gerundium

29 augusti 2009

"Långsiktigheten är nyckeln"

Sten Tolgfors sa i Konflikt lördag morgon att "långsiktigheten är
nyckeln" när det gäller trupperna i Afghanistan. Och beviset han
anförde är exemplet Balkan.

Kanske mer realistiskt sa Anders Fänge, SAK, att västmakterna har ett
"fönster på 4-5 år" innan hemmaopinionerna tvingar dem att dra sig
tillbaka.

Till Tolgfors resonemang finns mycket att säga:

1. Är det säkert att så mycket blivit bättre på Balkan? Vi har ett
stort problem med fördrivna serber. Albanien har förvandlats till
leksaksland för Nato och lagerlokal för stulna bilar. Bosnien är en
klientstat som till helt nyligen inte hade en enda bosnier i
regeringen. Kosovo är en utbrytarstat som bara godkänns av Natos
allierade - ett potentiellt internationellt konfliktämne.

Acceptansen för det internationella ingripandet på Balkan hade blivit
ett helt annat om det inte skett under Nato:s flagg, eftersom Nato
bedrev ett aggressionskrig mot Jugoslavien.

I själva verket började FN:s utspårning på Balkan och var ett
medvetet resultat av att Mad-Elaine Albright sparkade (bokstavligen -
på smalbenen) FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali och
sparkade ut FN från Bosnien till förmån för Nato-trupp.

2. "Långsiktigheten" Tolgfors talar om i Afghanistan saknar stöd i det
s k FN-mandatet, som uttryckligen är kortsiktigt och beviljas för ett
år i taget. Även i dokumenten från Petersbergkonferensen 2001 saknas
det stöd för snacket om "långsiktighet".

Och om man tänker efter är det just "långsiktigheten" som röjer den
nykoloniala agendan. Ockupanterna har syften som går långt utöver att
inrätta en fungerande regim i Kabul.

3. När f d ÖB Håkan Syrén talade om att stanna i Afghanistan 15 år
fick hans pressekreterare rycka ut och dementera. Vem dementerar
Tolgfors? Sverige har ingen mandat - och heller inget riksdagsbeslut -
om att vara "långsiktigt" i Afghanistan.

I sak har Tolgfors också fel om att Sveriges trupper är i Afghanistan
på inbjudan av regeringen där. De svenska trupperna är i Afghanistan
på inbjudan av Tony Blair. Inbjudan framfördes hösten 2001, innan någon
regering installerats i Kabul. Och Sveriges Björn von Sydow tackade ja.

ISAF som helhet bildades utan mandat vare sig från FN eller inbjudan
från Afghanistan. Den jästen slängdes in långt efter degen. För syns skull.

Stefan Lindgren


26 augusti 2009

Sverige tränar flygbombningar mot Afghanistan

Av ett nyhetstelgram (http://www.usafe.af.mil/news/story.asp?id=123164775)
från den amerikanska krigsmakten 25 augusti framgår att den svenska
krigsmakten deltagit i Nato-utbildning för flygattacker i Afghanistan.

"US Trains Estonia, Sweden for Nato Air Strikes in Afghanistan" lyder
rubriken på det amerikanska telegrammet. Det kan inte råda någon
tvekan om syftet med övningen. Telegrammet återges också på Folk och
Försvars hemsida.

Av telegrammet framgår att två anställda i det estniska flygvapnet och
en svensk "kommandosoldat" (Army ranger) deltagit i en utbildning vid
Nato:s flyghögkvarter i Ramstein 17 till 21 augusti.

Svensken fick tillfälle att i simulator öva bombanfall och senare i
Grostenquin, Frankrike, följa simulerade flyganfall med riktiga A-10,
Alpha Jet, och F-16 flygplan. En viktig del av utbildningen var att gå
igenom "tester för Afghanistan", heter det. De båda estländarna och
den svenske kaptenen ska inom kort placeras i Afghanistan.

Den fråga som Sten Tolgfors nu måste svara på är: Varför tränar
Sverige flygattacker i Afghanistan tillsamamns med Nato? Hur kan
ministern hävda att Sverige inte är i krig och samtidigt låta svenska
officierare delta i utbildning som uppenbarligen siktar till en
fortsättning och utvidgning av bombkriget som så hårt drabbat
civilbefolkningen.

Stefan Lindgren

25 augusti 2009

Uppdraget slutfört, Tolgfors

Många försvarare av Sveriges Afghanistanpolitik har i sommar
hänvisat till nödvändigheten att säkra valet i Afghanistan
med utländska trupper.

Sten Tolgfors skrev på Newsmill 3 juli 2009:

"Men viktigast av allt är att det nu hålls val i Afghanistan.
Landet har en demokratiskt utsedd regering, ett valt
parlament och president. Nästa val äger rum i augusti i år.
En central uppgift för ISAF, som Sverige ingår i, är att
tillsammans med afghansk polis och militär svara för
säkerheten kring valen och se till att de kan genomföras på
ett korrekt vis."

Det kan tycks som en logisk ståndpunkt. Men nu är valen över.
[Även om det nu tycks som att USA tänker ställa till en andra val-
omgång i oktober.]

Det måste med Tolgfors resonemang innebär att "en central
uppgift" är löst. Då borde rimligen hemkallandet av
trupperna ha kommit ett steg närmare.

Tolgfors kan telegrafera till Mazar: Uppdraget utfört. Packa
och kom hem!

Det återstår att se om Tolgfors drar den nödvändiga slutsatsen av sina '
egna resonemang eller om dessa enbart varit avsedda att slå
blå dunster i ögonen på väljarna.

Om vi backar några steg så tvingas vi konstatera att retoriken inte är ny.

När Petersbergkonferens utaförn Bonn 5 december 2001 "under
FN:s beskydd" formulerade uppgiften för Hamid Karzai
och "interimsmyndigheten" i Afghanistan och för en
internationell säkerhetsstyrka så fastslogs det att först en
"övergångsregering" skulle bildas med stöd av en loya jirgah
(traditionell församling av stamäldste). Därefter skulle
president- och parlamentsval hållas.

Beträffande de utländska trupperna slogs först och främst fast:

Deltagarna i FN-samtalen om Afghanistan erkänner att ansvaret för
att skapa säkerhet och lag och ordning i hela landet åligger
afghanerna själva.
Inte illa!

Därefter sades att en internationell säkerhetsstyrka skulle behövas
innan landets egna styrkor byggts upp tillräckligt. Läser
man hela avtalstexten framstår det närmast som att denna
säkerhetsstyrka förutsattes upphöra när "övergångsregeringen"
bildats, vilket skedde i december 2001.

Men det fanns absolut inget stöd för att de internationella
trupperna skulle kunna stanna över två presidentval (2004
och 2009) och ett parlamentsval (2005).

Och om inte trupperna hemkallas nu kan vi vara säkra
på att snart få höra argumentet att de ska övervaka
parlamentsvalen 2010.

Frågan som Tolgfors är skyldig att besvara är hur många
val som är nog. Tre, fyra, fem…

Och när är det dags att förverkliga paragaf 1 i Bihang
i Petersbergsavtalet, dvs att låta afghanerna sköta sig
själva?

Det är hög tid för Sten Tolgfors att lyssna på sin partibror
och företrädare på sin post, Anders Björck, som i TV 20 augusti sa att det
behövs "en plan för att transformera de här insatserna till
något annat", dvs truppnärvaron till en uteslutande civil
närvaro.

Svenska trupper kan inte övervaka val i Afghanistan i all evighet.
Det kommer inte att bli någon felfri demokrati av västmodell
i Afghanistan under överskådlig framtid, kan man lugn slå fast.

Svenska trupper kan inte övervaka val i alla länder med dåliga
eller bara, ska vi säga, "ovästliga" val.

Stefan Lindgren

Bilden: En interiör från USA:s fängelse i Bagram.


24 augusti 2009

Pakten räddade Europas demokrati

Den 3 juli antog OSSE:s parlamentariska församling en resolution som instiftar
23 augusti som en minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Den
dagen år 1939 undertecknade icke-aggressionspakten mellan
Sovjetunionen och Tyskland, den s.k. Molotov-Ribbentroppakten.

Än en gång hänfaller Europabyråkratin åt lusten att avgöra historiska
frågor med politiska beslut och dekret.

Sanningen är att Molotov-Ribbentroppakten gav Sovjetunionen ett
andrum på två år som blev helt avgörande för andra världskrigets
utgång. Utan pakten skulle Europas demokratier (förvisso bristfälliga
sådana och då i de flesta fall i malpåse) varit hopplöst förlorade.

Rysslands underrättelsetjänst FSB uppmärksammar 70-årsdagen av
Molotov-Ribbentroppakten med att ge ut en dokumentsamling av
generalmajor Lev Sotskov "Baltikum och geopolitik: 1935 - 1945 " som
innehåller hittills okända dokument från den tiden.

Vad dokumenten framför allt visar var att västmakterna stödde
Sovjetunionens befrielse av Baltikum i andra världskrigets slutskede
fast de hade fullt klart för sig att dessa länder skulle komma att
införlivas med Sovjetunionen.

Sovjets Londonambassadör Majskij rapporterade 1941 att
Churchill vid ett möte hade instämt i att Sovjet 1940 varit tvingat av
omständigheterna att införliva Baltikum. "Jag är överens, man var
tvungen att göra det", ska Churchill ha sagt.

Ur ett hemligt memorandum från den amerikanske presidenten
särskilda sändebud Harry Hopkins i maj 1942 citerar Sotskov bl a
följande.

"Harry Hopkins ... sade: 'Om ryssarna vill få Baltikum efter kriget,
då kommer de att få det.' Men han trodde inte att amerikanerna tänkte
tala öppet om det."

I ett memorandum från den brittiske utrikesministern Anthony Eden
28 januari 1942 heter det:

"Från en rent strategisk synvinkel ligger det faktiskt i vårt intresse
att Ryssland återigen befäster sig i Baltikum för att bättre kunna
utmana Tysklands dominans i Östersjön".

Och i en rapport från den brittiske informationsministern Smollets
möte med den forne tjeckiske presidenten Benes 29 januari 1942 heter
det:
"När det gäller de baltiska staterna, sympatiserar jag, som
företrädare för en liten nation, givetvis med deras önskan om
självständighet. Samtidigt anser jag som realist att det är omöjligt
att förvägra en sådan stormakt som Ryssland tillträde till Östersjön
och kontroll över den. Eftersom Ryssland inte bedriver nationellt
förtryck [i Baltikum], anser jag att vi måste acceptera det faktum att
de baltiska staterna kommit under sovjetisk överhöghet."
En stor del av ryska media fördömer visserligen Molotov-Ribbentroppakten
liksom Sovjets parlament, folkkongressen, gjorde det 1989. Men
meningarna är ytterst skiftande om vad som var fel med pakten.

Michail Mjagkov vid vetenskapsakadamenins historieinstitut säger
till exempel att Molotov-Ribbentrop-pakten inte var något märkligt med
tanke på hur politiska uppgörelser, t ex västmakternas uppgörelse med
Hitler i München 1938, gjordes före andra världskriget. Han påpekar
också att de territorier som införlivades med Sovjetunionen till följd
av pakten alla hade tillhört det ryska imperiet före första
världskriget och alltså inte betraktades som ockupation av utländskt
territorium.

källa: gazeta 20/8

Stefan Lindgren

21 augusti 2009

Tolgfors fem "Whopper Lies"

Gårdagens debatt om Afghanistan i TV1 (http://svtplay.se/t/103450/sasongstart__debatt)
visar att frågan inte längre kan sopas under mattan. Det är bra.

Men Sten Tolgfors tror tydligen att det fortfarande ska gå att lägga
locket på med grovt demagogiska argument.

De utländska trupperna är i Afghanistan för att befria kvinnorna, menade ministern. Detta är Bushs gamla argument sedan al Qaida inte längre räckte som motiv att ockupera ett helt land. (al Qaida finns inte längre i Afghanistan har general Petreaus nyligen försäkrat).

