulle jag ha velat ha svar på tex:
När internationella rånarligor med helikopter drar ner
byxorna på den svenska polisen och luftförsvaret, borde det
inte finnas angelägnare uppgifter för svenskt försvar än att befria Afghanistan?
Svensk brandförsvar för numera in ca 40 incidentrapporter i
veckan om skolbränder. Det har inträffat c:a 3 700
skolbränder i Sverige under den tid general Anders Lindström
och hans kollegor jagat talibaner i Afghanistan.
Jag säger inte att svensk militär borde sättas in mot
skolbränderna. Men om detta problem inte kan lösas med
militära medel i Sverige varför skulle det då kunna lösas
med militära medel i Afghanistan, där fenomenet skolbränder
faktiskt är mindre?
Inte heller det tilltagande kvinnovåldet - varken i Sverige
eller i Afghanistan - kan lösas med militära medel, men av
någon anledning accepterar vi felaktiga påståenden om motsatsen när
det gäller Afghanistan.
De journalister som ger krigshundar som Lindström gratis reklamtid
i TV borde ta sig en tankeställare. Militären är tjänstemän och ska
inte uttala sig i politiska frågor. Genom att i tid och otid släppa fram
militära "experter" som lägger ut sina politiska uppfattningar
bidrar media till att undergräva demokratin. Det är Tolgfors som ska
förklara vad svensk militär gör i Afghanistan, totalvilse i pannkakan.
Ta hem trupperna och utrusta dem med GPS som ger signal om de
råkar överträda Sveriges gränser. Grundlagen ger klart besked om att
det är svenskt territorium de ska försvara.


Stefan Lindgren

19 september 2009

En reform med tydlig udd

Regeringen har beslutat att slopa konstnärslönen som garanterar
156 författare och bildkonstnärer en minsta lön på 214 000
kronor.

Samtidigt läggs samma summa på att öka potten för engångsstipendier.
Det är ingen tvekan om vad innebörden av reformen är. Det ska inte
finnas några oberoende författare och bildkonstnärer i det
här landet. Innan Lars Hillersberg dog restes krav på att
hans konstnärslön skulle dras in. Det gick inte, för att det
gällande regelverket garanterade honom ersättning livet ut.
Nu ska författarna och konstnärerna med jämna mellanrum tvingas
rada upp sig med mössan i hand för att be om en släng av
sleven.

En annan aspekt på konstnärslönen är att den var en nagel i ögat
på alliansens dogmer, nämligen att det ska "löna sig att
arbeta". De här människorna arbetar uppenbarligen utan att
det lönar sig. De skulle alla kunna lägga sig på sofflocket
för gott, men det gör de inte. De tar i genomsnitt bara ut
108 000 kr av garantin, och mestadels skulle jag tro att det
handlar om att hårt arbetade författare och konstnärer också
drar på sig stora kostnader i projekt som är av bestående
kulturellt värde.

Visst kan man vara emot inkomster som inte är kopplade till en
konkret arbetsprestation. Men i så fall vore det kanske mer
rationellt att börja med att skära i de pensioner som
utgår till avgångna statsråd och riksdagsmän, även om de har många arbetsår
framför sig. Eller man kanske kunde sätta kniven i bonusar
och fallskärmar i såväl offentligt som privat arbetsliv.
Att författare och bildkonstnärer spelar en nyckelroll och
i en liten kulturkrets som den svenska allmänt har svårt att
leva på "marknaden" bekymrar inte de höga herrarna. Lena
Liljeroth Adelsohns bokhylla med "allt från August
Strindbergs samlade verk och Winston Churchills alster till
mer lättsmälta böcker av Liza Marklund och Arto Paasilinna"
(SvD 20/7) berörs ju knappast av beslutet att snöpa den
svenska författar- och bildkonstnärskåren.

Jag ser också ett samband mellan Göran Hägglunds
formuleringar om "kulturvänsterns" folkförakt och fredagens
beslut att slopa konstnärslönen. Det är lågt. Idag domineras
ju debatt och kulturliv av ett enda idiom och det är högerns
valfrihets- och marknadsreligion som till stor del
även accepterats av den s k vänstern. Den som inte har åtminstone
en fattigpension i sikte gör klokt i att hålla käft i frågor
som Kambodja, Levande historia etc.

Ja till och med (r)-arnas tidning Proletären har funnit för gott att lägga
sig i Kambodja-frågan – så enad står nu nationen.

Never have so many had so few to thank for so much.

Tiden var med andra ord mogen att avskaffa konstnärslönen.
Jag tvivlar på att någon kommer att säga emot.

Stefan Lindgren

18 september 2009

Äntligen, en svensk kärnvapenspion!

Enligt Dagens Hype (SvD) står Mehdi Ghezali anklagad för spionage i Pakistan.
Detta kopplar SvD:s reporter till att det finns kärnvapenanläggningar i området
där Ghezali greps. Märkväl, det är SvD:s koppling.

Vad gäller spioneri ska man väl erinra sig att det är rätt vanligt att utlänningar
som grips med utgågna visa i förstone misstänks för spioneri.

Jag erinrar mig att en av Svenska Afghanistankommitténs grundare, SIDA-
tjänstemannen Carl Schönmeyr i slutet på 80-talet förklarades persona non grata i
Pakistan just med hänvisning till att han skulle ha spionerat.

Att Carl Bildt så blixtsnabbbt förklarade att det inte var någon trängande uppgift
för Sverige att få hem svenskarna har naturligtvis ökat risken för att de får sitta
länge innan de kan "bevisa att de inte är några kameler", som folkhumorn
i Orienten brukar uttrycka det.

Stefan Lindgren

--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

17 september 2009

Franck vågar inte möta Myrdal i debatt

Något mycket märkligt håller på att inträffa i konungariket.
Den ende som tycks mig ha på känn vad som är på gång är kd-ledaren
Göran Hägglund som säger att han oroas av det växande avståndet till väljarna.
Senast idag hade jag telefonsamtal från en riksdagsman som till sin
förvåning konstaterade att jag hade åtta siffror i det telefonnummer jag
befann mig på.

Så långt ut i förorten hade han aldrig ringt tidigare.
Rädsla och skräck för underklassens vilda opinioner torde också ligga
bakom innovationer som "Levande historia".
Men typiskt nog vågar den politiska eliten inte ta den debatt som den
själv ställer till med.
Först använder Eskil Franck skattemedel till att få reklambyrån Palladium
- "biggest producer in the country" - att ta heder och ära av Jan Myrdal.
Sedan vägrar samme Franck att möta Myrdal i en ärlig debatt. SVT:s
planerade debatt i ämnet måste inställas idag torsdag sedan Franck sagt sig inte
vilja möta Myrdal i en debatt.
Det kan knappast sägas vara god ämbetssed om t ex Vägverket efter
att en bro havererat inte ställer upp och tar den efterföljande debatten.
(I det gamla Ryssland fick generaldirektören stå under bron när den
provkördes första gången.)
När Franck hänvisar till att jag har JO-anmält honom som skäl att avböja
debatt är det ett mycket dåligt svepskäl.
Det faktum att Franck brutit mot sina tjänsteåligganden kan ju inte vara skäl
att bryta mot ännu ett åliggande, nämligen att svara på allmänhetens frågor
och bidra till en öppen samhällsdebatt.
Så till sakfrågan. När jag läser runt i bloggosfären får jag intrycket att många
ärliga människor anser 1. att Levande historia gått för långt men 2. att Myrdal
förtjänar en näsknäpp för att ha "ätit middag" med diktatorn.
De människorna borde hejda sig ett slag. Öppna en historiebok om 1900-talet
och se att begreppet "diktatorer" ingalunda är entydigt. Det finns onda
diktatorer och det finns goda.
Till de goda diktatorerna som haft utomordentliga förbindelser med USA och
den "fria världen" hör bland annat följande:

