Göran Hägglund har genomfört en rad reformer som påstås öka
mångfalden och konkurrens på läkemedelsmarknaden.
Det enda jag har sett av de reformerna är att
huvudvärkstabletter plötsligt blivit smärtsamt dyra.
Magnecyl har helt försvunnit (tidigare kostade en 100-burk
30-40 kr). Det var perfekt för feber, huvudvärk och dessutom
har den drogen (som man numera kallar läkemedel) i låga
doser positiva bieffekter för hjärtat.
Idag erbjuds folket aspirin (samma drog) för 64:50 per 50
tabeltter. I bästa fall. De flesta huvudvärkstabletter
verkar snarare kosta närmare två kronor tabletten.
Okey, nu gör vi lackmustestet för att se om konkurrens
existerar. Vi beställer en rejäl förpackning från utlandet på
Internet.
Bästa bud är 500 aspirin från USA för 90 kronor med porto
och allt. Fullkomligt lagligt.
18 öre tabletten. Vi har alltså monopolpriser i Sverige som
fördyrar drogen 5 till 10 gånger.
OBS! Detta gäller den enklaste av alla mediciner. Hur ska
det då inte vara med mer specialiserade mediciner där
konkurrensen är ännu mindre.
Det här är inte en marknadsreform, Hägglund. Det är ett
monopolistiskt rån på en slumrande befolkning. Den som tiger
samtycker.
Stefan Lindgren
gerundium
26 februari 2010
Ett Indien som inte finns (836 miljoner)
har mobiliserat 100 000 soldater för att utplåna de
gerillafästen i centrala Indien som bärs upp av kastlösa,
dalit, och stambefolkning, adivasi.
I Newsweek 11 maj i fjol skrev man att de delstater som berörs av
upproret omfattar 80 procent av Indiens fattigaste, dvs. de
som inte ens kommer upp i en dagsinkomst på 45 cent.
I det ekonomiska miraklet Indien är det 836 miljoner som
lever på den nivån, av en total befolkning på 1,1 miljarder.
Nyligen kom författaren Jan Myrdal hem från en längre resa i
gerillaland. Bl.a. har han och den indiske journalisten
Gautam Navlakha, som tidigare varit bosatt i Sverige, intervjuat
en av motståndsledarna, Ghanapaty.
Internationella media är fulla av rapporter om händelseutvecklingen
(dock ingen som rapporterar inifrån gerillaland). Men svenska
media tiger helt och hållet om i Indien.
Den som vill få en inblick i de blodtörstiga stämningar som
nu piskas upp mot Indiens kastlösa och stambefolkningar kan
läsa kommentarerna till Myrdal/Navlakha på hemsidan rediff.
En läsare föreslår där att gerillavänliga intellektuella ska tas
tillfånga och mördas i samma takt som regeringens soldater
stupar i djunglerna.
Hindufundamentalister uppmanas att "göra ett kliniskt jobb".
En annan läsare föreslår att man sätter in obemannade
drönarfarkoster som kan bomba djunglerna.
En tredje läsare menar att endast hänsynslöst dödande och
styckande av motståndarna kan få slut på upproret. De 70 000
döda i Malaysias gerillakrig är en förebild. "Med så
hänsynslösa åtgärder kommer man alltid att gå en lång väg."
Andra manar den indiska regeringen att sätta in attackflyg
och helikoptrar.
Här finns alla förutsättningar för en storbrand på
subkontinenten. Den ska dessutom ses i samband med USA:s
Af-Pak-krig och spänningarna Pakistan-Indien.
Stefan Lindgren
23 februari 2010
Skjut först!
En pensionerad militärpsykolog skriver på DN:s insändarsida
23 februari att de svenska soldaterna i Afghanistan nog bör
tillämpa principen att skjuta först, fråga sen.
Ni vet, Bushs idé om "preemptive strikes" - förebyggande
anfall - tillämpad så att säga på gatan.
Utmärkt.
Jag ser logiken. Det är bättre att vara säker på
att överleva själv än att vara säker på att inte ett
oskyldigt liv går till spillo.
Men varför ska detta utmärkta säkerhetstänkande bara
tillämpas i Afghanistan? Svenskar som befinner sig i något
av de 31 andra länder i världen där det pågår krig borde
kunna tillämpa principen.
Jag som bor i en stadsdel där det då och då skjuts borde
också kunna tillämpa principen. Alltså när jag närmar mig
tunnbelbanan nattetid och det kanske har hörts skott
någonstans och jag ser en mörk skugga i gränden, varför
inte skjuta först för att vara på den säkra sidan?
Skillnaden mellan att skjuta och inte skjuta i det läget är
det som kallas civilisation. Den västliga civilisatoriska
fernissan är som vår militärpsykolog visar mycket tunn.
"Vad anser ni om den västliga civilisationen?" frågade man
en gång Gandhi. "Det skulle vara en mycket bra idé", svarade
han kort.
Det ironiska i denna kråksång är att Afghanistan är ett land
där rådande sedvänja, pushtunwali, förbjuder varje rättrogen
muslim att kröka ett hår på den främling som kommer
obeväpnad.
Själv har jag genomkorsat Afghanistan vid tre tillfällen
under kriget mot Sovjet på 80-talet och lagt mitt liv i den
demoniserade gerillans händer och aldrig
känt mig osäker.
Stefan Lindgren
23 februari att de svenska soldaterna i Afghanistan nog bör
tillämpa principen att skjuta först, fråga sen.
Ni vet, Bushs idé om "preemptive strikes" - förebyggande
anfall - tillämpad så att säga på gatan.
Utmärkt.
Jag ser logiken. Det är bättre att vara säker på
att överleva själv än att vara säker på att inte ett
oskyldigt liv går till spillo.
Men varför ska detta utmärkta säkerhetstänkande bara
tillämpas i Afghanistan? Svenskar som befinner sig i något
av de 31 andra länder i världen där det pågår krig borde
kunna tillämpa principen.
Jag som bor i en stadsdel där det då och då skjuts borde
också kunna tillämpa principen. Alltså när jag närmar mig
tunnbelbanan nattetid och det kanske har hörts skott
någonstans och jag ser en mörk skugga i gränden, varför
inte skjuta först för att vara på den säkra sidan?
Skillnaden mellan att skjuta och inte skjuta i det läget är
det som kallas civilisation. Den västliga civilisatoriska
fernissan är som vår militärpsykolog visar mycket tunn.