I synnerhet framhöll Tolgfors att den offentliga steningen av en kvinna på en stadion 2001 var orsak nog att invadera landet.
Det visar hur totalt okunnig ministern är. Bortsett från att händelsen var exceptionell - även för talibanerna - är ju avrättningar mer frekventa i Afghanistan idag (minst 17 avrättade 2008) än före invasionen.
Dessutom - om vi ska invadera länder som avrättar folk - får vapenvägraren Tolgfors en hel del att göra. Här en lista över länder som har fler avrättningar än Afghanistan.

Land antal avrättningar 2008
Kina Minst 5000
Iran Minst 346
Saudiarabien Minst 102
Nordkorea Minst 63
USA 37
Pakistan Minst 36
Irak Minst 34
Vietnam Minst 19

http://www.handsoffcain.info/bancadati/index.php?tipotema=arg&idtema=12000547


Om det var ministerns "Whopper Lie" nr 1 så var nr 2, den om "FN-mandatet". Regeringen har ljugit militär och allmänhet full om att trupperna i Afghanistan är ett "FN-mandat".
Mandat är latin och betyder 'uppdrag', 'anvisning', 'befallning', 'order'.

* Sverige har inte fått någon order av FN att skicka trupper.

* Det finns inga FN-trupper i Afghanistan

* FN har i sina årliga resolutioner gett sitt godkännande av att ISAF (senare även USA-koalitionen OEF, som numera i praktiken är sammanslagen med Nato-Isaf) utför vissa uppgifter på ett geografiskt område som från början var Kabul och nu omfattar hela landet. Uppgifterna handlar bl a om säkerhet och att bygga upp rättsväsendet.

Men den som beställer ett jobb av en rörmokare, som sedan går och våldtar grannfrun har knappast gett "mandat" åt denne rörmokare. FN är inte på något sätt ansvarigt för ISAF mer än i de avseenden som anges i resolutionerna.

När man talar om "FN-mandat" är det säkert många äldre som associerar till "mandatområden", som var en form av internationell förvaltning av tidigare kolonier.
Afghanistan har aldrig varit koloni (och ska inte bli det!) och mandatsystemet gick i graven när FN bildades 1945.

ISAF är ur alla synpunkter en Nato-armé. Nato-landet Storbritannien tog initiativet till styrkan, Nato har ledningen, befälet, och dess (hemliga) Rules of Engagement styr när även svenska soldater får skjuta och inte får skjuta.

Ministerns tredje "Whopper Lie" med extra allt är att ockupationstrupperna är i Afghanistan för att säkra valen. Det har vi ju nu hört i åtta år. På Petersbergkonferensen 2001 som man flitigt hänvisar till för att ge den afghanska lydregimen sken av legitimitet sades att en internationell styrka skulle övervaka valen. Sedan skulle denna återkallas.

Men trupperna stannade efter det första valet. Och efter det andra. Och det tredje. Och det fjärde...

Ministerns fjärde "Whopper Lie", en halvpounder, är att regeringen dubblar det civila biståndet och att militärkostnaden är 1 miljard.
Sanningen är att det civila biståndet i årets budget är 380 miljoner. Nästa budgetår ökar det med 200 miljoner - ingen fördubbling.
Och om man räknar med kostnaderna för de C17-plan som Sverige hyrt in sig på hos Nato är de verkliga kostnaderna för kriget inte 1 miljard utan 1,4 miljard i år.

Kvoten militärt civilt är alltså ungefär 3:1. Snacka inte bort det, Tolgfors.

Ministerns femte "Whopper Lie", en verkligt stinkande sak, vår påståendet att Afghanistan "inte är ett land". Må vara att visa amerikanska strateger i andanom har börjat stycka upp landet i mer kontrollerbara bitar, men Afghanistan är ett land. Förvisso ett av världens mest mångnationella och brokiga, vilket i sig är en kulturens och mänsklighetens seger över kolonialister och krigspatrask av Tolgfors typ.

Stefan Lindgren


PS. Begreppet "Whopper Lies" användes av Michael Moore i dennes berömda uppläxningar av Bush. En "Whopper Burger" är ett av de större objekten på hamburgerkedjan Burger King.

20 augusti 2009

Thage G orubblig som en sfinx

Se Thage G Peterson förklara med föredömlig tydlighet varför Sverige
inte ska ha trupp i Afghanistan.

http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1147504&renderingdepartment=2.34562

I de i inledande bilderna före Thages framträdande ser man hur
en ISAF-soldat skjuter mot en gammal man på motorcykel (ev.
ett löst skott). Mannen stannar och sträcker upp händerna. Ett
klockrent exempel på hur utländska trupper trakasserar fredliga
invånare. Det är så UTLÄNDSK OCKUPATION fungerar. Det fattar inte
många svenskar. Vi har inga folkminnen av utländsk ockupation.

Det närmaste krig vi kommer i min stora Norrlandssläkt är en son till
en USA-utvandrare som stupade i Koreakriget

Thage var orubblig som en sfinx när han upprepade att ISAF är ingen
FN-trupp, inga blå baskrar.

Medan armeinspektör Berndt Grundevik upprepade regeringens linje om
att det finns "ett tydligt FN-mandat". Grundevik påstod också att
svensk trupp "inte skjuter mot byar".

Vad var då Boka-händelsen den 12 september 2006?
http://www.dn.se:13024/nyheter/sverige/svenska-soldater-i-eldstrid-i-afghanistan-1.612367

Tusentals skott avslossades mot byn och byledaren sköts ihjäl.

Och i eldstriderna nyligen på slättlandet mellan Balkh och
Mazar dödade svenskarna flera afghaner i en utdragen skottlossning på
tättbefolkat slättland.

Typiskt är att försvarsminister Sten Tolgfors inte vågade möta Thage G
utan skickade fram en militär, en tjänsteman som bara verkställer
order.

Det enda angreppet på Thage G som kanske tog lite skruv hos tittarna
var att han är så ensam om sin ståndpunkt. Nästan inga andra politiker
törs kritisera Afghanistankriget.

Thage G:s tyske kollega, CDU:s f d generalsekretare Rühe, försvarsminister
ungefär samma år som Thage sa i dagarna samma sak i Der Spiegel. Men det är klen
tröst för oss att debattens vågor går höga i flera europeiska
parlament.

Det är rätt jämnt i opinionen, försvarade sig Thage. Den som studerar
siffrorna behöver inte tvivla om att det sunda krigsmotståndet
överväger bland s och centerns väljare, och nu kanske
glädjande nog också bland piratpartiets anhängare. Kategorin män 15-24
år är ju de mest krigskritiska enligt SIFO-mätningen och det är väl
där piratpartiet har sina anhängare. Dom vill spela World of Warcraft
på nätet, inte i terrängen. En viktig skillnad.


/Stefan Lindgren


www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

17 augusti 2009

Unga män krigsmotståndare!

SIFO-mätningen om Afghanistan är intressant läsning. Aktuellts Mats
Knutsson lyckades bara delvis träffa poängerna.

Generellt visar undersökningen att motståndet mot krigsdeltagande
stiger med växande ålder och erfarenhet. Inte så konstigt.

Men det finns ett intressant undantag. Män i åldern 15-29 år är den
grupp som uppvisar det allra största motsåndet mot krigsdeltagandet!
54 procent av alla unga män som tagit ställning säger NEJ. För kvinnor
i samma ålder är siffran 43 procent.

Detta sensationella resultat missade SVT helt. Jag tolkar det så att
unga pojkar och män som är i riskzonen att bli kanonmat har en sund
inställning som deras tio år äldre manliga kollegor redan trängt bort,
avtrubbade av cynismen i det rådande samhällsklimatet.

(Vad en cyniker är? "En människa som vet priset på allt men inte
värdet på något"/Oscar Wilde).

Men det finns andra intressanta resultat. Om man räknar om resultaten
så att man ser hur många procent av dem som har tagit ställning som
säger NEJ till krigslinjen, blir siffrorna följande:

M 42,5 %
Fp 31 %
C 59 %
KD 40 %
Mp 56 %
s 52 %
v 76 %

/Stefan Lindgren


www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

14 augusti 2009

Stödet för de svenska trupperna faller?

Enligt Sifo-mätning i Rapport idag är det för första gången
fler som "stöder de svenska trupperna i Afghanistan" (42 %)
än som inte gör det .

Till den nyheten kan man göra flera kommentarer varav
Rapports Knutsson gjorde några:

1. Han påpekade att partierna till 90 procent stöder
insatsen. Här finns ett "potentiellt demokratiskt problem".

2. HAn påpekade att i synnerhet s-väljarna och c:s väljare
är emot insatsen fast partierna är för den.

3. Om det händer något så kommer underlaget för insatsen att
visa sig bräckligt.


Några kommentarer till kan man göra. Dock med resrevation
för att SIFO:s frågeställningar ännu inte finns tillgängliga.

I själva verket kan Rapports undersökning tyda på MINSKAT
stöd för truppinsatsen.

I november 2008 rapporterade nämligen
Aktuellt att 53 procent stödde den svenska truppinsatsen.

Nu bara 42 %!!!! Dessutom tycks opinionen för hemkallande ha
stärkts något, från 37 till 39 procent.

I november 2008 vill 36 procent behålla antalet soldater i
dåvarande och 17 procent skicka fler soldater, medan 37 procent
ville ta hem alla soldater (9 procent tveksamma/vet ej).

Alltså ansåg 53 procent att den svenska styrkan skulle vara kvar
- i befintligt skick eller rentav större (17 procent ansåg att
truppen borde utökas).

Dagens nyhet från SVT lyder:


42 procent stöder den svenska militära insatsen enligt mätningen,
medan 39 procent anser att truppen bör dras tillbaka. En
knapp femtedel, eller 19 procent av de 1.000 tilllfrågade,
svarade vet ej eller är tveksamma.

Det är betydligt lägre än till exempel i Finland och Danmark
där nyligen genomförda undersökningar visar på kraftigt stöd
för respektive lands trupper i Afghanistan.

Männen mest positiva
Bland de telefonintervjuade var männen betydligt mer
positiva till den svenska insatsen än kvinnorna. 51 procent
av männen stöder den mot bara 33 procent bland kvinnorna.

Kraftigast är stödet bland män i åldern 30-49 år. Där ger 60 procent sitt stöd.

Stort stöd bland FP-väljare
Partipolitiskt finns störst stöd för insatsen i Afghanistan
bland Folkpartiets väljare. 66 procent är för insatsen. Bara
29 procent är emot.

Lägst stöd kan man hitta bland Centerns väljare där knappt
var tredje väljare, eller 29 procent, är för.

-Det har skett saker den senaste tiden, säger Staffan
Danielsson(C), ledamot i Försvarsutskottet. Det här är en
viktig fråga att diskutera.

Fler borgerliga för
Bland de borgerliga väljarna är stödet för en svensk
militär närvaro 48 procent medan 36 proc av det
socialistiska blockets väljare är för insatsen.

-Vi behöver ha en diskussion kring utrikespolitiska
insatser som vi gör med Försvarsmakten, säger Peter
Jonsson(S), ledmot i Försvarsutskottet. Det har ju varit en
hel del skriverier om situationen i Afghanistan, bland annat
i Aftonbladet. Vi måste föra en diskussion om vår närvaro
där.

/Stefan Lindgren

Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Stoppa skolbränderna, Jan Björklund!

Läs Jan Björklunds "öppna brev" till svenskarna i Afghanistan från
idag 14 augusti. Det är märkligt på många sätt.

Sen när kommunicerar det krigförande landets regering med sina
soldater via insändare i pressen?

Men det märkligaste av allt är att major Björklund - som hela tiden
törstat efter blodsutgjutelse i Afghanistan och redan 2006 särskilt krävde
att de svenska soldaterna skulle bli stridande (likt de danska,
som fått hem 22 man i liksäckar) är skolminister i Sverige, ett land
där marodörer anställer bränder i våra skolor som numera kostar över
en miljard om året. Hovsjö har tre bränder i veckan!

Vad tänker Björklund göra åt skolbränderna i Sverige! Jag har inte
hört ett ord. Ska de stoppas med mer betyg? Mer trupper i Afghanistan?