Abacha, General Sani ---------------------------- Nigeria
Amin, Idi ------------------------------------------ Uganda
Banzer, överste Hugo --------------------------- Bolivia
Batista, Fulgencio -------------------------------- Kuba
Bolkiah, Sir Hassanal ---------------------------- Brunei
Botha, P.W. --------------------------------------- Sydafrika
Branco, General Humberto --------------------- Brasilien
Cédras, Raoul ------------------------------------- Haiti
Cerezo, Vinicio ----------------------------------- Guatemala
Chiang Kai-shek --------------------------------- Taiwan
Cordova, Roberto Suazo ------------------------ Honduras
Christiani, Alfredo ------------------------------- El Salvador
Diem, Ngo Dihn --------------------------------- Vietnam
Doe, General Samuel ---------------------------- Liberia
Duvalier, Francois -------------------------------- Haiti
Duvalier, Jean Claude ----------------------------- Haiti
Fahd bin'Abdul-'Aziz, kung --------------------- Saudiarabien
Franco, General Francisco ----------------------- Spanien
Hitler, Adolf --------------------------------------- Tyskland
Hussan II ------------------------------------------- Marocko
Marcos, Ferdinand ------------------------------- Filippinerna
Martinez, General Maximiliano Hernández --- El Salvador
Mobutu Sese Seko ------------------------------- Zaire
Noriega, general Manuel ------------------------ Panama
Ozal, Turgut -------------------------------------- Turkiet
Pahlevi, Shah Mohammed Reza --------------- Iran
Papadopoulos, George -------------------------- Grekland
Park Chung Hee --------------------------------- Sydkorea
Pinochet, Augusto --------------------- Chile
Rabuka, General Sitiveni ------------------------ Fiji
Montt, General Efrain Rios --------------------- Guatemala
Salassie, Halie ------------------------------------ Etiopien
Salazar, Antonio de Oliveira -------------------- Portugal
Somoza, Anastasio Jr -------------------------- Nicaragua
Somoza, Anastasio, Sr ------------------------- Nicaragua
Smith, Ian ---------------------------------------- Rhodesia
Stroessner, Alfredo ----------------------------- Paraguay
Suharto, General --------------------------------- Indonesien
Trujillo, Rafael Leonidas ----------------------- Dominikanska Republiken
Videla, general Jorge Rafael ------------------ Argentina
Zia ul-Haq, Mohammed ---------------------- Pakistan

Det var om en av dessa herrar, Somoza d ä, som Franklin
Roosevelt 1939 lär ha yttrat "He may be a son of a bitch, but he's our son of a bitch.
Däremot statsledare som hindrat den amerikanska företagsamheten
eller på annat sätt inkräktat på USA:s och västvärldens intressen
(här gäller Krylovs logik, när vargen säger till haren: "Du är skyldig redan
i det att jag vill äta upp dig.") är onda diktatorer.
Ur amerikansk synpunkt var Pol Pot ond, även om det fanns en period
av tvekan då USA trodde sig kunna använda Kambodja mot Vietnam.
Det är därför USA bekostat insamlingen av "bevis" mot Pol Pot, som i
själva verket förstört möjligheterna till en rättssäker utredning av vad som
faktiskt hände.
Förfarandet med massgravarna i Kambodja påminner om USA/Nato:s sätt
att utreda den senaste massakern på civila i Kunduz i Afghanistan.
Man skyndar sig till platsen för att "utreda" händelsen, vilket i praktiken går
till så att man i rasande tempo kör fram caterpillrar och gräver ner kropparna
efter de döda, så att de inte ska kunna identifieras - än mindre fotograferas av media.
Samtidigt kräver Europarådets ombudsman för mänskliga rättigheter,
Thomas Hammarberg, i Groznyj (med all rätt) att alla krigsoffer bör identifieras. Ännu gäller
den klarsynen inte Afghanistan - och än mindre Kambodja, där de staplar
av dödskallar som den vienamesiska invasionsarmén lät resa på 80-talet
nu är turistattraktioner.
Och än en gång: varje historisk kartläggning av skeendet i Kambodja
som utesluter perioden 1970-75, då USA gjorde landet till världshistoriens
mest bombade (se Bob Kiernan i "Walrus" - än en gång) och Lon Nol utlöste
antikommunistiska och antivietnamesiska pogromer, är enögt falsk.
Jan Myrdal öppnade genom sin författargärning för en hel generation skeendena
i Asien och gjorde många av oss mindre manipulerade, friare i vårt
tänkande.
Att tro att han i det grunda, provinsiella Sverige med dess inrotade strävan
efter konsensus skulle få ett tack för detta vore naturligtvis fåfängt.
Men att herrar Franck et consortes inte ens kan möta honom i en
ärlig diskussion får slöjorna över Sverige att tätna på ett olycksbådande sätt.
Vad vi iakttar är ett skov i makteliten. Även om det är för tidigt att uttala sig
om innehållet tror jag man bör studera mellankrigstiden då en rad länder
i Europa sömlöst gled från parlamentariska demokratier till auktoritärt styrda
protofascistiska och plebescitära regimer.
Stefan Lindgren

DN i geografin

Nu framkommer att Mehdi Ghezali gripits i Dera Ghazi Khan. Enligt DN är det ett
ställe man passerar om man vill ta sig in i Afghanistan.

Heliga moder! Har man inte längre någon kartbok på DN? Snodde Bo Viktor Pagels
den när han slutade?

Dera Ghazi Khan ligger närmare Indien (mindre än 30 mil) än Afghanistan. Har den
pakistanska polisen inte mer att komma med?

Det tycks som om Ghezalis enda "brott" hittills är att han i två år plågats oskyldig i
Guantànamo. I annat fall hade han med 100 % säkerhet inte gripits.

Stefan Lindgren

Afghanistanvecka 5-10/10

AFGHANISTANVECKA I ABF-HUSET, SVEAV 41, STOCKHOLM
5-10 OKT 2009
Arr: Folket i Bild/Kulturfront, Föreningen Afghanistansolidaritet, Kvinnor för fred och ABF.