"Vad anser ni om den västliga civilisationen?" frågade man
en gång Gandhi. "Det skulle vara en mycket bra idé", svarade
han kort.
Det ironiska i denna kråksång är att Afghanistan är ett land
där rådande sedvänja, pushtunwali, förbjuder varje rättrogen
muslim att kröka ett hår på den främling som kommer
obeväpnad.
Själv har jag genomkorsat Afghanistan vid tre tillfällen
under kriget mot Sovjet på 80-talet och lagt mitt liv i den
demoniserade gerillans händer och aldrig
känt mig osäker.
Stefan Lindgren
21 februari 2010
Patrioter och landsförrädare
Ett tema i dagens God Morgon världen var "den nya patriotismen".
Utgångspunkten var Rapports opinionsmätning som påstås visa
att en majoritet av alla partiers väljare utom (v) stöder den
svenska krigsinsatsen i Afghanistan.
Som jag har påpekat snedvrids undersökningen av att hur frågan ställs.
Men det intressanta här är hur snabba journalisterna är att sätta beteckningen
"patriotism" på opinioner av typ "gula bandet".
"Pater" är fader, patriotism fosterlandskärlek.
Den militära insatsen i Afghanistan innebär att svenska soldater
för relativt hög lön underställer sig Nato:s kommando i en ockupation
av ett fjärran land.
Rent definitionsmässigt är det rena motsatsen till patriotism. Om man
dessutom betraktar de djupare aspekterna - att krigsdeltagandet bryter
mot en rad "svenska värden" som neutralitet, alliansfrihet och 200 års
fredlig utrikespolitik är det ännu tydligare att detta är något helt annat
än traditionell patriotism eller fosterländskhet.
Ser man till grundlagen säger kap 10, paragraf 9 i 1974 års regeringsform:
Det är ganska uppenbart att avsikten varit att svensk krigsmakt ska
användas till att försvara Sverige eller till uppdrag som följer av de
tre punkterna. Nu har riksdagen valt att tolka dessa punkter som
var för sig tillräckliga villkor och inte som ett sammantaget krav på
en utländsk truppinsats, vilket vore den logiska läsningen.
Höga vederbörande har ägnat sig åt kreativ lagtolkning.
I SOU 2003:32, s 56 (Vår beredskap efter 11 september) återges
bestämmelsen men med ett listigt instoppat "eller" mellan sats 2 och 3
"eller skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse".
Genom att pilla in det lilla ordet "eller" eller genom att tänka sig - eller tyst
komma överens om - att det står där löser höga vederbörande problemet
att Sverige inte har någon förpliktelse att delta i USA:s krig.
I så fall faller Sveriges deltagande i Nato/Isaf eftersom det inte finns
någon överenskommelse eller förpliktelse som tvingar Sverige att
ha trupp i Afghanistan.
Tidigare har grundlagen dessutom underbyggts med ett förbud
mot att kommendera svensk militär utomlands. Först togs detta förbud
bort för stamanställda officerare och nu har värnplikten avskaffats
så att hela regeln blivit obsolet.
Nu står det fritt av krigsmakten - med Natomeriterade generaler
i spetsen som t ex Anders Lindström, tidigare insatschef i Afghanistan,
att värva unga pojkar och flickor till tjänstgöring i Nato/Isaf:s krig.
Jag känner till fall där 18-åriga pojkar sökt övertalats att skriva på.
Brottsbalken 19 kap:12 § kriminaliserar just värvning av krigsfolk
till främmande krigsmakt:
Om någon "här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller
därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).
Nåväl, brottsbeskrivningen föregås av brasklappen "Om någon
utan regeringens tillstånd..." varför förbrytarna i detta fall går fria.
Sammanfattningsvis innehåller både grundlag och brottsbalk en rad
reminiscenser från den tid Sverige var en suverän nation som såg
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig som grundläggande.
Ingen statskupp i världen hade mer effektivt kunnat undanröja alla dessa
hinder till förmån för en rättsupplösning i EU- och Nato-anpassnings
tecken.
Än så länge hindrar oss dock inget att kalla saker vid dess rätta
namn - anslag mot den konstitutionella ordningen är högförräderi,
den som värvar krigsfolk åt främmande makt och söker påverka
landets politik efter främmande makts intressen är landsförrädare.
Inte patriot.
Stefan Lindgren
Utgångspunkten var Rapports opinionsmätning som påstås visa
att en majoritet av alla partiers väljare utom (v) stöder den
svenska krigsinsatsen i Afghanistan.
Som jag har påpekat snedvrids undersökningen av att hur frågan ställs.
Men det intressanta här är hur snabba journalisterna är att sätta beteckningen
"patriotism" på opinioner av typ "gula bandet".
"Pater" är fader, patriotism fosterlandskärlek.
Den militära insatsen i Afghanistan innebär att svenska soldater
för relativt hög lön underställer sig Nato:s kommando i en ockupation
av ett fjärran land.
Rent definitionsmässigt är det rena motsatsen till patriotism. Om man
dessutom betraktar de djupare aspekterna - att krigsdeltagandet bryter
mot en rad "svenska värden" som neutralitet, alliansfrihet och 200 års
fredlig utrikespolitik är det ännu tydligare att detta är något helt annat
än traditionell patriotism eller fosterländskhet.
Ser man till grundlagen säger kap 10, paragraf 9 i 1974 års regeringsform:
"Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för
att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt
insättas i strid eller sändas till annat land endast om
1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse
eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen"
Det är ganska uppenbart att avsikten varit att svensk krigsmakt ska
användas till att försvara Sverige eller till uppdrag som följer av de
tre punkterna. Nu har riksdagen valt att tolka dessa punkter som
var för sig tillräckliga villkor och inte som ett sammantaget krav på
en utländsk truppinsats, vilket vore den logiska läsningen.
Höga vederbörande har ägnat sig åt kreativ lagtolkning.
I SOU 2003:32, s 56 (Vår beredskap efter 11 september) återges
bestämmelsen men med ett listigt instoppat "eller" mellan sats 2 och 3
"eller skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse".
Genom att pilla in det lilla ordet "eller" eller genom att tänka sig - eller tyst
komma överens om - att det står där löser höga vederbörande problemet
att Sverige inte har någon förpliktelse att delta i USA:s krig.