Som förälder till barn i en skola som drabbats av brandincidenter ser
jag Björklunds politiserande om Afghanistankriget som den slutliga
inkompetensförklaringen av honom som skolminister i Sverige.

Stefan Lindgren

Här följer Björklunds kria.

Öppet brev till svenskarna i Afghanistan: Ni har vårt stöd!

Nästa vecka är det presidentval i Afghanistan. Medborgarna i detta
sargade land ska i demokratiska former få välja sin främste ledare.
Detta hade inte skett utan den militära närvaron från omvärlden,
däribland svenskar, som finns i landet.

Ledande svenska vänsterpolitiker kräver att Sverige ska lämna
Afghanistan. Därför är det viktigt att upplysa om varför svenska
styrkor finns i Afghanistan.

Talibanerna styrde Afghanistan under det sena 90-talet. Flickor
förbjöds att gå i skola. De som ändå ville göra det fick frätande
syra kastat i ansiktet, så att de blev vanställda för livet.

Talibanledaren mulla Omar lierade sig med Al Qaida-ledaren Usama bin
Laden och upplät Afghanistan som träningsläger för terrorister. Detta
blev basen för många stora terrorattacker, inte minst
flygplanskapningarna den 11 september 2001.

Låt oss vara klara över en sak; om världssamfundet nu lämnar
Afghanistan överlämnar vi sannolikt landet återigen till mulla Omar
och Usama bin Laden. Kvinnor skulle återigen utsättas för det
djupaste förtryck. Oliktänkande skulle komma att stenas. Landet
skulle återigen bli bas för internationell terrorism.

Unga svenska kvinnor och män tjänstgör i Afghanistan. Den typen av
tjänstgöring är självfallet alltid riskfylld. Internationella
insatser sker alltid i riskfyllda miljöer, det är ju därför de
behövs. Styrkorna är där på mandat av FN:s säkerhetsråd, med stöd
från Afghanistans lagligt valda regering. Sverige deltar efter
begäran från världssamfundet och efter beslut i Sveriges riksdag.

Men vilken signal sänder man om man drar sig ur? Ska terrorister med
våld få stoppa demokratiska val? Ska terroristerna få bestämma?
Vänsterpartister och miljöpartister visar än en gång hur oförmögna de
skulle vara att ta ansvar i regeringsställning.

Till de unga svenska kvinnor och män som tar risker för egen del i
Afghanistan, för att hjälpa människorna i ett av världens mest
våldsutsatta och fattigaste länder, har jag ett viktigt budskap:

Ni har vårt stöd!

------------------

PS. Björklunds uppläggning är alltigenom lögnaktig. De utländska
trupperna har ju inte kommit till Afghanistan för att övervaka
presidentvalet 2009. De är ju där för att bevaka alla val och allt som rör
sig i landet de närmaste 40 åren om man får tro Storbritanniens ÖB
Richards. Sveriges förre ÖB talade mer blygsamt om 15 år.
Eftersom det var britterna som startade ISAF och inte FN
så är ju det uttalandet relevant för att bedöma syftet med
ISAFs insats.

/SL

12 augusti 2009

Afghanistanvecka 5-10 oktober

Temat för höstens Afghanistanvecka är "En annan syn på Afghanistan". Idag måste
man fråga sig om det är vettigt Sverige för krig i Afghanistan och
satsar tre kronor på detta krig för varje krona i civilt bistånd?

Det blir filmpremiär under veckan och möten i bl a Stockholm och Göteborg.

En ny amerikansk dokumentärfilm "Rethinking Afghanistan" (http://rethinkafghanistan.com/)
kommer att premiärvisas under Afghanistanveckan 5-10 oktober, i
svensktextad version.

Filmen har sju avsnitt

1. Den militära upptrappningen i Afghanistan.
2. Destabiliseringen av Pakistan.
3. De svindlande kostnaderna för kriget.
4. Civila dödsoffer i USA:s bombkrig.
5. Afghanistans kvinnor.
6-7. har inte släppts ännu men kommer att finnas tillgängliga till veckan.

I Stockholm ser programmet ut så här preliminärt:

Måndag 18-20 Vernissage på utställning om Afghanistan. ABF-huset, Sveavägen 41,
T-bana Rådmansgatan.

Onsdag 19-21. Martin Schibbye (FiB/K:s redaktör) leder ett samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan.

Torsdag 19-21: Iraksolidaritet ordnar i samarbete med Afghanistanveckan ett möte med USA:s
"fredsmamma" Cindy Sheehan.

Fredag kl 12: Gudrun Schyman bjuder till politisk lunch med gäster om Afghanistan. ABF-huset.

Lördag kl 12-15: * Kan Afghanistans kvinnor befrias med utländska trupper? * Hur kan vi hitta
vägen ut ur detta krig?

Några av de medverkande

Mahmooda, Kabul. Kvinnlig representant för det afghanska krigsmotståndet. Mahmooda
är aktiv i RAWA, Revolutionary Association of Afghanistan. Se
www.rawa.org

Cindy Sheehan, USA, är en amerikansk anti-irakkrigsaktivist som uppmärksammades
internationellt i augusti 2005 för sin demonstration utanför president
George W. Bushs ranch i Texas. Hennes son Casey dödades av irakiska
rebeller den 4 april 2004 i Sadr City, Bagdad. Hon kallas i media
ibland för "Fredsmamman" ("Peace Mom").
Se http://www.cindysheehanssoapbox.com

Tom Hayden, USA, är känd som en av grundarna till "Students for a Democratic
Society" på 60-talet som drev motståndet mot Vietnamkriget. Har suttit
i Kaliforniens delstatsparlament (1982-1992) och delstatens senat
(1992-2000). Han har skrivit ett antal böcker om sociala rörelser i
USA och var aktiv i president Obamas valkampanj. Det har inte hindrat
honom att starkt driva kritik av Obamas beslut
att fortsätta Bushs krig i Afghanistan
Se http://www.tomhayden.com

Ann Jones, USA. Amerikansk författarinna, fotograf och livslång aktivist för
medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter och fred. Efter 9 / 11
reste hon till Afghanistan, där hon arbetat som en humanitär volontär
av och till i fyra år, erfarenheter hon samlade i boken Kabul in
Winter (2006). Nyligen har hon återbesökt Afghanistan.
http://www.annjonesonline.com/

Eva Moberg, Sverige, författare. Välkänd debattör och kolumnist med
favoritämnen som kärnkraften, krigets ursprung, människans
natur, manligt och kvinnligt, djuriskt och barnsligt, civilkurage, mannens
emancipation, EU med mera. En av initiativtagarna till uppropet i
februari 2007 för att
hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

Thage G Peterson, Sverige. F d riksdagens talman, minister i olika
regeringar 1975-1998, bl.a. försvarsminister 1994-97. En av
initiativtagarna till uppropet i februari 2007
för att hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

I Göteborg framträder Cindy Sheehan på lördag eftermiddag på ett möte
som anordnas av "Studenter för fred".

Besök löpande den här sidan för mer information. Affischer
(storlek 198x420 mm; (finns även utan "stockholmstexten" nedtill) kan
beställas från afghanistansolidaritet@gmx liksom en 4-färgsbroschyr om
veckan (red: Olof Rydström, ill: Robert Nyberg).

I Afghanistan.Nu nr 3/2009 presenteras de medverkande i årets
vecka utförligare. Prenumerera. 150 kr på postgiro 33 13 24-4, FAS.

7 augusti 2009

Daoist i tiden

Tidningen Metro har fått en ny kolumnist, Johan Norberg.

Jag ger honom en chans, tänkte jag och läste hans krönika.

Där skriver hon om avsättningen av Marianne Samuelsson, som han tycker
är okej för att hon är miljöpartist.

Sen vänder han på steken och tar Payex i försvar och menar att
företaget varit förföljt av länsstyrelsen. (En pose som dess vd också
intar.)

I själva verket har ju länsstyrelsen beviljat dispens från
strandskyddet för höga vederbörandes sommarhus, att smälla upp staket
(murar?) som privatiserar en unik strandremsa.

Naturvårdsverket har överklagat.

Sådan "förföljelse" skulle jag också vilja ha. Jag har sommarhus 1 500
meter från Dalälven.

Skämt åsido. Vad dessa galna dirrar inte fattar är att
fastighetsvärdena för ALLA kringboende inklusive de som äger
"strandtomter" sjunker när stranden "privatiseras". Åsne Seierstads
pappa, erfaren kommunalpolitiker från Oslo har många exempel på denna
effekt.

Men Johan Norberg vore nu inte en sann produkt av Timbros tankesmedja
om han inte också hade ett libertarianskt budskap.

Han citerar den kinesiska filosofen Lao Zi (som Norberg kallar Lao Tzu)
som menar att regleringar och lagar är av ondo. Ju färre ju bättre.

Men har man sagt A får man väl säga B. Daoismen som Lao Zi grundlade
propagerar icke-handlandets religion. Magi och pseudovetenskap, t.ex.
alkemi och framställandet av odödlighetselixir ingick i den mogna
daoismen.

Se där, så många ämnen för Johan Norberg att bita i. Det finns ju
gubevars ingen lag eller reglering som tvingar krönikörer att vara
rationella.

Jag ser att Johan Norberg är "senior fellow" (betyder inte "halvgammal snubbe")
vid Milton Friedmans Cato Institute.

Det bekräftar min tanke när jag läser honom: Too much and too late.
Friedmans namn kommer att för evigt förknippas med den djupaste
recessionen sedan 30-talskrisen. Han inspirerade till motorsågsmassakrer
(bokstavligen) på lagar och regleringar i USAs finansvärld och det är det
vi nu alla betalar dyrt.

Stefan Lindgren

6 augusti 2009

Claes Arvidssons lögner

I studio ett i går framträdde ledarskribenten från SvD Claes Arvidsson
i polemik mot Jan Guillou och försökte förklara varför "det är värt
att offra svenska liv" i Afghanistan.

Nu talade inte Arvidsson om sitt eget liv. Han är inte typen som
riskerar sitt liv för något, minst av allt några fattiga afghaners
frihet.

Han talade om unga arbetslösa svenska flickor och pojkar som ska ner
och skjuta på afghaner.

Det mest begriplig Arvidsson sa i debatten var att "70-80 % av de
civila dödsoffren står talibanerna för".

Är det sant?

Det är i högsta grad osant.

För det första finns det ingen internationell opartisk instans som
räknar de döda. Av princip räknar ingen aktör någonsin döda s k
"insurgents", "rebels", "talibans". Dom får man döda hur många som
helst av, som Finlands general Hägglund påpekat.

Men även om vi begränsar oss till obeväpnade civila som inte på något
sett hotat någon så håller inte Arvidssons påstående.

Det finns en sida på wikipedia som helt ägnas problemet civila döda.

http://en.wikipedia.org/wiki/Civilian_casualties_of_the_War_in_Afghanistan_%282001%E2%80%93present%29#Civilian_casualties_by_insurgent_forces

Där sägs det:

Overall, however, the number of direct civilian casualties that have
been attributed to insurgent forces by the available estimates remains
less than the number that have been attributed to U.S.-led airstrikes
and groundfire since 2001.

(Men totalt sett är antalet direkta civila offer som har
tillskrivits upprorsmännen mindre än det antal som har tillskrivits
USA-ledda flyg- och markstridsanfall sedan 2001. )

Sen ska man ju komma ihåg att det INTE RÅDDE KRIG i Afghanistan
innan USA kom. HELA BLODBADET måste skrivas på inkräktarnas
konto.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

5 augusti 2009

Bye, bye Samuelsson

Landshövdingen på Gotland avgår. Bra.

Hon särbehandlade Payex-ägaren Max Hansson i samband med ett
strandskyddsärende.

I en hemlig inspelning vid ett internt sammanträde på länsstyrelsen i
Visby säger hon:

" Max Hansson är en av våra största företagsägare. Jag tror inte att
länsstyrelsen i Västra Götaland skulle bråka särskilt mycket om
Volvochefen vill göra åtgärder i närheten av stranden", sade
Samuelsson. Samtalet sändes sedan av Radio Gotland.