5-10/10 Konst mot kriget
Måndag 18.30-20 Vernissage på en foto- och grafikutställning på temat
"Afghanistan i mitt hjärta". ABF-huset, Sveavägen 41.
Deltar gör bl a fotograferna Eva Wernlid, Odd Uhrbom, Ann Jones och
bildkonstnärerna Stig Danielsson, Jan Frykholm, Eva Lindgren, Robert Nyberg,
Kate Shakespear, Barbro Skoog-Stenström, Karin Sunvisson, Peter Thörn, Ulla
Wennberg m fl.
Maj Britt Theorin, tidigare nedrustnings-ambassadör invigningstalar.
6/10 Filmpremiär/Myrdal
Tisdag 18.30 Jan Myrdal talar om Afghanerna. Filmpremiär på "En annan syn på Afghanistan".
Svensk version av Peter Greenwalds "Rethinking Afghanistan". En 50 minuter lång
kritisk granskning av Afghanistankriget.
ABF-huset, Sveavägen 41, T-bana Rådmansgatan.
7/10 Unga samtalar
Onsdag 18.30-21. Martin Schibbye (Folket i Bild/Kulturfronts redaktör) leder ett
samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan. Jytte Guteland (SSU), Maria Ferm
(Grön ungdom), Ida Gabrielsson (Ung vänster), Magnus Andersson (CUF) m fl. ABF-huset.
8/10 USA:s fredsmamma
Torsdag 18.30: Iraksolidaritet ordnar i samarbete med Afghanistanveckan ett möte
med USA:s "fredsmamma" Cindy Sheehan. ABF-huset. Talar även på Universitet
fredag (se lokal annonsering).
9/10 Gudrun med gäster
Fredag kl 12: Gudrun Schyman bjuder till politisk lunch med gäster - bl.a. Ann
Jones (USA) och Cindy Sheehan (USA) - om Afghanistan. ABF-huset. Smörgås &
lättöl till försäljning.
10/10 Stort seminarium
Lördag kl 11-15: Seminarium om Afghanistan i ABF-huset. Talare:
Mahmooda, Kabul.
Representant för den afghanska kvinnoorganisationen RAWA, Revolutionary
Association of Afgha-nistan. Se www.rawa.org
Cindy Sheehan, USA.
En amerikansk antikrigsaktivist som uppmärksammades internationellt i
augusti 2005 för sin demonstration utanför president George W. Bushs ranch i Texas. Hennes son Casey dödades i Irak.
Tom Hayden, USA.
Känd som en av grundarna av "Students for a Democratic Society" på 60-talet
som drev motståndet mot Vietnamkriget. Har suttit i Kaliforniens delstatsparlament
(1982-1992) och delstatens senat (1992-2000). Han har skrivit ett antal böcker
om sociala rörelser i USA och var aktiv i president Obamas valkampanj. Talar
även i Uppsala 12/10 kl 19.15 Universitetshuset.
Ann Jones, USA.
Författarinna, fotograf och livslång aktivist för medborgerliga rättigheter,
kvinnors rättigheter och fred.
Efter 9/11 reste hon till Afgha-nistan och arbetade som volontär i fyra år,
erfarenheter hon samlade i boken Kabul in Winter (2006). Ann talar även
på universitetet 9/10 kl 10.
Eva Moberg
Författare, välkänd debattör och kolumnist med favoritämnen som kärnkraften,
krigets ursprung, människans natur, manligt och kvinnligt, djuriskt och barnsligt,
civilkurage, mannens emancipation, EU med mera. En av initiativtagarna till
uppropet i februari 2007 för att hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.
Thage G Peterson
F d riksdagens talman, minister i olika regeringar 1975-1998, bl.a. försvarsminister
1994-97. En av initiativtagarna till uppropet för att hemkalla de svenska trupperna
från Afghanistan.
Anders Ferm
Svensk FN-ambassadör vid Förenta nationerna 1983-88. Liksom Thage G
Peterson tidigare medarbetare till Olof Palme.
Program för lördagen
11-11.25 Cindy Sheehan
11.25-11.50 Ann Jones
11.50-12.15 Mahmooda
12.45-13.10 Tom Hayden
13.10-30 Eva Moberg
13.30-50 Anders Ferm
13.50-14.10 Thage G Peterson
14.10-15 Paneldiskussion + frågor.
Mera info på www.afghanistan.nu

16 september 2009

Behövs statligt historieverk?

Jag är för att statens verk för "Levande historia" läggs ned.

Men det betyder inte automatiskt att all statlig verksamhet
inom historieämnet är av ondo.

I Sverige avskaffades under 1990-talet praktiskt taget de
sista resterna av den statliga granskningen av läromedel. Nu
är det praktiskt taget fritt fram att ljuga barnen fulla med
vad som helst.

Med Levande Ord, Den Nya Välfärden, Portsmouthbröderna,
Talmud eller Koranen - var och en efter sin smak.

Den tidigare politiskt sammansatta läromedelsnämnden
efterlämnade ett vakum som snabbt utfylls av olika
världsfrälsare - och in träder staten i ny skepnad. Verket
för Levande Historia, som är ämbetsmannastyrt och inte
utsatt för någon medborgarkontroll som läromedelsnämnden var.

I t ex Storbritannien har man gått motsatt väg. Där infördes
1988 en central läroplanskontroll vars tilltag regelbundet
utlöser stor debatt.

2007 fick den brittiska läroplanskontrollen, Curriculum Authority,
för sig att Churchill skulle strykas över listan över
obligatoriska historiska gestalter att studera i skolan för
11-14-åringar.

Det blev ett ramaskri. Att man samtidigt spolade Adolf
Hitler, Mahatma Gandhi, Joseph Stalin och Martin Luther King
var klen tröst för Churchills beundrare.

År 2002 hade Churchill i en BBC-omröstning med fler än en
miljon röster utsetts till den störste britten genom tiderna.

En lobbyorganisation "The History Curriculum Association"
tog frejdigt upp kampen för att försvara Chruchills plats.

En av de få britter som fanns kvar i den nya läroplanen var William
Wilberforce, vars ansträngningar bidrog till att avskaffa
slavhandeln. Wilberforce passar in i bilden av
Storbritannien som de mänskliga rättigheternas hemvist på
jorden, men tydligen inte Churchill kring vars gestalt
svävar en aura av krut- och cigarrök och whiskeyångor.

För den som läst historien om den brittiska slavhandelns avskaffande
- en reform som tog nära 20 år (mot en dag under franska
revolutionen) - ter sig Wilberforce som en rätt blek
och synnerligen saktmodig rättighetskämpe.

När media ondgör sig över den presidentkommission som
ryssarna låtit upprätta för att motverka förvrängningar på
historieområdet, ska man kanske vara lite försiktig.
Ryssarna kanske slår vakt om sin Stalin av exakt samma skäl
som britterna ömmar för sin Churchill. De ledde sina folk
genom det stora kriget.

I alla länder har man läromedelskontroll, vare sig det är
katolska kyrkan, staten eller den s k marknaden som utövar
den. En parlamentariskt sammansatt statlig kontroll är
sannolikt att föredra.

Men det är något helt annat än den närmast totalitära
propaganda som utgår från verket för "Levande historia", där
man försöker skrämma landets historielärare till rättning i
leden.

Den lärare som säger något gott om Iran - och dessutom deltar
i någon konferens i Teheran - kan räkna med sparken. En
lärare som under en rast uttalat en kontroversiell
uppfattning prickades av Eskil Franck under dennes fögderi
på Lärarhögskolan i Stockholm (vilken han framgångsrikt
körde i kvav, varefter den nedlades) - utan möjlighet att
överklaga. Intoleransen breder ut sig - samtidigt som
alltmer skoltid ägnas att undervisa eleverna i hur man
undviker mobbing.

Kort sagt ingår FfLH i ett mönster där statliga ämbetsmän
steg för steg upprättar sin åsiktskontroll, där tidigare
demokratisk styrning höll censurkrav från olika håll stången.

Att avskaffa läromedelsgranskningen var ett utslag av
liberalt övermod, att införa FfLH var ett attentat mot
toleransen, åsiktsfriheten och den fria forskningen.