I så fall faller Sveriges deltagande i Nato/Isaf eftersom det inte finns
någon överenskommelse eller förpliktelse som tvingar Sverige att
ha trupp i Afghanistan.
Tidigare har grundlagen dessutom underbyggts med ett förbud
mot att kommendera svensk militär utomlands. Först togs detta förbud
bort för stamanställda officerare och nu har värnplikten avskaffats
så att hela regeln blivit obsolet.
Nu står det fritt av krigsmakten - med Natomeriterade generaler
i spetsen som t ex Anders Lindström, tidigare insatschef i Afghanistan,
att värva unga pojkar och flickor till tjänstgöring i Nato/Isaf:s krig.
Jag känner till fall där 18-åriga pojkar sökt övertalats att skriva på.
Brottsbalken 19 kap:12 § kriminaliserar just värvning av krigsfolk
till främmande krigsmakt:
Om någon "här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller
därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).
Nåväl, brottsbeskrivningen föregås av brasklappen "Om någon
utan regeringens tillstånd..." varför förbrytarna i detta fall går fria.
Sammanfattningsvis innehåller både grundlag och brottsbalk en rad
reminiscenser från den tid Sverige var en suverän nation som såg
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig som grundläggande.
Ingen statskupp i världen hade mer effektivt kunnat undanröja alla dessa
hinder till förmån för en rättsupplösning i EU- och Nato-anpassnings
tecken.
Än så länge hindrar oss dock inget att kalla saker vid dess rätta
namn - anslag mot den konstitutionella ordningen är högförräderi,
den som värvar krigsfolk åt främmande makt och söker påverka
landets politik efter främmande makts intressen är landsförrädare.
Inte patriot.
Stefan Lindgren
20 februari 2010
Talibanernas videoarkiv
Talibanerna kämpar numera också på nätet. Deras hemsida
Alemerah, Emiratet, har flera gånger hackats och stängts. I
går, 19 februari, var den uppe, men idag 20 februari är den
stängd.
TV-stationen Al-Jazeera klagar på att de regelbundna
attackerna på talibanernas hemsida gör nyhetsrapporteringen
ensidig.
En sida som just nu fungerar är Alemarahs videoarkiv:
http://salamkhan.blip.tv/
Stefan Lindgren
Alemerah, Emiratet, har flera gånger hackats och stängts. I
går, 19 februari, var den uppe, men idag 20 februari är den
stängd.
TV-stationen Al-Jazeera klagar på att de regelbundna
attackerna på talibanernas hemsida gör nyhetsrapporteringen
ensidig.
En sida som just nu fungerar är Alemarahs videoarkiv:
http://salamkhan.blip.tv/
Stefan Lindgren
18 februari 2010
För få civila dör?
reportage från Tampa i Florida där amerikanska (och svenska?) officerare i
vit skjorta styr det globala kriget mot "terrorismen".
"Ingen är lycklig över att cirka 50 civila dör för varje säker terrorist, men
vad göra? Krig är krig...", skriver Nilsson (Expressen 9 februari).
Nilsson är verkligen osedvanligt läskig.
Men så hamnar jag i New York Times.
I en så kallad "op-ed" eller debattartikel i dagens NYT (18/2) skriver en Lara Dadkhah:
"Så i en modern tappning av det självklara - att krig är skadliga
för civilbefolkningen - har den amerikanska militären börjat bygga sin
doktrin på tanken att döda civila är skadligt för krigföringen.
Problemet är att inget tidigare krig har någonsin lämnat övertygande
bevis för detta påstående… En överbetoning på civilskydd håller nu på
att tvinga amerikanska trupper på defensiven i vad som är avsett att
vara en storoffensiv…
Naturligtvis betyder inte det att USA och Nato bör vara omedvetna
om civila dödsfall, eller föra ett 'totalt' krig i Afghanistan. Men
uppenbarligen har dock pendeln har svängt för långt till förmån för att
undvika att döda oskyldiga till varje pris. General McChrystals direktiv var
välmenande, men de höga idealen är i grund och botten en lögn, och en
omoralisk sådan dessutom, eftersom den låtsas att krig kan vara rättvisa
och humana.
Krig är alltid fula, och alltid monstruösa, och bäst att undvika. Har
de väl börjat måste dock målet även för ett 'långt krig' vara seger på
så kort tid som möjligt, med alla fördelar det har."
Innebörden av Dadkhahs okommenterade artikel är alltså att USA:s armé
dödar för få civila i dagsläget, visar för stor hänsyn till
civilbefolkningen.
Det är intressant att se vilka ideologiska vålnader som stiger fram
ur historiens garderob, när krigspsykosen tilltar.
Mera civila döda! Mindre hänsyn till människoliv!
Och vilka är det som skriver sådant här? De behöver inte ens vara
inbäddade, Joanna Hildebrandt.
Som en CIA-agent förklarade för Washington Posts Philip Graham någon
gång på åttiotalet:
"You could get a journalist cheaper than a good call girl, for a couple
of hundred dollars a month".
(Man kan få en journalist billigare än en ett bra hotellfnask, för ett
par hundra i månaden" (blueskysunshine.org/blog 9/1 2010).
Med stor möda lyckades Glenn Greenwald på http://www.salon.com/ gräva fram att
Dadkhah arbetat som "dataanalytiker" för USA:s krigsmakt i de pågående
krigen i Irak och Afghanistan. Intresset ljuger inte.
Stefan Lindgren
Bilden: Flyktingar från Marjah, undan USA/Isaf:s trupper.
17 februari 2010
Ingen opposition att tala om
Riksdagens utrikespolitiska debatt var tyvärr inte särskilt
upplyftande.
Problemet är att den pösmagade Carl Bildt har en linje som
han följer. Det är visserligen Dick Cheneys, Paul Wolfowitzs och
David Rumsfelds linje men kraven på att komma med något
originellt är inte så stora i den svenska ankdammen.
Oppositionen har ingen linje.
I den allt överskuggande frågan om kriget i Afghanistan
hade man inget att komma med, mer än Urban Ahlins försäkran
att oppositionen står bakom de svenska trupperna.