Om Mats Odell medverkat till hennes avgång har han all ära av det.
Att den borgerliga regeringen luckrat upp strandskyddet är en sak.
Och att välbärgade människor passat på att krypa närmare stranden
under deras regim.

Jag kan ge många exempel. Massor med villor på Dalarö är svartbyggen.
För att ägarna tar böterna på hundratusentals kronor och räknar med
att kompisarna i kommunalhuset förhindrar rivningstvång.

Ännu mer intressant än Samuelssons naiva tro att man kan SÄGA det
många borgerliga politiker GÖR är hennes försök att göra en pudel:

- Det som jag ångrar är att jag inte lyckades få fram det som är för
mig en självklar princip: allas likhet inför lagen. Det ångrar jag att
jag inte gjorde ännu tydligare, sa Samuelsson till TT på
tisdagskvällen.

Här har vi ett kvalificerat exempel på NEWSPEAK. Det var ju JUST
hennes syn på principen om likhet inför lagen som framkom med
ovanlig tydlighet på bandinspelningen.

Heder åt radioamatören!

Stefan Lindgren

29 juli 2009

Krigshetsare Tolgfors

Försvarsminister Sven Tolgfors, värnpliktsvägrare och
värnpliktsförsvarets dödgrävare hetsar till krig i Afghanistan i
dagens DN - i sanning en märklig syn!

"Många länder förstärker sin närvaro. Finland sänder över valet
ytterligare 100 soldater till Afghanistan, där Sverige och Finland har
ett nära samarbete.
..... 40 länder finns där för att värna civila mot våld och övergrepp",
skriver ministern.

Det har tagit flera år för honom att komma fram till dessa
formuleringar. Senaste gången riksdagen debatterade skaen var han
helt enkelt frånvarande. Även fysiskt, alltså.

När Tolgfors säger att "många länder..." är det en billig retorik.

Hur kan det komma sig att av FN:s 191 medlemmar endast 47 länder har
skickat trupper? De är alla, med några få neutrala undantag, militära
bundsförvanter till USA.

Det är intressant att se hur Sveriges uppförande i Afghanistan är i
jämförelse med andra historiskt neutrala länder.

Schweiz som haft 31 man i Afghanistan har åkt hem.
Österrike har 3 man
Finland minskar nu från 110 till 90 i år.
Irland har lämnat liksom Sydkorea och Serbien.
Holland som har 1 770 man i Afghanistan ska lämna kriget i juli 2010
medan Kanada som har 2830 man där lämnar 2011.

Sverige är det mest krigsvilliga av de historiskt neutrala länderna i Europa.
Det är det mest krigsvilliga av alla partnerskapsländerna.
Det är mer krigsvilligt än Nato-landet Norge som nu trappar
ner sitt deltagande. Medan Danmark ligger kvar på sin nivå ökar
Sverige kraftigt.

Tolgfors, Bildt och de andra krigshetsarna är i krympande sällskap.

De drar vanära över Sverige genom att beordra svenska pojkar och
flickor att skjuta ner afghaner som bara begått brottet att försöka
driva ut de utländska trupperna från sitt land, som varje god svensk
skulle göra i motsvarande situation.

Ingen räknar de illa beväpnade motståndsmän som USA och Nato/Isaf
mördar. Bildt och Tolgfors räknar inte ens de tusentals civila som USA
och Nato/Isaf mördar varje år.

Jag har ännu inte hört dem en enda gång beklaga offren när USA
utplånat någon by med sina bomber på 500, 1 000 eller 3 000 pund.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

28 juli 2009

Dagens Nyheters ökenvandring

Dagens Nyheter fortsätter på den väg som en gång stakades ut
av Herbert Tingsten och från vilken Olof Lagercrantz m fl
under en halv mansålder ledde tidningen tillfälligt på
avvägar.

Nu är tidningen sedan ett tiotal år åter tryggt på
Nato-spåret. När jag själv jobbade på DN:s redaktion förstod
jag så sakta hru infiltrerad tidningsledningen var av
militära intressen. Krigsplacerade journalister dök upp som
"pressofficerare" när jag senare för Civilförsvarets tidning
bevakade försvarsmanövrar.

Det tisslades och tasslades om vilka journalister som var en
säkerhetsrisk. "De var väl du som arbetade på Gnistan",
försökte Kerstin Kåll inleda ett förhör med mig som
sommarvikarie.

Bakom min rygg bestämdes att i sista minuten lyfta en
artikel jag skrivit med Afghanistankoppling och som antagits
för publicering.

Att jag som oförsäkrad frilansare vågat livet i krigets Afghanistan
för att DN skulle kunna trycka reportage från "andra sidan"
berättigade inte till någon särskilt anständig behandling i
elvamånadersvikariatens ekorrhjul.

Nåväl, Madame Andersson förnekar sig inte. Och jag saknade
aldrig hennes luckra lekamen.

Av opinionssiffror att döma har DN.s agitation i
Afghanistanfrågan om nåpot samma verkan
som Tingstens - att befästa läsarnas misstor mot Nato.

- Hur ska man kunna övertyga läsarna om att det är ett
SVENSKT försvarsintresse att föra krig i Afghanistan - mot
afghanerna?

- Hur ska man kunna få oss att tro att man bygger demokrati
och välfärd i AFghanistan när enbart USA bränner fyra gånger
landets BNP på bomber och granater varje år. Om USA hade
skickat en check på summan hade det antagligen varit fred i
Afghanistan och talibanerna hade varit fromma som lamm.

- Hur ska man få oss att godta den upprörande skrotningen av
försvaret - och i synnerhet värnplikten, dess demokratiska
komponent - till förmån för USA:s hopplösa krig.

Krigsromantikerna gör klokt i att förbereda sig för det som
stundar. USA har i snart åtta år sått vrede och hämndlystnad
och alla som har med dem att göra, inklusive Sverige, kommer
att få skörda obarmhärtig död.

Hur många plastsäckar med döda svenskar tål den bräckliga
krigsopinion som man skapat.

Sannolikt inte många.

Svensk Afghanistanpolitik kan vara en välriktad granat från
totalt sammanbrott.

De enda kritikerna, Thage G Peterson och
Afghanistansolidaritet, ska helst inte nämnas. Men i höst
blir det landsomfattande Afghanistanvecka, med Tom Hayden
(USA), Ann Jones (USA) och revolutionära afghanska kvinnor.

Thage och förhoppningsvis också en annan klarsynt
Palmemedarbetare, f d FN-ambassadör Anders Ferm kommer att
medverka.

Sverige måste göra som Kanada, Holland m, fl länder och sätta punkt
för Afghanistanäventyret, eller åtminstone som Norge, Finland,
Spanien och många andra länder och trappa ner.

Att Sverige skulle leva upp till alliansfriheten och som t.ex Österrike,
Schweiz och Irland säga nej till hela projektet är naturligtvis för mycket
begärt. Dessvärre ger inte socialdemokraternas självutnämnde skuggmi-
nister på utrikesministerposten, Urban Ahlin, det minsta hopp om för-
ändring efter ett regeringsskifte. Även där grasserar den militaris-
tiska varianten av svininfluensa, bacillus porcine imperialis.

Tål krigsargumenten ett samtal på lika villkor? Ni som tröttnat på
DN-monologen är välkomna till Afghanistanveckans arrangemang. Mer på
www.afghanistan.nu.

Stefan Lindgren


26 juli 2009

Putin mördare? - "Fallet Litvinenko"

Den rådande utrikespolitiska moralen i Sverige gör det till
ett absolut harmlöst påstående att kalla Ryssland
spremiärminister Putin för en giftmördare.

Det är kärnan i de dokumentärfilm som TV nyligen sände om
fallet Litvinenko (repris TV24 nu på onsdag 29/7 kl 21.30).

Det här är naturligtvis inte någon nyhet för oss som vuxit
upp under det kalla kriget.

Men för yngre kan påståendena verka bestickande - framför
allt som man från officiell rysk sida inte gör något för att
effektivt dementera dem.

Den som anstränger sig att ladda ner Litvinenkos och Jurij
Felsjtinskijs bok om hussprängningarna i Ryssland i
september 1999 (Blowing Up Russia, ryska upplagan gratis nedladdningsbar) ska dock lätt kunna konstatera att det inte
finns tillstymmelse till BEVIS för att Putin eller
myndigheterna skulle ha varit inblandade i dessa
hussprängningar - en viktig länk i konspirationsteorin som
leder fram till att Putin beordrar morden på Politkovskaja
och Litvinenko.

Man bör då komma ihåg att Kreml aldrig går in i någon
diskussion om sådana påståenden av samma skäl som Vita huset
ALDRIG kommenterar olika teorier om att amerikanska
myndigheter känt till eller rentav organiserat
terroristattackerna 11 september 2001.

Många påståenden lämnas obesvarade för att helt enkelt inte
skänka konspirationsteoretikerna den minsta trovärdighet.

Stater, i synnerhet stormakter, kommenterar inte heller uppgifter
om mord begångna i statsnyttnas namn.

Det betyder inte att tystnad kan tolkas som en bekräftelse.
I synnerhet inte i fallet Litvinenko.

Det finns nämligen så mycket skumt i förbindelse med
Litvinenkos karriär att man bör vara väldigt försiktig.
Uppenbart är att han tidigt värvades av oligarken Boris
Berezovskij och därefter iscensatte trick som var avsedda
att gynna denne.

Han påstod sig ha fått i FSB:s uppdrag att mörda Berezovskij,
vilket Litvinenkos tilltänkta medgärningsman förnekar.

I sitt stall hade Berezovskij de tjetjenske terroristernas
företrädare Ahmed Zakajev, granne med Litvinenko i London.

Om allt detta kan utomstående på sin höjd ha gissningar. Men
att saken är totalt politiserad från brittisk sida är
uppenbart.

Om man lyssnar noga till vad som sägs i filmen uppger Ahmed
Zakajev att Litvinenko redan var förgiftad morgonen 1
november 2006 innan han skulle träffa den ryske affärsmannen
Lugovoj och italienaren Scaramella.

Undersökningar på restaurang Itsu där de träffades visar att
det fanns polonium 210 i en helt annan del av lokalen än där
Lugovoj mötte dessa personer. Förgiftingen måste ha skett
vid ett annat tillfälle.

Den undersökande journalisten Edward Jay Epstein vid "New
York Sun" föresatte sig för en tid sedan att så objektivt
som möjligt utvärdera alla turerna i den s k
Litvinenkoaffären.

Någon slutgiltig sanning kom han inte fram till, eftersom
obduktionsprotokollen är hemligstämplade liksom Scotland
Yards mätningar av radioaktivitet. Men Epstein kommer med
tillräckligt mycket intressanta fakta för att den officiella
bilden - nu spridd i böcker och spelfilmer - att FSB mördade
Litvinenko genom sin agent Lugovoj, framstår som mindre
självklar.

Av de sex människor som dött av polonium tidigare har två dött i
Frankrike, tre i Israel och en i Ryssland. Epstein betonar
att polonium-210 före Litvinenkofallet alltid var kopplat
till försök att tillverka atombomber, men att den kopplingen
av någon anledning aldrig gjorts i Litvinenkofallet.

När affärsmannen och f d FSB-agenten Lugovoj flög till London
15 oktober 2006 fanns inga poloniumspår på det planet. Först
efter att han träffat Litvinenko lämnade han sådana spår.

Dessutom är det belagt att Litvinenko lämnade poloniumspår
redan innan han träffade Lugovoj. Han lämnade poloniumspår
när han träffade italienaren Scaramella och han lämnade
poloniumspår när han besökt klubben Hey Joey i Mayfair flera
dagar tidigare.

Epsteins slutsats är att Litvinenkos skumma verksamhet kan
ha satt honom i förbindelse med grupper eller institutioner
som hanterar eller smugglar polonium. Han arbetade för
brittiska MI-6 och hade nyss fått brittiskt medborgarskap.
MI-6 hade utrustat honom med falskt pass under namnet "Edwin
Redwald Carter" med vilket han skulle kunna resa i stora
delar av forna Sovjetunionen. CIA hade dock tidigare avböjt
ett avhopp. Italiens säkerhetstjänst SISMI hade honom under
telefonövervakning.