Stefan Lindgren

14 september 2009

Nils Horner i geografin

Mehdi Ghezali tillsammans med två andra svenska har arresterats av
pakistans polis.
De har redan förhörts av brittisk säkerhetspolis, säger Sveriges Radios Nils Horner,
i lite dämpad ton, som om han meddelade oss ett förtroende.
Och vem som helst kan ju förstå att om en människa grips i
Pakistan för att hans visum gått ut så måste han förhöras av
b r i t t i s k och  a m e r i k a n s k säkerhetspolis. Det är något som inte
ens behöver kommenteras i Nils Horners värld.
Sen var det det här med geografin. Nils Horner säger att de tre
svenskarna misstänks ha försökt ta sig in i Waziristan, så d ä r f ö r
hade de begivit sig till Quetta, så långt från Waziristan man kan
komma i Pakistan (100 mil cirka) och därefter söderut till Punjab, som
ligger så långt som möjligt från Waziristan i sydlig riktning.
Bevismaterialet mot svenskarna lär vara tunt. Mest graverande är att
de haft några tusen dollar och en laptop.
Jag skulle ha funnit det mera misstänkt om en europeisk resenär i
Pakistan saknat dessa attribut.
Mehdi Ghezali är en ung människa som formats av en ond tid. Att han
skulle ha klarat sig genom två år på Guantànamo utan kroppsliga och
själsliga men håller jag för uteslutet. Men så länge han inte har
överbevisats om några brott måste han betraktas som oskyldig.
Carl Bildts uttalande på onsdagen 16/9 att Ghezali inte förtjänar några 
särskilda ansträngningar att bli frigiven avslöjar cynismen hos denne 
politiker och EU-topparna. I "kriget mot terrorn" gäller inte 
antagandet om oskuld tills annat bevisats. Där avkunnas dom i 
administrativ ordning när det tjänar statsnyttan. I detta fall USA:s 
statsnytta. Bildt är en lika stor katastrof för rättssäkerheten 
som Thomas Bodström var!
Expressen sysslar med sin vanliga cyniska hantering och säljer
lösnummer och de fyra säkerhetstjänster som gått i spinn har fallit
offer för sin egen overkill-kapacitet. Mehdi Ghezali har antagligen
varit så hårdbevakad att man på förhand kunnat säga att han förr eller
senare skulle gripas. För något.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

12 september 2009

Sakine Madon!

Läs Sakine Madon, 28 år, på ledarsidan i lördagens Expressen!
12 september. Äntligen en skribent som vågar tänka liberalt (ljuset kommer
från Flempan!) - dvs. institutioner som statliga verket för
"Levande Historia" kan verka harmlösa idag. I morgon kan de
vara i händerna på andra krafter.
Sakine ger mig hopp! Och världssvälten är inte Jan Myrdals
fel.
Stefan Lindgren

11 september 2009

Jag JO-anmäler Eskil Franck

Peter Fröberg Idling har i DN 9/9 påpekat att bilder på svältande barn
under Pol Pot i "Levande historias" kampanjfilm "Middag med Pol Pot"
är tagna efter att Pol Pot störtats.
Överintendent Eskil Franck svarar idag 11/9 att jodå, bilderna är
tagna efter Pol Pot. Men svälten kan ju ha inletts under Pol Pot.
"Helt säkert är dock att liknande scener utspelade sig även under
Pol Pots styre, gång på gång".
Han försvarar alltså det faktum att Forum för levande historia
publicerar bilder som är tagna vid ett helt annat tillfälle än de ger
sig ut för.
Det är vad som på vanlig svenska kallas bildförfalskningar. Och jag
har påtalat flera sådana.
Men Eskil Franck tycker att de är helt okej.
Om regeringen låter Franck sitta kvar är det en skandal som inte bara
rör Forum för levande historia och Franck i ämbetet.
Jag gör idag en JO-anmälan av Eskil Francks misskötsel att sitt ämbete.
Vi kan inte ha chefer för statliga historieverk som sysslar
med bildförfalskningar.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

8 september 2009

Fakta är en plikt, inte en dygd

Bilden ovan framställs i det statliga verket "Forum för levande
historias" propagandaskrift om kommunismens fasor som en bild på ryska
bönder som ska deporteras till Sibirien.

Man behöver inte kunna många ord ryska för att inse att det är precis
tvärtom. Det är bönder som demonstrerar för "avkulakisering".

För en historiker är detta ingen bagatell. "Facts are a duty, not a
virtue" (Fakta är en plikt, inte en dygd) som E H Carr formulerade det.

Men chefen för Forum för Levande historia, ex-prästen och ex-rektorn
för havererade Lärarhögskolan i Stockholm, Eskil Franck, anser
uppenbarligen att fakta är bagateller, rekvisita.

Så är det kanske i någon mån i hans ämne, teologin, men inte i
samhällsvetenskaperna.

Hans försvar av reklambyråfilmen om "Maoglasögon" vittnar om att han
inte förstår detta. En seriös inrättning, med anspråk på att vara
expert på folkmord kan inte ena stunden komma med studentikos
pajkastning och nästa stund bli trodd i sin sifferexercis om
folkmordens offer.

Jag har vid två tillfällen kontaktat FfLH. Första gången var när jag
upptäckte en rad bildförfalskningar i den masspridda skriften "Brott mot
mänskligheten under kommunistiska regimer".

23 april 2008 skrev pressekreterare Jonas Morian på verket och gav mig rätt.
Han beklagade misstagen och lovade att de skulle rättas till.

Det tyckte uppenbarligen inte hans chef. Ännu ett och ett halvt år
senare finns samma bildförfalskningar kvar. I korthet handlar det om
att svältbilder från ett annat land och ett annat årtionde fått
illustrera Sovjets påstådda folkmord på ukrainare 1932-33. Bilder som
illustrerar tvångsförvisningar i Ryssland visar något hel annat osv.

Det här är ingen småsak.

När så FfLH drog igång sitt Kambodjajippo med Gunnar Bergströms
hajpade "avbön" och "syndabekännelse", kontaktade jag verket och
erbjöd mig att vittna om vad jag såg i Demokratiska Kampuchea under
mina två besök 1979 och 1980.

Vi är trots allt inte så många som hann besöka Demokratiska Kampuchea
innan det krossades helt.

Men FfLH svarade inte. Uppenbarligen gjorde man bedömningen att jag
skulle komma med "fel" vittnesmål.

När nu Eskil Franck vägrar att förstå vad som är fel med den nya
reklamfilmen och visar så dålig språkkänsla att han på
Newsmill talar om Jan Myrdals och Gunnar Bergströms "medverkan" i
filmen, borde måttet vara rågat.

Myrdal/Bergström "medverkar" i Francks film som en hängd man
"medverkar" till att spänna repet.

Statliga myndigheter som kalfatrar enskilda debattörer på det
här sättet (i Gunnar Bergströms fall räckte det inte med "avbön" för
att undgå den Franckska ättestupan) gör sig skyldiga till maktmissbruk.

Inte bara fakta är rekvisita för regissören Franck. Enskilda
medborgares heder och ära är det.

Nu är det upp till höga vederbörande att avgöra om ett statligt verk
får drivas som ett rejvparti i MUF eller om gängse krav på oväld och
likhet inför lagen ska gälla.

Franck saknar definitivt de historiska grundkunskaper och samhälls-
vetenskapliga grund som borde krävas av den som avkunnar statliga
domar för något så oerhört som "försvar av folkmord".

Han förstår inte hur komplicerad materien är. Försök hitta en
armenier, en kurd, en turk och en assyrier som ger samma bild av
händelserna 1915. Det första folkmordet. På vem och av vem är ännu
inte helt klart.