Vänsterpartiets Hans Linde sa:
"En politik för Afghanistan som tar sin utgångspunkt i solidariteten
utgår från det afghanska folkets behov. Att afghanerna inte behöver
fler soldater, bombanfall eller militäroffensiver, men att behovet är
enormt av fler skolor, arbetstillfällen, vårdcentraler. När hökarna
både i Sverige och i Washington nu ropar efter mer trupp kan det vara
nbra att påminna om att kostnaden för att ha en svensk soldat i
Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och
pojkar utbildning i ett år. Det borde göra valet enkelt för den som
sätter solidariteten främst."
Linde ägnade sig sedan åt att nagelfara svenska företag
och ta upp olika irredentistiska rörelser runt om i världen.
Efter att ha lyssnat på honom, Bodil Ceballos (mp), Fredrik
Malm (fp) och några till kan man sammanfatta det så att
Nato-medlemskapet har man olika syn på men resten
är opposition och regerande allians rätt överens om.
T ex är båda lägren för sanktioner mot Iran, trots att vi
vet att FN-sanktioner är första steget mot ett USA-anfall.
Det vilar en sorts naiv världsförbättrarmentalitet över
församlingen. Som om det är Sverige som avgöra när var och
hur det ska pumpas olja i världen exempelvis.
V, mp och kd är i grunden lika moraliska i sin
"utrikespolitik". En vill frälsa oss från kvinnovåld och en
annan från barnpornografi. Det är frågor som i bästa fall
har oklar adressat.
Samtidigt slarvar man oförlåtligt med de principiella
frågorna som rör svensk alliansfrihet och neutralitet i krig.
V borde ha tagit uppgiften att bygga bredast möjliga allians
mot det svenska krigsdeltagandet på större allvar. Vi måste
ju vinna även "fnoskiga" abortmotståndare i denna fråga!
Urban Ahlin var med sina JA_NEJ-frågor till Bildt trots allt
den mest stringente. Han ville bl.a. veta om Bildt tänker
dra in Sverige i Nato:s krigsplanering för Baltikum.
Där bränner det till och svaret han fick var förstås
öronbedövande tystnad.
Nästa svenska krig får vi läsa om på Carl Bildts blogg.
Socialdemokratins svek i Afghanistandebatten har jag skrivit
om på annat håll och jag har framfört det till Urban Ahlin
personligen
Uppgiften nu måste vara att hjälpa Obama. Han har sagt
juli 2011 - då är det väl inte rimligt att lilla Sverige ska
stå kvar i klaveret längre.
Stefan Lindgren
upplyftande.
Problemet är att den pösmagade Carl Bildt har en linje som
han följer. Det är visserligen Dick Cheneys, Paul Wolfowitzs och
David Rumsfelds linje men kraven på att komma med något
originellt är inte så stora i den svenska ankdammen.
Oppositionen har ingen linje.
I den allt överskuggande frågan om kriget i Afghanistan
hade man inget att komma med, mer än Urban Ahlins försäkran
att oppositionen står bakom de svenska trupperna.
Vänsterpartiets Hans Linde sa:
"En politik för Afghanistan som tar sin utgångspunkt i solidariteten
utgår från det afghanska folkets behov. Att afghanerna inte behöver
fler soldater, bombanfall eller militäroffensiver, men att behovet är
enormt av fler skolor, arbetstillfällen, vårdcentraler. När hökarna
både i Sverige och i Washington nu ropar efter mer trupp kan det vara
nbra att påminna om att kostnaden för att ha en svensk soldat i
Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och
pojkar utbildning i ett år. Det borde göra valet enkelt för den som
sätter solidariteten främst."
Linde ägnade sig sedan åt att nagelfara svenska företag
och ta upp olika irredentistiska rörelser runt om i världen.
Efter att ha lyssnat på honom, Bodil Ceballos (mp), Fredrik
Malm (fp) och några till kan man sammanfatta det så att
Nato-medlemskapet har man olika syn på men resten
är opposition och regerande allians rätt överens om.
T ex är båda lägren för sanktioner mot Iran, trots att vi
vet att FN-sanktioner är första steget mot ett USA-anfall.
Det vilar en sorts naiv världsförbättrarmentalitet över
församlingen. Som om det är Sverige som avgöra när var och
hur det ska pumpas olja i världen exempelvis.
V, mp och kd är i grunden lika moraliska i sin
"utrikespolitik". En vill frälsa oss från kvinnovåld och en
annan från barnpornografi. Det är frågor som i bästa fall
har oklar adressat.
Samtidigt slarvar man oförlåtligt med de principiella
frågorna som rör svensk alliansfrihet och neutralitet i krig.
V borde ha tagit uppgiften att bygga bredast möjliga allians
mot det svenska krigsdeltagandet på större allvar. Vi måste
ju vinna även "fnoskiga" abortmotståndare i denna fråga!
Urban Ahlin var med sina JA_NEJ-frågor till Bildt trots allt
den mest stringente. Han ville bl.a. veta om Bildt tänker
dra in Sverige i Nato:s krigsplanering för Baltikum.
Där bränner det till och svaret han fick var förstås
öronbedövande tystnad.
Nästa svenska krig får vi läsa om på Carl Bildts blogg.
Socialdemokratins svek i Afghanistandebatten har jag skrivit
om på annat håll och jag har framfört det till Urban Ahlin
personligen
Uppgiften nu måste vara att hjälpa Obama. Han har sagt
juli 2011 - då är det väl inte rimligt att lilla Sverige ska
stå kvar i klaveret längre.
Stefan Lindgren
Lasse Wilhelmsson ut ur garderoben
Jag har försvarat Lasse Wilhelmsson på den här sidan. Men
jag tror inte att jag gör det något mer. Hans senaste opus,
ett tal till minnet av Dresdensbombningarnas offer är så
fullt av tveksamheter och felaktigheter att inte ens tio
vise män skulle kunna räta ut dem.
Ta bara följande passus:
"Historierna om lampskärmar och tvålar visade sig vara
påhittade. Ändå utnyttjades de av den Judiska Antifascistiska Kommittén.
En av dess ledande medlemmar, den framstående författaren
Ilja Ehrenburg, var Stalins främste propagandapostel i
kriget mot Tyskland. I flera beryktade populära
skriftställningar uppmanade han de ryska soldaterna att döda
tyskar för att de var tyskar, så många som möjligt, inte
bara soldater. Men även att krossa de tyska kvinnornas heder.
Det blev allmän politik för Röda armén att tyska kvinnor
skulle våldtas. Någon motsvarighet gällde aldrig för den
tyska."