Känt är också att Litvinenko hade nära kontakter med den
tjetjenska diasporan och samarbetat med personer som sysslar
med allt från penningtvätt, vapensmuggling till smuggling av
nukleära komponenter. http://ww2.nysun.com/article/73212.

Stefan Lindgren

Läs mera på www.ryska-posten.se

25 juli 2009

Vår tid svarta magi

Allt fler inser att klimatfrågan är vår tids svarta magi.
Ett instrument som kan användas till att omfördela kapital
och maktpositioner.

De vetenskapliga grunderna för fattade beslut haltar
eftersom i princip all forskning är beroende av politiker
som antingen tror på eller gör läpparnas bekännelse till
godtyckligt uppställda "klimatmål" - som att tex begränsa
temperaturhöjningen till 2 procent, vilket sannerligen inte
är en lätt uppgift för den kyckling som redan hamnat i
stekpannan.

Ingenting har hittills uträttats av de pladdrande
politikerna - vare sig nationellt eller på EU-planet.

Några koldioxidutsläpp har inte minskats, tvärtom.
Förbrukningen av fossila bränslen ligger still sedan
omkring 1984. Att den nedbringades med c:a 43 procent åren
1970-1984 har vi oljeshejkerna att tacka för, inget annat.

De tvingade oss till hårdhänta åtgärder som
bensinransonering. Men sådana åtgärder är otänkbara idag
eftersom alltsammans är en teater. Handeln med
utsläppsrätter är en cirkus med orimliga följder.

På den svarta klimatmagins konto får vi också sätta en
havererad miljardsatsning på etanolbilar. Väderkvarnar
(vindkraftverk) som måste subventioneras med skattemedel.
Och dessutom tycks ha skadliga effekter på djurlivet.

Ett irrationellt nej till all naturgas med motiveringen att
den är rysk (att 33,2 procent av all olja vi importerar är
rysk stör ingen) förbättrar inte läget.

Till detta ska läggas att den pågående satsningen på
biobränslen bygger på ett felaktigt antagande. Nämligen att
allt som är förnyelsebart saklöst kan brännas upp. Men det
är en oerhörd skillnad mellan att låta skogsavfall ligga
kvar och multna under 20-40 år och att elda upp det nu. I
det förra fallet försenas utsläppen - och bidrar till att
göda skogen.

Sören Wibe gjorde en gång en saklig utredning av detta som
kom bort eftersom den gick emot bondeintressena.

Idag är biobränsle den godskategori som ensam står för de
största transportvolymerna på våra landsvägar. Har någon
räknat på hur stora utsläpp det förorsakar?

Stefan Lindgren

24 juli 2009

På besök hos Fst UND/SÄK

Försvarsstabens underrättelse- och säkerhetstjänst är väl det närmaste
amerikanska CIA och ryska FSB vi kan komma i Sverige.

24 juli hade jag - hör och häpna - inbjudits av Fst UND/SÄK att hålla
föredrag om Afghanistan.

Sedan jag passerat vakten i infarten beordrades jag åka till "STABEN".
dvs svenskt spionages allra heligaste. Jag parkerade bredvid "stabsbilen",
en uppseendeväckande lyxig Lexus.

Men där var det ingen som öppnade dörren, så jag klev på. Två långa
korridorer med tjänsterum låg öde som efter ett kärnvapenkrig. Jag
skulle utan vidare ha kunnat roffa åt mig alla svenska
spionagehemligheter som ryms i byggnaden.

Först sedan jag traskat igenom korridor nr 2 fann jag Mrs Moneypenny
som höll på att koka kaffe och vänligt anvisade mig till ett annat
hus.

Semestertider, javisst. Men den folktomma staben med alla vidöppna
dörrar inpräglades i alla fall på min näthinna som sinnebilden av
svensk försvarspolitik just nu.

Nedskrotning över hela linjen - av värnplikten, invasionsförsvaret,
svensk försvarsindustri (förräderiet mot Hägglunds) - och av allt att
döma med landets UND/SÄK-organ i djup Törnrosasömn.

Bara en sak tycks säker: och det är att vi nu för krig tillsammans med
Nato. Inget annat "alliansfritt" land satsar så mycket på Nato:s krig
i Afghanistan. Norge, Finland trappar ner, Holland, Kanada drar sig ur.

Schweiz och Österike som ur neutralitetssynpunkt ligger närmast har
bara en nominell närvaro eller ingen alls i Afghanistan. Calle Bildt till
och med skrotar konsulatet i New York för att ha råd med ambassad i
Kabul, Baghdad och Karthoum (alla viktiga nav i USA:s globala strategi).

Säkerheten på ambassaden i Kabul kostar många miljoner. Att ambassaden i Colombo
skulle stänga var ju givet sedan Sri Lanka haft oförskämdheten att inte
ta emot Carl Bildt, när denne ville lägga sin betydelsefulla näsa i tamilkonflikten.

På FsT UND/SÄK:s anrika Tolkskola, där jag skulle föreläsa, hade 20
elever samlats, flertalet på väg till tjänstgöring i Afghanistan.

Alexander Nilsson förklarade att undervisningen i ryska upphört till
förmån för arabiska och persiska.

- Synd, tyckte jag, eftersom tolkskolans ryskundervisning frambringat
en plejad av duktiga skönlitterära översättare som Lars-Erik
Blomqvist, Staffan Skott, Hans Björkegren m fl.

I bästa fall skulle vi nu ha att vänta motsvarande våg av
översättningar från arabiska och persiska.

Jag talade om 1. Afghanistans historia 2. Sovjets ockupation 3. USA:s
ockupation och 4. Sveriges deltagande i kriget i historiskt perspektiv.

Jag klargjorde att jag rådde alla att avstå från att åka, och om de
åkte skulle de veta att de varje dag kommer att ställas inför svåra
val: att utföra order som kan innebära/leda till krigsförbrytelser
eller vägra med hänvisning till Nürnberglagarna.

De allra flesta verkade vara vanliga eftertänksamma och förnuftiga
svenska ungdomar, som kommit lite på glid. Någon enstaka försökte
tafatt försvara den utländska närvaron med att Afghanistans folk har
rätt till välstånd.

I sanning ett svagt argument för att avfyra fyra gånger landets BNP på
bomber och granater som USA gör varje år.

Alexander Nilsson tyckte det var bra att eleverna "får höra båda sidor".
Och han påpekade att försvarsstaben knappast har någon argumentation
för det svenska deltagandet i Afghanistan utan bara hänvisar till
Isaf:s så kallade FN-mandat och riksdagens beslut.

Uppenbarligen litar svensk krigsmakt på att de ungdomar man rekryterar
av krigets egen dynamik kommer att göra de rätta sakerna när de kommer
ner.

Att hoppa av då, när man redan befinner sig under beskjutning, är
naturligtvis i praktiken mycket svårare än att fatta ett beslut efter
moget övervägande här hemma.

De klokaste packar sin bag och tackar för sig innan det bär av till
Mazar-e Sharif.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

14 juli 2009

Jag en kuf

Det var på bröllopet hos Myrdal i Skinnskatteberg. Instiftandet av ett
Leninpris hade just kungjorts.

I ett hörn samlades f d och nuvarande Aftonbladetjournalister och
enades snabbt om att det inte var något bra namn på priset.

I andra delar av trädgården hördes det tysta fraset när intellektuella
nästan omärkligt förflyttar positionerna:

"Sa dom verkligen 100 000 kronor?"

I minglet fanns även Robert Aschberg lika uppkäftig och provokativ som
vanligt:

- Du är allt en riktig kuf, sa han till mig.

Jag ville inte förneka det. Antingen var det min allmänt snälla natur
som kom till uttryck eller också fanns det någon vag föreställning om
att kufisk har en konkret historisk innebörd.

Kufisk är enligt ordboken den som har "oväntade och besynnerliga egenskaper".
Man tackar.

Till det besynnerliga hör väl att jag fortfarande efter alla dessa år
betraktar Robban som en rätt kul kille. Just det KUL. Det var hans
farfarsfar som 1911 uppfann ordet. Han sålde herrkläder i Stockholm
och istället för KULÖRTA SKJORTOR skrev han KUL. SKJORTOR.

- Kyllä, sa finnarna som gick förbi.

Men egentligen är kufisk det som kommer från staden al-Kufa utanför
Bagdad. Kufiska mynt från 800-talet t.ex. med kufiskt skrift, en
skrivstil som finns på Iraks flagga.

Till det KUL som Robban gjort hör prostatamarschen genom Sverige.
Kanske lite dunkelt exakt vilket syftet var. Diagnostisera mera?
Operera mera? Stråla mera?

Lika kul var det när vi samlade in pengar för att fylla en ambulans
med sjukvårdsmaterial och köra ner den till afghanska gränsen. Robban
Aschberg körde, men när han kom fram ville afghanerna inte ha den -
för den saknade luftkonditionering.

Det var inte Robbans fel. Vi var alla unga och gröna.

Bland annat vill vi då förena oss med den svenska högern mot det
imperialistiska Sovjet. Jag fick låna Robbans Ford Grenada för att
köra till Arboga och intervjua Agapov - ledande rysk dissident.
"Djävla folkpartikommunister", skällde Peter Bratt.

Visst hade vi fel - och rätt. Sovjet visade sig vara en koloss på
lerfötter. Men vi hade rätt i att vara mot kriget. Nu visar det sig
också att ryssarna är på väg tillbaka till Afghanistan.

När Obama var i Moskva framställde han de ryska soldater som slogs i
Afghanistan 1979-1988 som vapenbröder till US Army idag. Allt är glömt
och förlåtet - allt för det "goda" kriget som utkämpas nu.

Att protestera mot denna samlade imperialistiska "kvinnofrigörelse" är
naturligtvis både OVÄNTAT och BESYNNERLIGT. Just det, kufiskt.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

11 juli 2009

Varför 300 Hägglundsarbetare får gå

Man kan fundera över varför regeringen beslutat att köpa 113
pansarfordon av finländska Patria istället för motsvarande
fordon, Sep, från Hägglunds i Övik som nu varslat 320 anställda.

I en intern FMV-utredning för två år sedan visade sig Hägglunds
fordon vara överlägset. Så varför ändrar regeringen beslutet?

Det finns bara ett logiskt svar: samordning med Nato.

Ungefär 1 200 finska fordon har beställts av andra kunder och
för närvarande används de operativt i Finland, Polen,
Slovenien och Kroatien, till exempel på insatser i
Afghanistan.

Det betyder inte att de skulle vara bättre på att skydda soldater
i Afghanistan, bara att det finns stordriftsfördelar när
Sverige är ute och krigar med USA och resten av Nato - och
det bedöms enligt regeringen bli framtidens melodi!

Genom satsningen på Nato-samarbete har i praktiken hela kap.
13 i regeringsformen - Sveriges grundlag - förvandlats till
konfetti. Enligt den ska riksdagen extrainkallas om Sverige
är i krig och en rad specialbestämmelser träda i kraft.
Inget av detta har skett i fallet Afghanistan.

När nu hela försvarspolitiken, inkl. materielinköp, anpassas
efter Afghanistan, permanentas denna grundlagsvidriga
förskjutning.

Att krigsmakten idag leds av landsförrädiska typer som
insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, som
tjänstgjort i USA:s Central Command i La Tampa i Florida -
varifrån de olagliga invasionerna av Afghanistan och Irak
har letts, gör inte saken bättre.

Håkan Juholt, Anders Lindström och de andra
"oppositionspolitikerna" i riksdagens försvarsutskott tiger
ikapp. Alla har de fått sin släng av sleven.

Stefan Lindgren

Fiffel med folkomröstning i Irak

Officiellt ska USA nu ha lämnat Iraks "städer och byar" men
130 000 amerikanska soldater (plus ett oändligt antal
kontraktsanställd säkerhetspersonal) är fortfarande är
verksamma i landet. De flesta av dessa trupper kommer att
finnas kvar i minst ett år, tiotusentals fler kommer
troligen att stanna kvar i ytterligare 18 månader "eller så".