Stefan Lindgren



5 september 2009

Bildt bortom anständighet

Nato/Isaf gräver skyndsamt ner offren
för Nato/Isafs bombattack i Kunduz i fredags.

Den svenske utrikesministern Carl Bildts överslätande kommentarer
till Nato:s nidingsdåd i Kunduz där 93 människor, varav minst 37
civila omkom är långt bortom anständighetens gräns.

Enligt Sveriges Radios referat sa Carl Bildt bl a följande som
kommentar till Nato/Isafs massmord:

– Alla dödsoffer, oavsett orsak, är beklagliga men det är en
pågående konflikt med omkomna varje dag, sade Bildt.

Business as usual. Med tillägget på engelska:

... recently, the international security forces had managed to reduce
the number of civilians killed, Bildt maintained – adding that up to
8 policemen were killed by the Taliban every day.

Carl Bildts uttalande är lågt och ytterst malplacerat i ett läge där
ett okänt antal civila liv gått till spillo.

Aldrig har brottet i svensk utrikespolitik varit klarare. Det som hänt
i Kunduz tillhör samma kategori händelser som Guernica, Oradour,
Lidice, My Lai. Den som tiger eller till och med slätar över skriver
in sig i historieböckerna.

Carl Bildt var den som försökte släta över och få svenskarna att
acceptera massmord i Afghanistan.

Uppenbarligen var det för att korrigera sin kollega som franske
utrikesministern Bernard Kouchner idag lördag gjorde uttalandet att
bombattacken var "ett stort misstag".

I ett resonemang råkade hans säga vi kan "inte bomba afghanerna",
men sen rättade han sig "...inte bara bomba afghanerna".

Det är tydligen där skiljelinjen går i EU-toppen. Kan man bara bomba
afghanerna, eller måste det till ökat civilt bistånd? Skicka likkistor,
som Stig Dagerman formulerade sin tid borgerliga humanism.

Från Nato har man officiellt kallat de omkomna "terrorister"
(dvs. afghaner som i traditionell anda försvarar sitt land mot utländska
inkräktare) och "tjuvar" och man ska göra en "utredning", som i vanlig
ordning försvårar och ifrågasätter FN:s utredning tills det nästan inte
finns några civila offer kvar.

Nato:s officiella påstående om att man försäkrat sig om att inga
civila fanns på plats skorrar falskt med tanke på att flygattacken utfördes
kvart i två på natten. Man kan bara ha haft gissningar om hur mycket
folk som fanns ute i mörkret.

Nato/Isaf kan troligfen räkna med att talibanerna lär sig läxan och
i fortsättningen kommer att bli snabbare på att själva spränga Nato:s
tankbilar istället för att lägga beslag på dem.

Stefan Lindgren

4 september 2009

Levande historia & Maoglasögonen

Levande historia är numera lika död som den snart ett år gamla
kalkonen i min frys.

Deras senaste reklamfilm är inte vämjelig för att den FÖRSÖKER angripa
Jan Myrdal, Pol Pot, Mao etc.

http://www.youtube.com/watch?gl=SE&hl=sv&v=04IfpCGX61s

Den är vämjelig för att den förvandlar historien till larvig reklam
(nya Citroenmodellen?) och pajkastning.

Just de glasögon som används i filmen får mig att associera till helt
andra händelser, till de solglasögon som delades ut för att titta på
de tidiga atombombsproverna.

2 000 atombombsprover ovan jord utfördes 1945-2008 varav 1 054 av USA.
Enligt New Scientist han dessa prover skördat uppskattningsvis 11 000
amerikanska människoliv. (läs mer på http://www.amusingplanet.com/
2008/07/how-to-watch-nuclear-explosion.html
)

"...om detta må ni berätta..." som titeln löd till en av "Levande forums"
broschyrer.

Vi kan inte förstå den historiska sanningen om Mao och Kinas befrielse
1949 utan att förstå vad som hände på den andra sidan.

I USA satte faktiskt unga män på sig en särskild sorts glasögon för att skåda
in i den strålande framtid.

Stefan Lindgren

1 september 2009

Sovjethymnen

De folkstyrda staternas enade välde
för sekler befäst av vår ryska nation
vår hyllning vi bringa för frihetens seger
vår stolta, vår mäktiga
Rådsunion.

Hell dig, o fosterland, frihetens fosterland,
löftet om folkens förbrödring och fred.
Framtidens trosbanér, frihetens folkbanér.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.

I natt och i mörker oss friheten lyste
och Lenin den starke oss visade väg.
I Stalin vi växte till trohet mot folket
till dåd och till framsteg han vände vår håg.
Hell dig osv.

Vi härdats i strid och med blicken mot döden
vår ovän får känna vår drabbande hand.
I kampen gestaltar vi seklernas öden
den seger som gryr får vårt fädernesland.
Hell dig osv.

Musik: A V Aleksandrov, Text S Michalkov och
El-Registan. Övers. Rolf Parland

Den ryske poeten och författaren Sergej V Michalkov
dog i en ålder av 96 år i torsdags.

Mest känd är Michalkov för att han lyckades med konststycket
att först skriva texten till den sovjetiska nationalsången
1943 och sedan år 2000 nationalsången (till samma melodi)
för den avsovjetiserade Ryska federationen.

I 1940 års ryska version hette det bland annat att
"Lenins parti, vårt folks styrka, leder oss till
kommunismens triumf!" Efter den litterära triumfen söp han
till klockan fem på morgonen med Stalin, som han gillade
starkt.

2000 års version är en hyllning till "Ryssland - vår heliga stat" och "vårt
kära land som värnas av Gud".

Den metamorfosen kan vara svår att förstå för utomstående. Men för Michalkov
var det uppenbarligen inget omöjligt att tjäna både Stalin
(som han ännu på 1990-talet kallade sin intressantaste
samtalspartner någonsin), Gud och fosterlandet.

För ryssarna var Sergej Michalkov även framstående barnboksförfattare och
överhuvud för en kultur- och filmdynasti. Båda sönerna -
Nikita Michalkov och Andrej Kontjalovskij (han tog sin mors
efternamn) - är framgångsrika filmregissörer.

Trots att Sergej Michalkov liksom många andra "fina" sovjetförfattare
deltog i kampanjerna mot Boris Pasternak och Aleksander
Solzjenitsyn bad han eftervärlden att bedöma honom "efter
den epokens lagar". Han ångrade inte något av sina verk.


Stefan Lindgren


Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Mera Keynes i krig än kris

Benny Andersson har i Clarté 2/09 svårt att fördra mitt "vildsinta angrepp" på Keynes.
http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=168.
Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min
kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson
levererade (se bl a. Ekonomisk filosofi, 1962, sv utgåva: Halmstad
1970).

Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt
död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa
dubbelheten.

Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda
kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet
upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska
nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och
självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå
störningar.

Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt
av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och
utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx
Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt
felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen"
(J M Keynes: A Short View of Russia 1925).

När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske
ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör
efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas
bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.

När Keynes adepter senare gjorde matematik av "General Theory"
visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy
Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G
(tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i
praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som
anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den
formeln är identisk med Marx modell (se bl a Bo Gustafsson: "Ekonomisk
tillväxtteori och ekonomisk historia" i Festskrift tillägnad
Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att
bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att
förlänga livet på kapitalismen.

Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han
visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i
privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick
katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av
dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands
ekonomi som helhet.

Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde
tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens
nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena
teorin.

För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen
att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han
själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin "General Theory"
visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte
minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med
andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer
jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s 116).

I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa
progressiva inslag, t ex tanken att inkomstöverföringar till sämre
ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på
efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev
argument för en socialt rimlig politik.

Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens
problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett
tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort
sett vilka lösningar som helst.

Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för
pacifism, sexuell anormalitet och droger men som välanpassad
departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev
ohöljd krigshets.

Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain"
(Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon
Hitleranhängare men såg inte den principiella skillnad mellan tyska
rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och
motorvägsbyggen som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a
priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny
Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal?

Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen
ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska
utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en
följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när
han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.

Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare
rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara
bekant med oss och vår ståndpunkt". (Barkai, Avraham: Das
Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus 1977, s 55 ff).

Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis
tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson
beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett
arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.

Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit
under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på
barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i
härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en
lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation
(General Theory, s 9).

Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder
har istället varit ett mer eller mindre permanent gissel.
Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra
världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är
långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard
bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den
kapitalistiska effektivitetens förlovade land!

Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella
förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika
trygghetsystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan
tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de
förmånerna nu i rask takt urholkas.

Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som
försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim och
återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar
med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t ex
produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig
sektor kallas "Wagners lag").

I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk
keynesianism i form underskottsfinansierade statliga
investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!

Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de
offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra
världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget
1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det
var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon
fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla
keynesianer nu).

Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De
självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit
reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta
underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i
gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt
jorden." ("Essays on J M Keynes", red M Keynes 1975, s 131.)

När USA nu brottas med den värsta krisen sedan
30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de
historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för
keynesianism är uppätet av krig!

I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra
receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur
har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget
varit kopplade till krig (Richard Stajner: Krisen, Lund 1979 s 199)

Under den krigiska s k efterkrigstiden har USA:s
militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78
miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man
inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.

Idag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära
kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas
exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig.
http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).

Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter
som kunde användas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är
något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka
"sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i
form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings).

Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv
- fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig
entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen -
kriget!

Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ
och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och
föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna
anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få
respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor
framstår för honom som "av största värde och betydelse för
civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig
återhämtning" (K-VII:130).

För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att
gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal
Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier
om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade
Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".

Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte
kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera
som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet
gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis
uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna.

I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i
Italien 60 miljoner följande år medan USA toppade OECD:s
strejkstatistik 1970. (Andrew Glyn: Capitalism Unleashed,
Oxford 2007).

Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den
gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk
konjunkturcykel". Dvs. även om en keynesiansk krispolitik kunde
fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka
lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se
Joan Robinson s. 122-123).

Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara
kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på
krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den
brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.

Stefan Lindgren

Artikeln var publicerad i Clarté 3/09

30 augusti 2009

Säkerhetsbluffen

Agendas reportage om kvinnornas situation i Afghanistan gav
bra belysning åt säkerhetsbluffen.

Det heter att hundra tusen utländska soldater är i
Afghanistan bl a för att befria kvinnorna.

Inget sådant har inträffat. Våldet mot kvinnor och - och små
flickor - kan rentav ha ökat.

Utan att ha hårda data kan man peka på att de stora pengar
som nu är i omlopp i knarkekonomin driver upp brudpriserna
och ökar efterfrågan på ett sätt som drabbar flickor i låga
åldrar.

Två praktikanter på Institute for War
& Peace Reporting, som finansieras
med västliga donationer och utbildar
unga afghaner till journalister, har
undersökt situationen med brudpeng i
Afghanistan. Det handlar dels om mahar
som är en traditionell symbolisk
gåva till brudens föräldrar för att visa
att brudgummen är beredd att försörja
sin nya familj och dels om walwar,
som är ett direkt brudpris och länge
har varit ett omstritt fenomen.

IWPR rapporterar att walwar i
norra Afghanistan nått 10 000 till
15 000 dollar, vilket gör det omöjligt
för många att gifta sig.

(Se Afghanistan.Nu 2/09)

Detta är naturligtvis avarter som förekommit i det afghanska
samhället tidigare, men det verkar inte ha blivit bättre - snarare
tvärtom under utländsk ockupation.

Statsminister Reinfeldt mästrade chefen för kvinnokliniken i
Herat och sa att hon underskattade vikten av militär säkerhet.
Skulle alltså Reinfeldt veta bättre än kvinnorna i
Afghanistan vilken nytta de har av utländska trupper?

Minsta eftertanke ger vid handen att våldet mot kvinnorna
huvudsakligen utspelas i hemmen, där de ofta i praktiken är
instängda.

Inga utländska arméer i världen kan sparka upp alla
afghanska dörrar och se om något våld förekommer i hemmen.

Dessutom är de ju i praktiken inriktade på helt andra saker än
att skapa säkerhets för kvinnorna. Högst på deras agenda står kampen
mot alla motståndsgrupper - och i det syftet är man beredd
att bomba ut hela byar som sklett gång på gång.

Att bekämpa våldet mot kvinnorna med bomber är en absurditet!

Det är en uppgift som kräver breda sociala och
ekonomiska angreppssätt och framför allt ett visst lugn och
stabilitet i samhället - kort sagt en fred, som trupperna inte åstadkommit.

Tvärtom!

Reinfeldts försök att avleda diskussionen till dödsstraff
var patetiskt. Det förekommer betydligt fler dödsstraff i
Afghanistan efter den utländska "befrielsen" än före.

Sverige utlämnar - som Amnesty påpekat - fångar till ett
rättsväsende som regelmässigt använder tortyr.

Hela grunden för den svenska militära närvaron syftar till
att "stödja det afghanska rättsväsendet" föll som Jerikos
murar efter den klara - och efterlängtade - trumpetstöten från
Amnesty.

De 1,4 miljarder som Reinfeldt slänger ut på knektar och vapen
skulle kunna finansiera en mångtusenhövdad armé av social-
arbetare och lärare som kunde bistå de afghanska
kvinnorna.

Stefan Lindgren

29 augusti 2009

"Långsiktigheten är nyckeln"

Sten Tolgfors sa i Konflikt lördag morgon att "långsiktigheten är
nyckeln" när det gäller trupperna i Afghanistan. Och beviset han
anförde är exemplet Balkan.

Kanske mer realistiskt sa Anders Fänge, SAK, att västmakterna har ett
"fönster på 4-5 år" innan hemmaopinionerna tvingar dem att dra sig
tillbaka.

Till Tolgfors resonemang finns mycket att säga:

1. Är det säkert att så mycket blivit bättre på Balkan? Vi har ett
stort problem med fördrivna serber. Albanien har förvandlats till
leksaksland för Nato och lagerlokal för stulna bilar. Bosnien är en
klientstat som till helt nyligen inte hade en enda bosnier i
regeringen. Kosovo är en utbrytarstat som bara godkänns av Natos
allierade - ett potentiellt internationellt konfliktämne.

Acceptansen för det internationella ingripandet på Balkan hade blivit
ett helt annat om det inte skett under Nato:s flagg, eftersom Nato
bedrev ett aggressionskrig mot Jugoslavien.

I själva verket började FN:s utspårning på Balkan och var ett
medvetet resultat av att Mad-Elaine Albright sparkade (bokstavligen -
på smalbenen) FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali och
sparkade ut FN från Bosnien till förmån för Nato-trupp.