Ehrenburgs artikel "Döda!" från 12 juli 1942 är den som
oftast citeras. Men när han då talade om att ungefär "döda
tysken där du ser honom", om vilka tyskar kunde det då
ha handlat? Om ockupanter naturligtvis. (Därmed vill jag
inte ursäkta Ehrenburg, men något nyansera fördömandena av
hans ordval.)
När han upprepade liknande skrivningar - och Sovjetarmén
redan stod på tysk jord - tillrättavisades han snabbt. Mest
ryktbart av Georgij Aleksandrov 14 april 1945 i
Pravda (Aleksandrov satt i CK; inte kompositören som jag
tidigare felaktigt angav).
http://vivovoco.rsl.ru/VV/PAPERS/HISTORY/ERENBURG/GFA.HTM
Den judiska anti-fascistiska kommittén upplöstes 1948 och
"Svarta boken" som sammanställs under Ehrenburgs
redaktörskap utkom aldrig.
Det intressanta är att ungefär samma händelsesekvens används
av Lasse Wilhelmsson m fl till att bevisa Sovjets rasistiska
hat mot tyskar och av israeliska apologeter till att bevisa
Stalins påstådda antisemitism. Måltavlan är densamma,
argumenten diametralt motsatta.
Så går det när man snabbt ska hitta enkla förklaringar till
komplicerade händelseförlopp.
Påståendena att Ehrenburg/Stalin ska ha uppmanat till
massvåldtäkter är en skriande lögn. Den går tillbaka på den
nazistiska propagandan, där det cirkulerades påhittade Ehrenburgcitat
av just den innebörden. (Se Thomas Urban i Süddeutsche Zeitung
14 april 2005).
Britten Anthony Beevor har äran av att ha återupplivat denna
propaganda när han i sin bok Berlin 1945 gav trovärdighet åt
uppgifterna att 7 % av alla kvinnor i Berlin skulle ha
våldtagits.
Som synes har Lasse Wilhelmsson hamnat i gott sällskap. Han
tillhör nu den kategori judar som inte kan få över sina
läppar ett enkelt Tack till de 27 miljoner sovjetmedborgare
som offrade sig i kampen mot Hitlerfascismen. Än mindre
erkänna att det var i Sovjetunionen som den största judiska
befolkningen, bl a flera miljoner flyktingar, räddades undan
förintelsen.
Stefan Lindgren
jag tror inte att jag gör det något mer. Hans senaste opus,
ett tal till minnet av Dresdensbombningarnas offer är så
fullt av tveksamheter och felaktigheter att inte ens tio
vise män skulle kunna räta ut dem.
Ta bara följande passus:
"Historierna om lampskärmar och tvålar visade sig vara
påhittade. Ändå utnyttjades de av den Judiska Antifascistiska Kommittén.
En av dess ledande medlemmar, den framstående författaren
Ilja Ehrenburg, var Stalins främste propagandapostel i
kriget mot Tyskland. I flera beryktade populära
skriftställningar uppmanade han de ryska soldaterna att döda
tyskar för att de var tyskar, så många som möjligt, inte
bara soldater. Men även att krossa de tyska kvinnornas heder.
Det blev allmän politik för Röda armén att tyska kvinnor
skulle våldtas. Någon motsvarighet gällde aldrig för den
tyska."
Ehrenburgs artikel "Döda!" från 12 juli 1942 är den som
oftast citeras. Men när han då talade om att ungefär "döda
tysken där du ser honom", om vilka tyskar kunde det då
ha handlat? Om ockupanter naturligtvis. (Därmed vill jag
inte ursäkta Ehrenburg, men något nyansera fördömandena av
hans ordval.)
När han upprepade liknande skrivningar - och Sovjetarmén
redan stod på tysk jord - tillrättavisades han snabbt. Mest
ryktbart av Georgij Aleksandrov 14 april 1945 i
Pravda (Aleksandrov satt i CK; inte kompositören som jag
tidigare felaktigt angav).
http://vivovoco.rsl.ru/VV/PAPERS/HISTORY/ERENBURG/GFA.HTM
Den judiska anti-fascistiska kommittén upplöstes 1948 och
"Svarta boken" som sammanställs under Ehrenburgs
redaktörskap utkom aldrig.
Det intressanta är att ungefär samma händelsesekvens används
av Lasse Wilhelmsson m fl till att bevisa Sovjets rasistiska
hat mot tyskar och av israeliska apologeter till att bevisa
Stalins påstådda antisemitism. Måltavlan är densamma,
argumenten diametralt motsatta.
Så går det när man snabbt ska hitta enkla förklaringar till
komplicerade händelseförlopp.
Påståendena att Ehrenburg/Stalin ska ha uppmanat till
massvåldtäkter är en skriande lögn. Den går tillbaka på den
nazistiska propagandan, där det cirkulerades påhittade Ehrenburgcitat
av just den innebörden. (Se Thomas Urban i Süddeutsche Zeitung
14 april 2005).
Britten Anthony Beevor har äran av att ha återupplivat denna
propaganda när han i sin bok Berlin 1945 gav trovärdighet åt
uppgifterna att 7 % av alla kvinnor i Berlin skulle ha
våldtagits.
Som synes har Lasse Wilhelmsson hamnat i gott sällskap. Han
tillhör nu den kategori judar som inte kan få över sina
läppar ett enkelt Tack till de 27 miljoner sovjetmedborgare
som offrade sig i kampen mot Hitlerfascismen. Än mindre
erkänna att det var i Sovjetunionen som den största judiska
befolkningen, bl a flera miljoner flyktingar, räddades undan
förintelsen.
Stefan Lindgren
16 februari 2010
Svenskar för en FN-insats som inte finns
skett en kraftig omsvängning av opinionen till förmån för svensk
truppnärvaro i Afghanistan.
Men liksom de tidigare mätningarna visar den att allmänheten är mycket
känslig för hur frågan ställs.
Synovates fråga lyder: "Är du för eller mot Sveriges deltagande i FN:s
militära insats i Afghanistan?"
Som bekant har inte FN någon militär insats i Afghanistan? Men OM...
Om inte om hade varit hade kärringen dödat björnen med kvastskaftet,
Den enda undersökning hittills som haft en neutral formulering av frågan
är Riksdag & Departements mätning som publicerades på julafton i fjol.