Till 31 december 2011 ska "alla amerikanska styrkor att dra sig bort
från allt irakiskt territorium, vatten och luftrum." Bagdad
ska också ha formell kontroll över amerikanska militära
operationer, och avtalet definierar USA roll inom Iraks
ekonomi och utbildning.

Civila tjänstemän kommer dock att behålla greppet och
försöka säkra Iraks olja åt USA:s intressen. USA har byggt
en enorm ambassad för 700 miljoner dollar med över 1 000
anställda.

Enligt kreditkortskonsortiet Amwal, vars insatser har
uppmuntrats av Iraks centralbank, finns det mer än 2
miljoner utländska kortinnehavare i Irak. 2 miljoner! - en
västfinaniserad armé av kreditkortsinnehavare som till stor
del kan mistänkas gå USA:s ärenden.

Enligt det SOFA-avtal (Status of Forces Agreement) som USA och
Irak antog ifjol sommar ska amerikanska trupper att stanna i
landet fram till den 31 december 2011. I utbyte mot att den
irakiska oppositionen stödde avtalet kom de amerikanska och
irakiska ledarna överens om att en bestämmelse i
SOFA-avtalet att detta skulle underställas en folkomröstning
i sommar.

Om denna folkomröstning skulle hållas skulle det irakiska
folket absolut rösta ned ned. Alltså måste folkormöstningen
på något sätt fifflas bort.

I en artikel i New York Times nyligen rapporterades att
amerikanska tjänstemän bedriver "tyst lobbying" för att
avbryta planerna på en folkomröstning om SOFA-avtalet

Enligt en utrikespolitiska medarbetare i den amerikanska
senaten ska omröstningen "tekniskt" hållas före den 30 juli,
men "ingen verkar ta den möjligheten på största allvar."
Istället har de amerikanska och irakiska kommit överens om
att slå samman den med de irakiska nationella valen den 10
januari, något som Iraks vice premiärminister kallat
sannolikt i en intervju.


Källor: The New Republic, Jersualem Post, Asia Times

9 juli 2009

Poltava firat!

Idag firade ryssarna vid utomhusmuseet Kolomenskoje utanför
Moskva 300-årsdagen av slaget vid Poltava.

Svenskarnas nederlag 1709 inte bara räddade Ryssland från
intervention utan markerade också att Ryssland blivit en
europeisk stormakt.

För Sveriges del innebar nederlaget början till slutet för
en krigspolitik - som enligt Marx & Engels räddade Sverige
från att bli uppstyckat mellan britter och ryssar och
utplånat från kartan - men som hade förts till sina absurda
ytterligheter och ruinerat landet.

Efter 1709 kom 1809 och förlusten av Finland - följd av
vinsten av något mycket större, Carl XIV Johans
trontillträde, fred med Ryssland och införandet av en
neutralitetspolitik som besparat Sverige deltagande i två
världskrig - en epok som alla militarister sörjer djupt och
nu, med det svenska försvaret utlokaliserat till Hinu Kush,
hoppas ska vara överstånden.

I Kolomenskoje hölls en storslagen show - en historisk
rekonstruktion av slaget vid Poltava den 9 och 10 juli 1709.

Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov hade dagen till ära
skrivet en dikt som bl.a. talade om att "nya Mazepa"
försöker förvränga sanningen för att skapa fiendskap mellan
Ukraina och Ryssland.

Slaget vid Poltava är ännu inspunnet i myter och sägner, bl
a för att svenska historiker konsekvent vägrat att anlita
ryska källor för att kunna se saken från två håll. Det
gäller även Must-officeren Peter Englunds bok om Poltava.

Voltaire beundrade Karl XII. När han skriver om sin hjälte
Karl XII var det 80 000 blodtörstiga ryssar han jagade på
flykten i Narva. I verkligheten var de blott 29 000 illa tränade
och förplägade rekryter.

Enligt det svenska generalstabsverkets "noggranna
beräkningar" var antalet stupade officerare och gemena i
Poltava omkring 6 900.

Enligt lika noggranna ryska beräkningar var antalet
kvarblivna stupade svenskar på slagfältet i Poltava 8 619
personer, alltså en 25 procent större siffra.

Antalet tillfångatagna är c:a 2 800 i de svenska källorna
och 6 000 i de ryska.

Partsinlagorna i dessa 1700-talsexempel avviker från
varandra med mellan 25 och 175 procent.

"Försvunnen som en svensk vid Poltava" är ett känt ryskt
ordspråk.

Stefan Lindgren

24 juni 2009

Inte bättre förr, Azar Mahloujian

Azar Mahloujian, kvinnlig iransk författare och översättare, som jag
varmt uppskattar, skrev häromdagen en krönika i SvD på temat "om vi
ändå hade lyssnat till shahen". Visst hade det varit bättre med shahen
än det blinda våld som nu utspelas på Teherans gator?

Jag är inte så säker på att hon har rätt - eller snarare på att hennes
uppfattningar delas av folkflertalet i Iran.

Säga vad man vill, men störtandet av shahen var en väldig befrielse.
Från USA:s och britternas eviga inblandning och exploatering och från
den rojalistiska överhetens kontroll.

En iransk historiker, Abrahamian ,uppskattar att SAVAK (och annnan polis
och militär) dödade 368 gerillakrigare mellan 1971-1977 och avrättade något
mindre än 100 politiska fångar mellan 1971 och 1979 - de mest
våldsamma åren.

En välkänd författare greps, torterades i månader, och ställdes slutligen
inför TV-kameror för att "erkänna" att hans verk inte
tillräckligt belyst de stora landvinningarna i shahens Vita
revolution. I slutet av 1975, satt tjugotvå framstående poeter,
romanförfattare, professorer, teaterregissörer och filmare i fängelse
för att ha kritiserat regimen.

Nu tror jag det är rätt meningslöst att jämföra förtryck i siffror.
Förtrycket under shahen och det förtryck som förekommer idag skiljer
sig som äpplen och päron.

Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt, genom en utveckling och demokratisering
av det iranska samhället. Mycket har uppnåtts. T ex. utbildningsexplosionen
(en överväldigande majoritet av studenterna är kvinnor). Nu avskaffas
äntligen steningen som tillåtet straff. Man får hoppas att andra
omänskliga sedvänjor som siqeh och barnäktenskap som numera tillåts
från nio år (åldersgränsen skandalöst sänkt av regimen) ska gå samma väg.

För övrigt är det intressant att notera att SvD i söndags ärligt
redovisade Irans politiska struktur, att även väktarrådet i sista hand
bestäms i allmänna val.

I amerikanska media möter man ofta ordvalet "non-elected" som
insinuerar att rådet är självutnämnt. I så fall kan man också säga att
USA:s president och senat är "non-elected" eftersom de inte är
direktvalda.

Men man ska ändå notera att Obama i sin kommentar låg rätt lågt
jämfört med de infama utfallen från Brown, Bildt och co, det gamla
Europa som drömmer om sin iranska 1 shilling-litern-bensin. En av
världshistoriens största rip-offs dold bakom en påfågelstron.

Valget i Iran

En kommentar av Trond Ali Linstad
 
Var valget i Iran fusk? Vurderingen av resultatet har vært preget av
motstridende påstander og vurderinger, som Klassekampen også skriver
(24.juni). I en større artikkel, om Vokterrådet som "nedlegger" valget,
gjennomgås noen argumenter for og i mot at valget kan ha vært trikset med.
 
*Ahmadinejad** seiret*
"Ahmadinejad vant. Kom bare over det." Slik lyder konklusjonen i en
vurdert gjort at to amerikanske analytikere, Flyht og Hillary Mann
Leverett, som arbeidet i Det hvite hus under president Bush. De mener at
vestlige "Iran-eksperter", som de skriver, har undervurdert Ahmadinejads
brede basis. Iran-ekspertenes" protest mot valget, mener de to, springer
ut av slike "eksperters" egne preferanser og ønsker.
"Valgresultatet i Iran kan godt gjenspeile det iranske folkets vilje."
Det hevder Ken Ballen og Patrick Doherty, to amerikanske forskere som
gjennomføre kanskje den eneste vitenskapelige opinionsundersøkelse i
Iran før valget. Undersøkelsen konkluderte med at Ahmadinejad lå foran
med omtrent den samme margin som valgresultatet senere viste.
Så finnes det seriøse grunner for å mene at valget har vært korrekt.
Det følgende er kommentarer til noen flere påstander om at valget skal
gjenspeile juks:
 
*Ingen "smoking gun"*
"Valgresultatet ble offentliggjort for tidlig", blir det sagt. Men den
første til å erklære seg som "vinner", var opposisjonens kandidat
Mousavi – og det innen valget var slutt! "Det manglet stemmesedler i
noen valglokaler," hevdes det. Men dette tyder ikke nødvendigvis på
fusk! "Noen valglokaler ble stengt for tidlig." Men andre holdt oppe
lenger – ut fra antall velgere som kom. "Mousavi har azeri-bakgrunn, så
hvorfor vant han ikke azeri-stemmer?" spørres det. Men Ahamadinejad har
gjort tjeneste i azeri-provinser, og snakker flytende azeri. Og Irans
leder ayatollah Khamenei, som assosieres med Ahmadinejad, har selv
azeri-bakgrunn!
Men hva med økonomien, som Ahmadinejad skal ha "kjørt i grøften"? Dette
siste er ikke nødvendigvis sant. Det internasjonale pengefondet anser at
økonomien i Iran skal vokse, om enn beskjedent, mens økonomien i de
fleste andre gulf-stater svekkes! Og om økonomien i Iran er presset,
anser ikke folk at dette nødvendigvis skyldes Ahmadinejad, men kan ha
årsak i vestens boikott.
Heller ikke skal vi glemme at et stort antall iranere – de religiøse og
fromme, grupper med lav inntekt, mange offentlig ansatte og pensjonister
– mener at Ahmadinejads økonomiske politikk har vært til fordel for dem.
 
*Forsøk på kupp?*
"Om Ahmadinejad virkelig vant valget, så er det forsøk på kupp hva som
nå foregår i Teheran," skriver journalisten Seumas Milne i The Guardian
18. juni. Det har han kanskje rett i. Situasjonen i Teheran kan anses
som forsøkt på et kupp, ledet av "Mousavi og de som er med ham, med
støtte fra vesten" (Seumas Milne).
Situasjonen i Iran er kompleks. Men: Valget kan være korrekt. Og:
Vest-orienterte krefter er avgjort involvert i et forsøk på å velte styret.

Guantanamofånge "hotar världsfreden"

Nu har man kommit på vem det är som orsakar oroligheterna i Swat
och Waziristan i Pakistan.

En taliban vid namn Baitullah Mehsud.

En mångmiljonbelöning är fäst vid hans huvud. Det är han som ställer
till bråk i kärnvapenlandet Pakistan - sedan talibanerna körts ut ur
Afghanistan (skriver SvD idag 24/6 - man undrar förstås vilka
USA/Nato:s 60 - 70 000 soldater slåss mot då).

Och han har även utnämnts till al Qaida-ledare. Han sprängde tåg i
Barcelona. Han är det största terrorhotet mot världen. Huuu...

Men vem är han. Om man går tillbaka i tdiningsläggen finner man att
han dök upp första gången 2004, som Abdullah Mehsud, vilket 2007
korrigerades till Baitullah Mehsud.

Varför var han på tapeten 2004?

Jo, han frisläpptes ur USA:s läger i Guantanamo efter 25 månader i
fångenskap.

Det har naturligtvis gett mannen ett äkta motiv att hämnas på USA. Men
man ska inte heller glömma att USA och dess väldiga CIA gör allt för
att infiltrera rörelser som talibanerna i Pakistan
(se http://groups.yahoo.com/group/afghanistan_ockuperat/message/5207).