2. "Långsiktigheten" Tolgfors talar om i Afghanistan saknar stöd i det
s k FN-mandatet, som uttryckligen är kortsiktigt och beviljas för ett
år i taget. Även i dokumenten från Petersbergkonferensen 2001 saknas
det stöd för snacket om "långsiktighet".

Och om man tänker efter är det just "långsiktigheten" som röjer den
nykoloniala agendan. Ockupanterna har syften som går långt utöver att
inrätta en fungerande regim i Kabul.

3. När f d ÖB Håkan Syrén talade om att stanna i Afghanistan 15 år
fick hans pressekreterare rycka ut och dementera. Vem dementerar
Tolgfors? Sverige har ingen mandat - och heller inget riksdagsbeslut -
om att vara "långsiktigt" i Afghanistan.

I sak har Tolgfors också fel om att Sveriges trupper är i Afghanistan
på inbjudan av regeringen där. De svenska trupperna är i Afghanistan
på inbjudan av Tony Blair. Inbjudan framfördes hösten 2001, innan någon
regering installerats i Kabul. Och Sveriges Björn von Sydow tackade ja.

ISAF som helhet bildades utan mandat vare sig från FN eller inbjudan
från Afghanistan. Den jästen slängdes in långt efter degen. För syns skull.

Stefan Lindgren


26 augusti 2009

Sverige tränar flygbombningar mot Afghanistan

Av ett nyhetstelgram (http://www.usafe.af.mil/news/story.asp?id=123164775)
från den amerikanska krigsmakten 25 augusti framgår att den svenska
krigsmakten deltagit i Nato-utbildning för flygattacker i Afghanistan.

"US Trains Estonia, Sweden for Nato Air Strikes in Afghanistan" lyder
rubriken på det amerikanska telegrammet. Det kan inte råda någon
tvekan om syftet med övningen. Telegrammet återges också på Folk och
Försvars hemsida.

Av telegrammet framgår att två anställda i det estniska flygvapnet och
en svensk "kommandosoldat" (Army ranger) deltagit i en utbildning vid
Nato:s flyghögkvarter i Ramstein 17 till 21 augusti.

Svensken fick tillfälle att i simulator öva bombanfall och senare i
Grostenquin, Frankrike, följa simulerade flyganfall med riktiga A-10,
Alpha Jet, och F-16 flygplan. En viktig del av utbildningen var att gå
igenom "tester för Afghanistan", heter det. De båda estländarna och
den svenske kaptenen ska inom kort placeras i Afghanistan.

Den fråga som Sten Tolgfors nu måste svara på är: Varför tränar
Sverige flygattacker i Afghanistan tillsamamns med Nato? Hur kan
ministern hävda att Sverige inte är i krig och samtidigt låta svenska
officierare delta i utbildning som uppenbarligen siktar till en
fortsättning och utvidgning av bombkriget som så hårt drabbat
civilbefolkningen.

Stefan Lindgren

25 augusti 2009

Uppdraget slutfört, Tolgfors

Många försvarare av Sveriges Afghanistanpolitik har i sommar
hänvisat till nödvändigheten att säkra valet i Afghanistan
med utländska trupper.

Sten Tolgfors skrev på Newsmill 3 juli 2009:

"Men viktigast av allt är att det nu hålls val i Afghanistan.
Landet har en demokratiskt utsedd regering, ett valt
parlament och president. Nästa val äger rum i augusti i år.
En central uppgift för ISAF, som Sverige ingår i, är att
tillsammans med afghansk polis och militär svara för
säkerheten kring valen och se till att de kan genomföras på
ett korrekt vis."

Det kan tycks som en logisk ståndpunkt. Men nu är valen över.
[Även om det nu tycks som att USA tänker ställa till en andra val-
omgång i oktober.]

Det måste med Tolgfors resonemang innebär att "en central
uppgift" är löst. Då borde rimligen hemkallandet av
trupperna ha kommit ett steg närmare.

Tolgfors kan telegrafera till Mazar: Uppdraget utfört. Packa
och kom hem!

Det återstår att se om Tolgfors drar den nödvändiga slutsatsen av sina '
egna resonemang eller om dessa enbart varit avsedda att slå
blå dunster i ögonen på väljarna.

Om vi backar några steg så tvingas vi konstatera att retoriken inte är ny.

När Petersbergkonferens utaförn Bonn 5 december 2001 "under
FN:s beskydd" formulerade uppgiften för Hamid Karzai
och "interimsmyndigheten" i Afghanistan och för en
internationell säkerhetsstyrka så fastslogs det att först en
"övergångsregering" skulle bildas med stöd av en loya jirgah
(traditionell församling av stamäldste). Därefter skulle
president- och parlamentsval hållas.

Beträffande de utländska trupperna slogs först och främst fast:

Deltagarna i FN-samtalen om Afghanistan erkänner att ansvaret för
att skapa säkerhet och lag och ordning i hela landet åligger
afghanerna själva.
Inte illa!

Därefter sades att en internationell säkerhetsstyrka skulle behövas
innan landets egna styrkor byggts upp tillräckligt. Läser
man hela avtalstexten framstår det närmast som att denna
säkerhetsstyrka förutsattes upphöra när "övergångsregeringen"
bildats, vilket skedde i december 2001.

Men det fanns absolut inget stöd för att de internationella
trupperna skulle kunna stanna över två presidentval (2004
och 2009) och ett parlamentsval (2005).

Och om inte trupperna hemkallas nu kan vi vara säkra
på att snart få höra argumentet att de ska övervaka
parlamentsvalen 2010.

Frågan som Tolgfors är skyldig att besvara är hur många
val som är nog. Tre, fyra, fem…

Och när är det dags att förverkliga paragaf 1 i Bihang
i Petersbergsavtalet, dvs att låta afghanerna sköta sig
själva?

Det är hög tid för Sten Tolgfors att lyssna på sin partibror
och företrädare på sin post, Anders Björck, som i TV 20 augusti sa att det
behövs "en plan för att transformera de här insatserna till
något annat", dvs truppnärvaron till en uteslutande civil
närvaro.

Svenska trupper kan inte övervaka val i Afghanistan i all evighet.
Det kommer inte att bli någon felfri demokrati av västmodell
i Afghanistan under överskådlig framtid, kan man lugn slå fast.

Svenska trupper kan inte övervaka val i alla länder med dåliga
eller bara, ska vi säga, "ovästliga" val.

Stefan Lindgren

Bilden: En interiör från USA:s fängelse i Bagram.


24 augusti 2009

Pakten räddade Europas demokrati

Den 3 juli antog OSSE:s parlamentariska församling en resolution som instiftar
23 augusti som en minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Den
dagen år 1939 undertecknade icke-aggressionspakten mellan
Sovjetunionen och Tyskland, den s.k. Molotov-Ribbentroppakten.

Än en gång hänfaller Europabyråkratin åt lusten att avgöra historiska
frågor med politiska beslut och dekret.

Sanningen är att Molotov-Ribbentroppakten gav Sovjetunionen ett
andrum på två år som blev helt avgörande för andra världskrigets
utgång. Utan pakten skulle Europas demokratier (förvisso bristfälliga
sådana och då i de flesta fall i malpåse) varit hopplöst förlorade.

Rysslands underrättelsetjänst FSB uppmärksammar 70-årsdagen av
Molotov-Ribbentroppakten med att ge ut en dokumentsamling av
generalmajor Lev Sotskov "Baltikum och geopolitik: 1935 - 1945 " som
innehåller hittills okända dokument från den tiden.