Med detta inte sagt att många kan ha låtit sig påverkas av det mycket
envisa tutandet från politiker och media om att detta är en fredsinsats
och att våra pojkar och flickor där nere är hjältar.
Det märkliga är ju att en stor del av svenska folket, vare sig det är en
tredjedel, hälften eller två tredjdelar (som R & D-enkäten visade) är
det fantastiskt att så många tänker själv - i strid med nästan allt som
sägs i media.
Stefan Lindgren
Bilden: "Viet Cong! Det här är en symbol för döden". Ett flygblad som
USAs 246:e PSYOP-kompani spred i Vietnam 1967.
14 februari 2010
Anden ur flaskan
Göran Greider, Dala-Demokraten; Hanne Kjöller, Dagens Nyheter och
Elisabeth Sandlund, Dagen - tre ledarskribenter från vitt skilda håll
var överraskande nog eniga i "Godmorgon världen" om att det vore fel att
skicka mer trupper till Afghanistan.
Mest förvånande var Hanne Kjöller som visserligen hade en brasklapp om
att fler soldater i viss lägen kunde behövas tillfälligt men i huvudsak argumenterade
för att de militära medlen sannolikt inte kan uppnå de uppsatta målen.
Anden har nu sluppit ut ur flaskan. Det är möjligt att diskutera den
svenska truppreträtten från Afghanistan utan att bli stämplad som galen
taliban - vilket vi i Afghanistansolidaritet utsatts för i åtta år.
Jag minns Tom Haydens förutsägelse från hans Sverigebesök i höstas där
han sa att det skulle bli en "rusning mot utgångarna" så snart uttåget
kommit på dagordningen.
Vem vill inte vara med och dela äran av att ha återinfört en realism i
Afghanistandebatten?
Till alla som nu vänder på en femöring är det bara att säga: Välkomna!
Det är inget skamligt med att byta åsikt!
På DN:s ledarredaktion bli Hanne Kjöller nu den fjärde som markerat en
omsvängning sedan de kommit ut ur kapten Ekdals skafferi (Niklas Ekdal
med bakgrund på Fst-Und) slutade sin anställning:
Först Barbro Hedvall, sedan Peter Wolodarski och Henrik Berggren och nu
Hanne Kjöller.
Utan överdrift håller något på att hända.
När resultaten av USA:s pågående surge klarnar kommer säkert ännu fler
att vända. Man intar med buller och bång en stad, Marjah, med 80 000
innevånare - på slättlandet, fem km från huvudvägen Kandahar-Herat. Det
kräver 15 000 ockupanter.
Det innebär att USA tömt huvuddelen av sina förstärkningar på denna
operation. Några kilometer från Marjah börjar stigningen mot Hindu Kush
och de skyddande bergen.
Nej, slaget är förlorat. Det som nu sker är bara uppvisningsstrider.
Ungefär som dem Sovjetunionen ställde till med mellan 1987 - när uttåget
beslutades - och 1989.
Visserligen kan många människoliv gå till spillo, men det ändrar inte utgången av kriget.
USA kan inte segra i Afghanistan! Nederlaget är ett faktum. Jag minns
afghanernas reaktion på Gorbatjovs reträttbesked 1987 och ställde mig undrande till
att de faktiskt vågade tro på honom.
Men de trodde inte på honom, de visste sin egen styrka.
Resten är nu transportsträcka som kan bli mer eller mindre lång, mödosam och blodig.
Stefan Lindgren
Elisabeth Sandlund, Dagen - tre ledarskribenter från vitt skilda håll
var överraskande nog eniga i "Godmorgon världen" om att det vore fel att
skicka mer trupper till Afghanistan.
Mest förvånande var Hanne Kjöller som visserligen hade en brasklapp om
att fler soldater i viss lägen kunde behövas tillfälligt men i huvudsak argumenterade
för att de militära medlen sannolikt inte kan uppnå de uppsatta målen.
Anden har nu sluppit ut ur flaskan. Det är möjligt att diskutera den
svenska truppreträtten från Afghanistan utan att bli stämplad som galen
taliban - vilket vi i Afghanistansolidaritet utsatts för i åtta år.
Jag minns Tom Haydens förutsägelse från hans Sverigebesök i höstas där
han sa att det skulle bli en "rusning mot utgångarna" så snart uttåget
kommit på dagordningen.
Vem vill inte vara med och dela äran av att ha återinfört en realism i
Afghanistandebatten?
Till alla som nu vänder på en femöring är det bara att säga: Välkomna!
Det är inget skamligt med att byta åsikt!
På DN:s ledarredaktion bli Hanne Kjöller nu den fjärde som markerat en
omsvängning sedan de kommit ut ur kapten Ekdals skafferi (Niklas Ekdal
med bakgrund på Fst-Und) slutade sin anställning:
Först Barbro Hedvall, sedan Peter Wolodarski och Henrik Berggren och nu
Hanne Kjöller.
Utan överdrift håller något på att hända.
När resultaten av USA:s pågående surge klarnar kommer säkert ännu fler
att vända. Man intar med buller och bång en stad, Marjah, med 80 000
innevånare - på slättlandet, fem km från huvudvägen Kandahar-Herat. Det
kräver 15 000 ockupanter.
Det innebär att USA tömt huvuddelen av sina förstärkningar på denna
operation. Några kilometer från Marjah börjar stigningen mot Hindu Kush
och de skyddande bergen.
Nej, slaget är förlorat. Det som nu sker är bara uppvisningsstrider.
Ungefär som dem Sovjetunionen ställde till med mellan 1987 - när uttåget
beslutades - och 1989.
Visserligen kan många människoliv gå till spillo, men det ändrar inte utgången av kriget.
USA kan inte segra i Afghanistan! Nederlaget är ett faktum. Jag minns
afghanernas reaktion på Gorbatjovs reträttbesked 1987 och ställde mig undrande till
att de faktiskt vågade tro på honom.
Men de trodde inte på honom, de visste sin egen styrka.
Resten är nu transportsträcka som kan bli mer eller mindre lång, mödosam och blodig.
Stefan Lindgren
13 februari 2010
Gula febern i gula pressen
stöd för "våra" trupper i Afghanistan.
Plötsligt dyker det "gula bandet" upp som en symbol för dem som har
någon "där ute" som försvarar afghanska kvinnors rättigheter med
haubitsar, granatkastare, demonstrationsbekämpning och lönnmord på
byledare.