I Bushs sista budget anslogs 400 miljoner dollar till "covert
operations" i bl a Iran. USA finansierar Mujahideen-e-Khalq, partiet
för "ett fritt liv i Kurdistan" (PJAK) och Jundallah, Iranska folkets
motståndsrörelse.

Det är med andra ord ingen som helst konst för Pentagon och CIA att
skapa sig just de monster som behövs för att kunna bomba Pakistan
sönder och samman, precis som man gjort med Afghanistan.

Så länge det s k världssamfundet (en förbrytarklubb som leds av kolonialmakter
som Storbritannien och Frankrike) stöder USA - (merparten av trupperna
i Afghanistan är nu europeiska, inte amerikanska) och så länge
världsopinionen tolererar det så går det vägen.

23 juni 2009

Utsätt oss inte för prövning, Björklund

Utsätt oss inte för prövning.... heter det i den nya
bibelöversättningens variant av "Fader vår", som antagligen i sin tur
döps om till "Min pappa".

I hundspåret grubblar jag - är detta någon form av förtäckt polemik mot
major Björklunds nya skolpolitik. Mindre prövningar... Eller är det nya
rutiner på Statens Bilprovning.

Varför får det inte heta "frestelse". Ja, men det är väl klart att om
synden avskaffats kan det inte finnas "frestelser". Det finns bara mer
eller mindre bra lösningar på individuella marknadsproblem.

Så har en "nyöversättning" av en vanligt förekommande och ibland läst
bok effektivt gjort denna bok lika svajig som landstingets Vårdkatalog.

Generation kan inte längre tala med generation. Säger man "...och dem
oss skyldiga äro" ska ingen under 30 begripa vad man menar. Fast jag
förstod min mor, mormor, mormors mor om jag mött henne.

Vi kunde också sjunga samma psalmer. Det kan ingen längre. Och hela bagaget
av svenska sånger i skolan är utbytt av den namnlösa armé av
pedagoger-diktatorer som i alla fall gör precis som de vill utan att fråga någon.

Jag tror faktiskt att mitt främlingsskap för den nya officiella
"överkulturen" delas av miljontals svenskar.

Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal
fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass,
kön ersätter förnuft, uppmarsch till nytt världskrig.

I det skiftet spelar traditionen en väldig bromsande roll (negativt ur
överhetens synpunkt).

När Ryssland på 90-talet i vissa avseenden rasade till tredje
världensställning (Ryssland har beskrivits som ett "Burkina Faso med
kärnvapen"), var det - och är alltjämt - ett stort problem för
överheten att de välutbildade, extremt läskunniga ryssarna med sina
väldiga intellektuella traditioner inte ville anpassa sig till nya
realia.

Boris Kagarlitskij kom då (på skämt) med den intelligenta lösningen att
införa en språkreform. Att avskaffa den kyrilliska skriften och ersätta
den med latinsk. Det skulle i ett slag förvandla kreti som pleti till
ilitterata - och kraftigt hämma alla försök att formulera alternativ
till den rådande politiken.

I de postsovjetiska centralasiatiska republikerna hade man just - av
geopolitiska skäl - bytt ut den kyrilliska skriften mot latinsk med
liknande effekter.

Även i Sverige håller överheten på att genomföra en "språkreform" fast
av ett annat slag. Avskaffandet av den gemensamma skolan, attackerna
på den kristna traditionen svenskhetens ersättande av en artificiell europaidentitet, avskaffandet av familjen (juridiskt, religiöst och i viss mån även reellt, socialt)
ingår i denna reform.

Men den genomförs också på det konkreta språkliga planet, som en sorts aerosol
av Newspeak som sprider sig från huvudstadens ministerier, ämbetsverk och
tankesmedjor ("tankestridsvagnar" är en bättre översättning av "think-tanks").

När vi deltar i Nato:s kolonialkrig heter det exempelvis att vi
bidrar till att "höja säkerheten" i en "postkonfliktsituation" (ur
regeringens proposition). Och det är klart att för de personer som
driver denna politik är det en - låt oss hoppas chimärisk! - lättnad att
synden och följaktligen helvetet och skärselden.

Med andra ord har jag idag svårt att se det progressiva i att attackera
svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har
krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande
resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från
varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker
i kyrkan.

Detta är inte en fråga om trosfrihet. Det är en fråga om hur vi ser på traditionen.


--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

17 juni 2009

Sex i vilda östern

Långsamt och målmedvetet pågår en omskrivning av historien,
där "realsocialismens" länder systematiskt svärtas
ned för att förhärliga nuet. Denna stora tid, med
pyrande småkrig, som snart kan ta sig, och stor
arbetslöshet

En ingrediens i det hela är att tala om för dagens ungdom
att allt var förbjudet i socialistländerna, inte
minst sex och erotik.

För oss som rest i dessa länder är den bilden naturligtvis falsk.
På en två veckors resa med Stockholms
Journalistförening i DDR 1975 fick jag
oförglömliga minnen av ett avspänt och varmt DDR.
Ett DDR som byggde bra bostäder, hade
välorganiserade kollektiva LPG-jordbruk och där
sorberna - landets enda minoritet - hade autonomi
och fyra radiosändare (liksom samerna i Sverige
har de olika dialekter, delvis efter väderstrecken).

En av deltagarna på resan var specialintresserad av DDR:s
FKK-kultur (naketbadare) och försvann regelbundet
när vi andra drack öl och dansade. Hur som helst
var stämningen avspänd och flickorna lättpratade.

Vad Dagmar Herzogs säger i sin bok om Sex efter
fascismen
i Tyskland bär sannolikhetens prägel:

"Östkvinnor har det roligare, det vet alla. Orgasm var
vanligare i öst, alla undersökningar visar det ....
När allt kommer omkring var det ett proletärt samhälle.
Utan något av den borgerliga oron med kyskhet
tills bröllopsnatten ".

Herzog refererar till Karl Starcke vars undersökningar
("Liebe und Sexualität bis 30") visade att 85
procent av DDR-kvinnorna nästan alltid eller
oftast upplevde orgasm vid samlag.

En annan undersökning från 1988 visade att
unga kvinnor i öst var mer sexintresserade än
motsvarande i väst.

Ett annat intressant resultat hos Starcke var att den sexuella
aktiviteten samvarierade med social aktivitet.
Självklart egentligen, men "skadligheten" av sex
har ju i alla tider varit en dogm.

Ryssen Igor Kon påpekar att DDR, som på 80-talet var det
"striktaste" av realsocialismens länder inte hade
några begränsningar av pornografi, helt enkelt för
att detta aldrig ingått i tysk tradition.

Det är med en vis saknad jag ser tillbaka på dessa
ljusa sommarminnen från DDR, när nu min omgivning
sveper in sig allt tätare i svart och pojkarna
inte ens tar av sig badbyxorna i duschen på
badhusen. På radio hör jag att det till och med
blivit obligatoriskt med badkläder i bastun…

Den som vägrat ta av sig brallorna i duschen på
min barndoms varmbadhus (när de flesta saknade
denna facilitet hemma) hade åkt på en hurvel av
någon av de matronor som betjänade herravdelning
och skrubbade ryggen på den som så önskade.

Stefan Lindgren

16 juni 2009

Norsk press om Iran

Dagsavisen
Dagsavisen skriver opprørt om opptøyene i Teheran. Folk "slåss for livet
mot regimet", lyder overskriften i avisas dekning (15. juni). Men hvem
blir omtalt som "folk", og hva er det de slåss mot som "regime"? Det er
her Dagsavisen blander kort.

De "folk" som Dagsavisen solidariserer seg med – og som håpet på "et
Iran med Mousavi som leder", slik avisa skriver – er først og fremst
middelklassen og de velstående grupper. I tillegg kommer utålmodige
studenter. Og opptøyene som det refereres til, skjer hovedsakelig i det
nordlige Teheran, som er tilholdssted for de samme klasser og grupper;
dette er Teherans "vestkant".

Det er her vestlige journalister har gjort feil, fra første øyeblikk i
dekningen av valget. Har noen lest en reportasje fra valgkampen fra noe
sted i Iran utenom Teheran? Alle journalister har beveget seg i
hovedstaden, og hovedsakelig i det velstående nord –"tatt pulsen" på
stemninger der. Slik har de latt seg rive med i håpet om Mousavi som
president. De har glemt de brede masser av folket, de fromme og de
fattige, folk utenfor de store sentra, folk i mindre byer og på
landsbygda: disse som er "jordas salt".

De har valgt sin president: Ahmadinejad! Mens middelklassen kasser
steiner i Teheran. "Regimet" er deres! Vi skal måtte avfinne oss med det.
*Obama** og Iran: Hvilken utstrakt hånd?*

Aftenposten
Aftenpostens lederartikkel 14. januar erkjenner at velgernes votum i
Iran er gått til president Mahmoud Ahmadinejad. De fromme og de fattige
i landet, heter det, stemmer på ham, selv om dette beklages i
artikkelen. Presidentvalget er et tilbakeslag, står det, for de som
håper at Obamas utstrakte hånd skal bli tatt i mot i regionen.
Hvilken utstrakt hånd? Obama har talt elegant, og lagt fram anstendige
standpunkter. Men er noe av det så langt, og vi kan holde oss til Iran,
blitt fulgt av konkret handling? Ta midlene for å undergrave styret i
Iran, og fremme opposisjon og uro: USA har gjennom flere år brukt
millioner av dollar på dette – og pengestrømmen fortsetter under Obama.
I 2006/2007 brukte den amerikanske administrasjonen mer enn 70 millioner
dollar til slike formål. (Kilde: International Herald Tribune 25. juli
2007.) Budsjettet for 2008 var på 75 millioner dollar.
"USA gir penger til terrorgrupper for å skape kaos i Iran." Slik lød en
overskrift i den konservative britiske avisa The Sunday Telegraph, 25.
februar 2007. I artikkelen ble det avslørt hvordan USA hemmelig
finansierer "militante etniske separatist-grupper" i Iran for å skape
uro og legge press på det iranske styret.
Obama har ikke stanset dette. Den undergravende virksomheten fortsetter.
Snakkes det om en "utstrakt hånd" fra Obamas side, så må det forventes
handling.

Dagbladet
Takk til Dagbladet, som skriver edruelig – relativt edruelig – om de
siste dagers hendelser i Iran! Jan-Erik Smilden peker på en viktig
sannhet når han fremfører som overskrift i en stor artikkel (Dagbladet
15. juni): "De fromme, de fattige, de som bor i slumstrøk og de som bor
på landsbygda i Iran, slutter helhjertet opp om sin president."
Ja, med all sannsynlighet er det slik! Og dersom vi kan snakke om
"folket" – det iranske folket – så er det langt på vei beskrevet som
over. Det iranske folket, kan man si, støtter sin valgte president! De
er selv nasjonens salt.
Men hvem er det som gjør opprør, som stiller spørsmålstegn ved
valgresultatet, og som nå brenner biler i gatene? Det er – som alle vet
– middelklassen, de mer velstående og de rike foruten utålmodige
studenter - og først og fremst i det nordlige Teheran (i det som er
byens "vestkant"). Tilbake står de brede masser – de fromme og de
fattige, og de som bor landsbygda i Iran. De har valgt som president:
Ahmadinejad.

--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

Oanständigt, SvD!

I dagens understreckare i SvD står det i en artikel att Dmitrij
Sjostakovitjs 7:e symfoni, Leningradsymfonin är grundad i det sena
30-talets fasa - tänk: Stalinterrorn.

Det må så vara. Men det är oanständigt att inte nämna ett ord om att
detta verk slutfördes under Leningrads belägring av hitlertyskarna,
uruppfördes under stadens heroiska kamp och har en koppling till
försvaret av Sovjetunionen. Inte för inte belönades verket med
Stalinpriset.

Sjostakovitj och hans familj fångades i staden innan de hade hunnit
evakueras. Den 2 september, dagen då tyskarna började bomba staden,
började också Sjostakovitj arbetet på andra satsen.
Han arbetade intensivt, men arbetet avbröts regelbundet av att man fick
springa ned i skyddsrummen och Sjostakovitj deltog även i brandförsvaret.