Vad dokumenten framför allt visar var att västmakterna stödde
Sovjetunionens befrielse av Baltikum i andra världskrigets slutskede
fast de hade fullt klart för sig att dessa länder skulle komma att
införlivas med Sovjetunionen.

Sovjets Londonambassadör Majskij rapporterade 1941 att
Churchill vid ett möte hade instämt i att Sovjet 1940 varit tvingat av
omständigheterna att införliva Baltikum. "Jag är överens, man var
tvungen att göra det", ska Churchill ha sagt.

Ur ett hemligt memorandum från den amerikanske presidenten
särskilda sändebud Harry Hopkins i maj 1942 citerar Sotskov bl a
följande.

"Harry Hopkins ... sade: 'Om ryssarna vill få Baltikum efter kriget,
då kommer de att få det.' Men han trodde inte att amerikanerna tänkte
tala öppet om det."

I ett memorandum från den brittiske utrikesministern Anthony Eden
28 januari 1942 heter det:

"Från en rent strategisk synvinkel ligger det faktiskt i vårt intresse
att Ryssland återigen befäster sig i Baltikum för att bättre kunna
utmana Tysklands dominans i Östersjön".

Och i en rapport från den brittiske informationsministern Smollets
möte med den forne tjeckiske presidenten Benes 29 januari 1942 heter
det:
"När det gäller de baltiska staterna, sympatiserar jag, som
företrädare för en liten nation, givetvis med deras önskan om
självständighet. Samtidigt anser jag som realist att det är omöjligt
att förvägra en sådan stormakt som Ryssland tillträde till Östersjön
och kontroll över den. Eftersom Ryssland inte bedriver nationellt
förtryck [i Baltikum], anser jag att vi måste acceptera det faktum att
de baltiska staterna kommit under sovjetisk överhöghet."
En stor del av ryska media fördömer visserligen Molotov-Ribbentroppakten
liksom Sovjets parlament, folkkongressen, gjorde det 1989. Men
meningarna är ytterst skiftande om vad som var fel med pakten.

Michail Mjagkov vid vetenskapsakadamenins historieinstitut säger
till exempel att Molotov-Ribbentrop-pakten inte var något märkligt med
tanke på hur politiska uppgörelser, t ex västmakternas uppgörelse med
Hitler i München 1938, gjordes före andra världskriget. Han påpekar
också att de territorier som införlivades med Sovjetunionen till följd
av pakten alla hade tillhört det ryska imperiet före första
världskriget och alltså inte betraktades som ockupation av utländskt
territorium.

källa: gazeta 20/8

Stefan Lindgren

21 augusti 2009

Tolgfors fem "Whopper Lies"

Gårdagens debatt om Afghanistan i TV1 (http://svtplay.se/t/103450/sasongstart__debatt)
visar att frågan inte längre kan sopas under mattan. Det är bra.

Men Sten Tolgfors tror tydligen att det fortfarande ska gå att lägga
locket på med grovt demagogiska argument.

De utländska trupperna är i Afghanistan för att befria kvinnorna, menade ministern. Detta är Bushs gamla argument sedan al Qaida inte längre räckte som motiv att ockupera ett helt land. (al Qaida finns inte längre i Afghanistan har general Petreaus nyligen försäkrat).

I synnerhet framhöll Tolgfors att den offentliga steningen av en kvinna på en stadion 2001 var orsak nog att invadera landet.
Det visar hur totalt okunnig ministern är. Bortsett från att händelsen var exceptionell - även för talibanerna - är ju avrättningar mer frekventa i Afghanistan idag (minst 17 avrättade 2008) än före invasionen.
Dessutom - om vi ska invadera länder som avrättar folk - får vapenvägraren Tolgfors en hel del att göra. Här en lista över länder som har fler avrättningar än Afghanistan.

Land antal avrättningar 2008
Kina Minst 5000
Iran Minst 346
Saudiarabien Minst 102
Nordkorea Minst 63
USA 37
Pakistan Minst 36
Irak Minst 34
Vietnam Minst 19

http://www.handsoffcain.info/bancadati/index.php?tipotema=arg&idtema=12000547


Om det var ministerns "Whopper Lie" nr 1 så var nr 2, den om "FN-mandatet". Regeringen har ljugit militär och allmänhet full om att trupperna i Afghanistan är ett "FN-mandat".
Mandat är latin och betyder 'uppdrag', 'anvisning', 'befallning', 'order'.

* Sverige har inte fått någon order av FN att skicka trupper.

* Det finns inga FN-trupper i Afghanistan

* FN har i sina årliga resolutioner gett sitt godkännande av att ISAF (senare även USA-koalitionen OEF, som numera i praktiken är sammanslagen med Nato-Isaf) utför vissa uppgifter på ett geografiskt område som från början var Kabul och nu omfattar hela landet. Uppgifterna handlar bl a om säkerhet och att bygga upp rättsväsendet.

Men den som beställer ett jobb av en rörmokare, som sedan går och våldtar grannfrun har knappast gett "mandat" åt denne rörmokare. FN är inte på något sätt ansvarigt för ISAF mer än i de avseenden som anges i resolutionerna.

När man talar om "FN-mandat" är det säkert många äldre som associerar till "mandatområden", som var en form av internationell förvaltning av tidigare kolonier.
Afghanistan har aldrig varit koloni (och ska inte bli det!) och mandatsystemet gick i graven när FN bildades 1945.

ISAF är ur alla synpunkter en Nato-armé. Nato-landet Storbritannien tog initiativet till styrkan, Nato har ledningen, befälet, och dess (hemliga) Rules of Engagement styr när även svenska soldater får skjuta och inte får skjuta.

Ministerns tredje "Whopper Lie" med extra allt är att ockupationstrupperna är i Afghanistan för att säkra valen. Det har vi ju nu hört i åtta år. På Petersbergkonferensen 2001 som man flitigt hänvisar till för att ge den afghanska lydregimen sken av legitimitet sades att en internationell styrka skulle övervaka valen. Sedan skulle denna återkallas.

Men trupperna stannade efter det första valet. Och efter det andra. Och det tredje. Och det fjärde...

Ministerns fjärde "Whopper Lie", en halvpounder, är att regeringen dubblar det civila biståndet och att militärkostnaden är 1 miljard.
Sanningen är att det civila biståndet i årets budget är 380 miljoner. Nästa budgetår ökar det med 200 miljoner - ingen fördubbling.
Och om man räknar med kostnaderna för de C17-plan som Sverige hyrt in sig på hos Nato är de verkliga kostnaderna för kriget inte 1 miljard utan 1,4 miljard i år.

Kvoten militärt civilt är alltså ungefär 3:1. Snacka inte bort det, Tolgfors.

Ministerns femte "Whopper Lie", en verkligt stinkande sak, vår påståendet att Afghanistan "inte är ett land". Må vara att visa amerikanska strateger i andanom har börjat stycka upp landet i mer kontrollerbara bitar, men Afghanistan är ett land. Förvisso ett av världens mest mångnationella och brokiga, vilket i sig är en kulturens och mänsklighetens seger över kolonialister och krigspatrask av Tolgfors typ.

Stefan Lindgren


PS. Begreppet "Whopper Lies" användes av Michael Moore i dennes berömda uppläxningar av Bush. En "Whopper Burger" är ett av de större objekten på hamburgerkedjan Burger King.