I november drog Svenska Dagbladet på ledarplats igång kampanjen för
"gula bandet". "Föreningen Kustjägarveteranerna" och "Fredsbaskrarna"
står för försäljningen.
Svenska Dagbladet skrev:
"Det gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma
betydelse. Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper
veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står
inte utanför."
Även bortsett från syftet, att förhärliga västvärldens våldtäkt på
världens tredje fattigaste nation, är skrivningen lögnaktig.
Gula bandet har helt olika betydelse i t ex Japan (hederstecken för
välförtjänta medborgare) och Filippinerna (anti-Marcossymbol) och
Malaysia (för pressfrihet).
Beträffande gula bandet i Sverige heter det helt riktigt i Wikipedia:
In Sweden jingoist groups have tried to introduce it as a troop-
supporting symbol, but with very limited success as a majority of the
Swedish people is against Swedens participation in the Afghanistan war.
(I Sverige har hurrapatriotiska grupper har försökt införa det som en
truppstödjande symbol, men med mycket begränsad framgång eftersom en
majoritet av det svenska folket är emot Sveriges deltagande i kriget i
Afghanistan.).
Stefan Lindgren
12 februari 2010
Den enkla frågan
Vad Allan Widman nu gör är det klassiska talartricket. Ni
minns prästen som strök för i kanten på sitt manus -
argumentationen svag, höj rösten!
Han vill öka antalet soldater i Afghanistan med 100 man. På
vilket sätt det skulle minska sannolikheten för att svenskar
kommer hem i kistor framgår inte.
Sten Tolgfors är också ute och försöker möta den oro som
följer på de svenska förlusterna. Om vi bara alla sluter upp
(och vänstern och miljöpartietiet slutar konstra), så ska
allt bli bra.
Låt oss alla sätta på oss Yellow ribbons, ta varandra i
handen, trycka på Ja-knappen - och blunda!
Det är en usel politisk linje. Vi vet att det är en
tidsfråga när nästa parti döda svenskar kommer hem. Vi vet
att kriget i Afghanistan är utsiktslöst - det har den
främste krigsherren, Obama, redan medgett genom att besluta
inleda reträtten senast juli 2011.
Att regeringen är närmast förvirrad faragår av att Gunilla
Carlsson lyckats få till stånd ett extra
regringssammanträde - om vad: Om hur nya dödsoffer ska
undvikas, om hur det nödvändiga uttåget ska planeras för att
kunna ske säkert och utan alltför stor prestigeförlust för
Sverige.... Nej, om huruvida Sida ska få tillåtas minska
antalet tjänster i Afghanistan med en (1).
Genom detta extra regeringsmöte tror man att det ska framstå
som att alliansregeringen värnar det civila biståndet.
Sanningen är ju att kriget håller på att äta ut det. 1.
Genom att sluka resurserna. Bara en krona av fyra går till
civilt bistånd och 2. Genom att kriget uppenbarligen gör det
allt svårare att bedriva hjälparbete.
Det är klart att om man satsar 5 ggr Afghanistans BNP på att
bekriga landet, som USA gör, spelar biståndet på en bråkdel
av landets BNP mycket liten roll.
Den enkla fråga som alla blodtörstiga krigshetsare bl.a.
Carl Bildt
Sten Tolgfors
Allan Widman
Jens Orback
Nalin Pekgul
nu bör svara på är: När är det nog?
Hur många afghaner ska behöva dö för ert ideologiska projekt
att införa västerländsk demokrati och befria kvinnorna i
Afghanistan med vapenmakt?
Hur många svenskar ska behöva komma hem i kista innan ni har
fått nog?
Stefan Lindgren
minns prästen som strök för i kanten på sitt manus -
argumentationen svag, höj rösten!
Han vill öka antalet soldater i Afghanistan med 100 man. På
vilket sätt det skulle minska sannolikheten för att svenskar
kommer hem i kistor framgår inte.
Sten Tolgfors är också ute och försöker möta den oro som
följer på de svenska förlusterna. Om vi bara alla sluter upp
(och vänstern och miljöpartietiet slutar konstra), så ska
allt bli bra.
Låt oss alla sätta på oss Yellow ribbons, ta varandra i
handen, trycka på Ja-knappen - och blunda!
Det är en usel politisk linje. Vi vet att det är en
tidsfråga när nästa parti döda svenskar kommer hem. Vi vet
att kriget i Afghanistan är utsiktslöst - det har den
främste krigsherren, Obama, redan medgett genom att besluta
inleda reträtten senast juli 2011.
Att regeringen är närmast förvirrad faragår av att Gunilla
Carlsson lyckats få till stånd ett extra
regringssammanträde - om vad: Om hur nya dödsoffer ska
undvikas, om hur det nödvändiga uttåget ska planeras för att
kunna ske säkert och utan alltför stor prestigeförlust för
Sverige.... Nej, om huruvida Sida ska få tillåtas minska
antalet tjänster i Afghanistan med en (1).
Genom detta extra regeringsmöte tror man att det ska framstå
som att alliansregeringen värnar det civila biståndet.
Sanningen är ju att kriget håller på att äta ut det. 1.
Genom att sluka resurserna. Bara en krona av fyra går till
civilt bistånd och 2. Genom att kriget uppenbarligen gör det
allt svårare att bedriva hjälparbete.
Det är klart att om man satsar 5 ggr Afghanistans BNP på att
bekriga landet, som USA gör, spelar biståndet på en bråkdel
av landets BNP mycket liten roll.
Den enkla fråga som alla blodtörstiga krigshetsare bl.a.
Carl Bildt
Sten Tolgfors
Allan Widman
Jens Orback
Nalin Pekgul
nu bör svara på är: När är det nog?
Hur många afghaner ska behöva dö för ert ideologiska projekt
att införa västerländsk demokrati och befria kvinnorna i
Afghanistan med vapenmakt?
Hur många svenskar ska behöva komma hem i kista innan ni har
fått nog?
Stefan Lindgren
10 februari 2010
Snyggt jobbat i TV-debatt!
Snyggt jobbat!
F d riksdagsman Tom Heyman (M), bilden, riksdagsman Hans Linde (V)
fd riksdagsman Per Garthon (Mp) argumenterade alla väl i en hop (i huvudsak)
glupande krigsivrare i SVT-debatt tisdag.