Efter två veckor hade han slutfört andra satsen som han själv
presenterade i Radio Leningrad. Verket spelades där "så att de
radiolyssnare som lyssnar på mig nu vet att livet i vår stad fortskrider
normalt", sa kompositören.

Att förneka - eller förtiga - kopplingen mellan detta verk och
Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen är oanständigt.

Stefan Lindgren
stefan.lindgren@gmx.net

14 juni 2009

Iran-spinnare

Det har varit val i Iran och nu ska vi enligt svenska Iran-spinnare
sympatisera med de "gröna" som kommer med anklagelser om valfusk.

Svenska Dagbladet skriver idag 14 juni:

"Att Teheran och andra storstäder i valrörelsens slutspurt fylldes med
ungdomar klädda i Mousavikampanjens gröna färg har skakat regimens kärna.

Valsiffrorna tolkas av kritiker som att en inre krets ska ha tagit till
i överkant för att skrämma det unga Iran, som vill ha förändring. Andra
bedömare ser utgången av valet som en palatskupp där en del systemet
(Ahmadinejad och Khamenei) ska ha gett en annan del (Rafsanjani, Khatami
och Mousavi) en rejäl näsbränna.

Flera ledande personer gjorde sig osynliga under lördagen.
Statstelevisionen visade inte Mousavis protester. För USA:s president
Obama kom valresultatet som en kalldusch."


Till det finns mycket att säga.

Även om val i Iran säkert är behäftade med många fel och fusk så är väl
påståendet att Mousavi skulle ha vunnit vid korrekt rösträkning väl
osannolikt. Ahmadinejad tog 62,63 procent och Mousavi 33,75 procent.

Ahmadinejad tog 61,69 procent 2005 och lyckades putsa det resultatet.

Det visar vad vi alla vetat, att Ahmadinejad, vad vi än tycker om det,
tycks ha ett solitt stöd bland breda grupper i Iran. Mousavi har också
ett betydande stöd, vilket återspeglar den stora sprickan i Iran mellan
folkflertal och en västorienterad medel- och överklass.

Alla som vet något om Iran inser att den sprickan spelat en stor roll i
Irans moderna historia och kommer att göra det. Varje framtidspolitik
måste ta den i beaktande. Ingen regim i Iran kan på sikt leva utan
att ha stöd av båda grupperna. Säga vad man vill men präststyret har
varit skickliga nog att i 30 år dämpa och kontrollera de
västorienterades motstånd. Hur går det till? Det vore ett Reportage.

Angående Obamas kalldusch måste man väl ändå utgå från att karln läser
tidningar.

I valprognoser som amerikanerna själva publicerat (http://www.thewashingtonnote.com/TFT-NAF%20Iran%20Survey%20Report%20.pdf)
skulle Ahmadinejad ha besegrat Mousavi med mycket större marginal än
vad som nu blev fallet.

I Asia Times stod att läsa att Ahmadinejad bl a hade "The upper hand"
tack vare kärnkraftsfrågan.
("Obama moves the 'red line' on Iran" av Kaveh L Afrasiabi
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/KF09Ak02.html).

Obama är inte så korkad att han inte förstått att USA inget hade att
hämta i de iranska valen. Men som erfarenheterna från Moldova, Kyrgyzstan,
Vitryssland, Ukraina och en rad andra länder visar är inget valresultat som går USA:s
vilja emot tillräckligt överväldigande för att inte kunna stämplas som fusk
och läggas till grund för krav på att valet ska gå om.

Stefan Lindgren

11 juni 2009

Säg F-ordet nu, Mona!

Är nyheten om att von Koenigsegg ska köpa Saab sann är det liktydigt med att det anrika bilföretaget kastas åt gamarna. von Koenigseggs företag för extrema sportbilar omsätter något hundratal miljoner och hans kollega i Norge 900 miljoner. Tillsammans en miljard - nu ska de alltså ta över ett företag som omsätter över 20 miljarder om året. Genom att priset på Saab just nu antagligen är nedpressat långt under anläggningarnas substansvärde får köparna en massa utrustning nästan gratis, och som ägare kan de slakta företaget fritt.

Den enda rimliga lösningen hade varit Obamas - att förstatliga tills krisen är över. Men den vill Maud Olofsson, vars erfarenheter av företagsamhet begränsar sig till att ha drivit en hembygdsförening i konkurs, undvika - av någon sorts ideologisk halsstarrighet. Men det är kanske inte så konstigt. Man ska inte vänta sig mer.

Den verkliga skandalen är att arbetarpartiet, socialdemokraterna, inte vågar uttala f-ordet. Ohly viskar det, men ingen hör honom. Är det inte märkligt att Ohly är den politiker i Sverige som står Obama närmast i synen på krisen.

Man ska komma ihåg att Obamas linje har varit i svensk säck innan den kom i amerikansk påse. Förstatligande kallas på Capitol Hill för "a swedish solution". Där har man studerat de goda erfarenheterna av de svenska bankförstatligandena under den förrförra krisen.

Sveriges tragedi är att vi inte har någon socialdemokrati längre. Det har även gjort oss på vänsterkanten arbetslösa. "Man drar inte svärd mot en lus", säger det ryska ordspråket. Maud Olofsson behöver inte avslöjas. Hon gör det bra själv.

10 000, kanske 20 000 människor, döms nu att bli leksaker i händerna på finansiella äventyrare. Chansen att det skulle gå bra kan bedömas till max 10 procent. När regeringen genom sin passivitet låter företaget bli bricka i ett sådant spel är det ansvarslöst.

Enda chanset att Koeningsegg skulle klara det är enorma samhällssuventioner och bankkrediter. Dvs. samhället måste hur som helst hosta upp pengarna. Så varför inte säga f-ordet, Mona?

Lite klassiska socialdemokratisk näringspolitik skulle göra valet till en promenadseger.

Stefan Lindgren


www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar!

Grisarnas rösträtt

Ni kommer ihåg den där gamla historien om bonden som plötsligt när det
var val inte fick rösta. Hans grisar hade dött och därmed hade han
fallit under förmögenhetsstrecket för riksdagsval (historien stod i
Saxons veckotidning).

- Var det grisarna som hade rösträtten eller var det jag? säger han
förvirrat när han står avvisad utanför vallokalen.

En liknande problematik stöter vi på i den moderata tankevärlden. Mats G
Nilsson, moderat riksdagsman, lägger idag in en motion om att Sverige
ska ansluta sig till Nato. Och skälet är - hör och häpna:

"Idag består den svenska utlandsstyrkan av 847 personer i utlandstjänst
varav 655 soldater står under Natobefäl. Vi förväntar oss alltså att 77
procent av de svenska soldaterna ska samverka i strid med den
organisation vi inte politiskt förmår befatta oss med".

Mats G Nilsson vill alltså ge 655 svenska legoknektar som har den dåliga
smaken att slåss under främmande makts flagg rätten att besluta i en för
Sverige avgörande fråga.

- Var det Nato-knektarna som hade rösträtten eller var det vi? undrar
jag.

Den rätta lösningen är naturligtvis att hemkalla de svenska trupper som
deltar i Nato:s krig i Afghanistan och ändra den lag som antogs år 2000 och
möjliggör sådana militära äventyr i utlandet. Svensk trupp ska försvara
Sverige och i övrigt endast kunna sättas in i fredsbevarande FN-uppdrag
(vilket Nato-ISAF inte är).


PS. John L Saxon var inte dum. Jag har tillbringat många timmar i hans
arkiv i Örebro Stadsbibliotek. Han var ett äkta bysnille.

Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

8 juni 2009

Guillou och piratpartiet

Jan Guillous krönika i Aftonbladet 7/6 var på sätt och viss förutbestämd. Den måste komma. Ett utbrott mot Piratpartiet, som hittills inte stött på något allvarligt mothugg i svensk debatt - tvärtom. Ju mera opinionssiffrorna sitigit desto mer har politikerna anpassat sig.

Piratpartiets framgångar framtvingar nu äntligen en uppgörelse med de tankegångar partiet representerar. Att lansera som politik att det är rätt att bestjäla t ex landets 50 000 musikaliska upphovsrättsinnehavare är en sorts fattigmans liberalism. Det är ett försvar av den "fria företagsamheten" i den mening som Ruben Nilsson sjöng. "Och en ann snor åt sig så gott en kan. För se de här med den fria företagsamheten är det bästa på den här planeten...".

Som alla förstår handlar inte debatten om Timbuktu som klarar sig ändå, eller ens om mindre artister som valt att flirta med piraterna enligt principen "if you can't beat them, join them" och välsignar att de blir bestulna i hopp om ett gig.

Det handlar om många tämligen osynliga rättighetsinnehavare. Vars rättighetsinkomster räcker till julklappspengar åt barnen, inte mer. Men ändå.

Genom piratkopieringen blir det svårare att försörja sig som exempelvis musiker. Effekterna syns kanske inte genast, men på sikt. För ett litet land som Sverige kan det bli kännbart.

OK, jag tror alla förstår att vi inte kan ha en officiell politik som tillåter stöld av en hel yrkeskår.
Å andra sidan är nu en generation ungdomar redan tillvand, att allt ska finnas på nätet och allt ska vara gratis. I det läget är politikernas uppgift att försöka hitta intelligenta lösningar.

Här är några förslag:

1. Lås in allt begärligt material på en serverhierarki som är avgiftsbelagd - på ett enkelt sätt. I tid eller mängd nedladdat material.
Där kan morgontidningarna ligga i fulltext, de senaste rocklåtarna etc. Upphovsrättsinnehavarna får betalt efter förbrukad tid eller mängd.

2. Beskatta alla svenska Internetleveratörer, på ett sätt som medger betalningar enligt ovan.

3. Tillhandahåll musik för nedladdning på bibliotek. Bibliotekspengar utgår till upphovsrättsinnehavarna enligt samma principer som upphovsmän idag.

4. Använd erfarenheterna från fotokopieringsfonden som löst problemet med skolornas piratkopiering av läromedel på ett acceptabelt sätt.
Alla kopierare betalar en klumpsumma till en fond som delas ut i form av stipendier till upphosrättsinnehavarna.

Slutligen, det finns naturligtvis ingen anledning att sätta sig på Lars Gustafsson för att han ansluter sig till en argumentation som många ungdomar delar. Har han fel är det i alla fall inget man viftar bort. Vi kan vara överens om att ju lättillgängligare böcker, bilder, musik blir desto bättre. Men upphovsrättsfrågan måste lösas. Konstnärerna måste få betalt för arbete (arbetsersättning måste vara basen, stipendier en "fringis" - fringe benefit.)

Jan Guillou tröttnar aldrig att upprepa att han med sina enorma upplagor på olika sätt "försörjer" mindre lästa författare. Men varför gradera äpplen och päron? Upplaga är inte lika med litterärt värde, lika lite som röster är lika med politisk vikt.

Stefan Lindgren

--
www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar!

3 juni 2009

8 124 i blixtberedskap mot "lappar"

Ibland funderar jag v e r k l i g e n vad som håller på att hända med
Sverige. Det är som om årtionden av borgerlig propaganda nu verkligen
håller på att bära frukt.

Strange fruit.

Aftonbladet ställer frågan om "Lapistan" är ett lämpligt namn att
använda i en Nato-manöver i Nordsverige.

Blixtsnabbt skyndar sig 8 124 personer att trycka JA, DET ÄR DET.

Dvs. Nato är OK. "Lappar" ska inte sticka upp. Inte heller muslimer.
Ja, kolla bloggen som tillhör SvD:S ledarskribent, Per Gudmundsson, för
ett representativt urval köksfascistiska åsikter. Naturligtvis nästan
samtliga under psedonym.

De webbsidor som jag är inblandad i publicerar inga anonyma inlägg. Jag
själv skriver inga anonyma inlägg. Jag står för mina åsikter.

Men alltfler gör inte det.

Det förvånar mig att stora etablerade massmedia, däribland statsstödda
SvD kan hålla dessa organiserade anonyma "folkstormar" under armarna.

Det borde vara ett anständighetskrav att allt som publiceras på internet
ska vara undertecknat.

Stefan Lindgren