Tom Heyman tystades ned av en ungmoderat som till och med påstod att
talibanerna låg bakom 11 september-attentaten. En så grov felaktighet
föranledde inte minsta reaktion från programledaren. Oproffsigt!
Nina Hjelmgren, SAK, talade om att skilja ISAF från Nato, vilket torde
vara lika svårt som att ovispa en omelett.
Några afghanska invandrare som försökte ingjuta lite realism med överröstades av
före detta legoknektar och en liberal med "yellow ribbon" - det
amerikanska tecknet på kavajslaget som visar att man har nån anhörig
"out there" vid fronten i Baghdad, Yemen, Kabul, Pakistan eller nån
anannstans där "kriget mot terrorn" pågår.
Det är betecknande att dessa krigsanhängare till och med kopierar
dessa den amerikanska krigsmaffians yttre insignier.
De flesta som tar värvning för att kriga i Afghanistan är nog inga
duvungar. De är ute efter snabba pengar (från 40 000 kr/mån inkl risk-
och utlandstillägg och traktamenten), spänning och våld. Jag beklagar de
efterlevandes föräldrar som kan vara fullständigt oskyldiga.
Notera att försvarsstaben i inget fall kunnat ge en sammanhängande
berättelse för dödsfallen, för då skulle man tvingas avslöja vilket
skumrask man håller på med: Avrättningar av oönskade personer som
byledaren Matiullah i Boka (dec 2005), fängslanden på order av
de styrande krigsherrarna och knarkprofitörerna i Mazar, överlämnande
till afghanska eller amerikanska tortyrkamrar...
Det finns ingen annan politisk fråga där man har för vana att inbjuda
betalda mördare att argumentera för sitt hantverk.
Carl Bildt har förresten fortfarande inte svarat på en fråga jag ställde
honom, till vem den svenska truppen utlämnar sina fångar. I sin senaste
proposition säger han att det måste vara till nån som respekterar
mänskliga rättigheter. Det gör inte den afghanska regeringen som
torterar och avrättar fångar.
http://svtplay.se/t/103450/debatt
Stefan Lindgren
Minnesprogram om Norrskensflamman
på Norrskensflammen, som skedde i början av mars 1940.
Det sänds den 27 februari 14. 03 i P1 under rubriken
Natten mot den 3 mars 1940.
Bl a har Ruth Bohman intervjuats om sina minnen från begravningen.
Fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem
personer skadades. Tidningshuset ödelades helt. Ansvariga
var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra
officerare och en journalist på Norrbottens-Kuriren,
Hedenström. Attentatet planerades i tidningen
Norrbotten-Kurirens redaktionslokaler.
I rättegången som följde behandlades aldrig det faktum att
fem personer dött. Rättegången gällde skadegörelse på annans
egendom. De skulle de ersätta försäkringsbolaget samt utge
en mindre summa pengar till tidningsföreningen Norrskenet
för driftstoppet. Mamman till Arthur Hellberg, en av dem som
dog i attentatet, försökte få skadestånd för att hennes son
dött men tillbakavisades av rättens ordförande med
hänvisning till att hon "inte var behörig" att komma med
några krav.
Stefan Lindgren
9 februari 2010
Lena Melin med magen i vädret
Lena Melin i Aftonbladet vet precis hur det ligger till.
Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan "bottnar" i en solid
svensk folkopinion.
Hur kan det då komma sig att SIFO i sin telefonbuss 7-10
december på ett lika stort material kom fram till helt andra
siffror?
På frågan: "Tycker du att Sverige ska delta med militära
insatser i Afghanistan eller tycker du inte det?" svarade 32
procent ja, 59 procent nej och 9 procent var tveksamma.
Men i Aftonbladets undersökningar har man smugglat in det
lilla ordet FREDSFRAMTVINGANDE:
"I Afghanistan pågår en fredsframtvingande militär insats
där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan?"
Då får man siffrorna 46 procent ja, 35 procent nej och 19
tveksamma.
Vem kan egentligen vara emot att FRAMTVINGA FRED. Fred är en
bra sak. Om den bevisligen gick att FRAMTVINGA i Afghanistan
skulle nog 100 procent vara för den.
Men det USA/Nato framtvingat är ju KRIG. Aftonbladets fråga
bygger på det formellt riktiga påståendet att Isafs "mandat"
från FN:s säkerhetsråd är ett kapitel VII-mandat, således
fredsframtvingande.
Det är betecknande att när man skalar bort detta
formalistiska hokus-pokus är alltså en klar majoritet av
svenska folket mot den svenska militära insatsen i
Afghanistan.
Som vanligt gäller att som man frågar för man svar. Men en
avskalad, maximalt entydig fråga ger etta annat svar än det
politikerna och deras patruller av små förklarande
mediaorakel vill ha.
Stefan Lindgren
Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan "bottnar" i en solid
svensk folkopinion.
Hur kan det då komma sig att SIFO i sin telefonbuss 7-10
december på ett lika stort material kom fram till helt andra
siffror?
På frågan: "Tycker du att Sverige ska delta med militära
insatser i Afghanistan eller tycker du inte det?" svarade 32
procent ja, 59 procent nej och 9 procent var tveksamma.
Men i Aftonbladets undersökningar har man smugglat in det
lilla ordet FREDSFRAMTVINGANDE:
"I Afghanistan pågår en fredsframtvingande militär insats
där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan?"
Då får man siffrorna 46 procent ja, 35 procent nej och 19
tveksamma.
Vem kan egentligen vara emot att FRAMTVINGA FRED. Fred är en
bra sak. Om den bevisligen gick att FRAMTVINGA i Afghanistan
skulle nog 100 procent vara för den.
Men det USA/Nato framtvingat är ju KRIG. Aftonbladets fråga
bygger på det formellt riktiga påståendet att Isafs "mandat"
från FN:s säkerhetsråd är ett kapitel VII-mandat, således
fredsframtvingande.
Det är betecknande att när man skalar bort detta
formalistiska hokus-pokus är alltså en klar majoritet av
svenska folket mot den svenska militära insatsen i
Afghanistan.
Som vanligt gäller att som man frågar för man svar. Men en
avskalad, maximalt entydig fråga ger etta annat svar än det
politikerna och deras patruller av små förklarande
mediaorakel vill ha.
Stefan Lindgren
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)