24 april 2010

Vad jag tänkt säga






















Foto: Raul Leikas. Tomas Bolme, Stefan Ringbom och Anders Forslund sjunger
Bonnieroperan och allt var som igår.


I går hedrade nära 200 människor Gunnar Ohrlanders minne med en
minnesstund på Södra Teatern. Delar av Fria Pro framträdde. Håkan Jaensson
talade om hur det gick till när Dr Gormander fick sparken från
Aftonbladet två gånger (den tredje gången, Åsa Linderborgs uppsägning
av Gunnars frilanskontrakt har inte samma humoristiska poänger).

Stefan Böhm talade om NJA-gruppens tillkomst och Mats Öhlin om
Gunnars skolundersökningar samt råttfällan Giljotti (49 kr på Clas
Ohlson, finns också i enklare variant, musfälla för 29 kr), "vänsterns
självklara val", enligt doktorn.

Släkt och vänner i långa rader talade och sjöng. Kloka Stina (känd från
"När barnen tog makten" där lilla Stina la en kabel mitt i någon dramatisk
vändning) byggde ut simkortet hon fått av pappa i julas till en hel novell
a la Strindbergs "Ett halvt ark papper".

Jag hade tänkt säga något med anledning av Gormanderpriset som jag
varit med om att instifta men kände mig tvingad att släppa fram ungdomen,
Robert Aschberg.

Vad jag velat säga var i stort sett följande:

Gunnar var en stor begåvning. Hans stil var oefterhärmlig och jag tvivlar
på att man kommer att hitta någon som arbetar i "hans anda". I bästa
fall hittar priskommittén någon som är lika egensinnig.

Men när man talar om Gunnars begåvning ska man också komma ihåg att
varje begåvning kräver en miljö för att realiseras.

Precis som man brukar säga att konsten sitter i betraktarens öga
sitter skrattet i läsarens hals.

Mycket av de strukturer som Gunnar verkade i är nedlagda. Tidsignal,
Fria Pro, Gnistan... ja, Folket i Bild finns kvar på pin kiv. Det
finns inte ens en riktig socialdemokratisk tidning i Stockholm som någon
Gunnar skulle kunna få sparken från. Jag tvivlar på att såna som Gunnar
längre tas in på journalistutbildningarna. Kulturen i kommunerna
används, som Stefan Böhm nyligen påvisade i en TV-intervju, som redskap
för avancerad skatteplanering, dvs. de byråkrater som tagit kontroll
över den offentliga sektorns ena gren försöker såga av den gren som den
övriga offentliga sektorn sitter på. Nyliberala diktatorer rumsterar på teatrarna
och avskedar på löpande band. Skådisarna går leende till slaktbänken, ty
den som inte ler har ingen chans i nästa produktion. Fritt fall i ekonomi och
kultur.

I den meningen kan vi alla verka i Gunnars anda. Ta strid mot den nya
tidens religion som ifrågasätter allt som är gemensamt, allt som inte är
vinstdrivande och konkurrensutsatt och varje tanke, tidning eller
organisation som ifrågasätter den rådande ordningen.

Världens mest effektiva, superoptimerade system håller på att ruinera oss,
ekonomiskt och kulturellt.


Ohrlanderpriset är en gest, eller ett utropstecken. Så här kan vi inte
ha det!

Stefan Lindgren




21 april 2010

Brev till Newsmill

Här jobbar man arslet av sig gratis för att tillhandahålla en skitskarp artikel
åt er sajt och vad händer - ni stoppar undan den nånstans där inte en jävel hittar den
under flera årslager av politikerdamm.

Varför ska jag ö h t behöva läsa Carin Jämtins julfunderingar 21 april?
Det är nåt som är fundamentalt fel i era prioriteringar. Hela ert upplägg gör sken av
strukturering, men det finns ingen annan strukturering än att ni godtyckligt
lyfter upp skitfrågor och låter resten glida ner i floden Lethe..
Tyvärr måste jag konstatera att mönstret är så entydigt att jag ber
er stryka mitt konto.

Stefan Lindgren

20 april 2010

Ett enkelt sätt att vinna valet

Vem säger f-ordet först?
Just nu ser valrörelsen ut att bli en jämn kamp om mittenväljarna, en
rutinmässig triangulering mellan "nya socialdemokrater" och "nya moderater"
(Var god s-väälj!).
Men det finns en fråga som helt kan kasta om mönstret. Ett potentiellt
guldägg, som hittills inget av de stora partierna vågat röra. Fredsfrågan.

I Tyskland tävlar CSU och SPD om vem som vill ta hem trupperna från Afghanistan
snabbast. I Danmark har s-oppositionen tvingat den borgerliga regeringen att
byta fot och börja trappa ned krigsdeltagandet. Den danska regeringen har
beslutat att börja ta hem de danska trupperna från Afghanistan under nästa år.
I Holland, Kanada m fl länder är mönstret detsamma.

Ingen vill bli sittande med "Svarte Petter" och vara den sista som
försvarar ett skitkrig, som bara kostat pengar och människoliv (i den ordning
man vanligen bedömer förlusterna).

Sverige har hittills kommit undan med fem döda (en svensk dog i den
norska truppen). Billigt. Försvaret står redo med ett lager på 50 kistor som
inhandlades av ett snickeri i Småland 2008.

Sten Tolgfors kan vi räkna bort. Han har redan manövrerat in sig i en
position som blir väldigt svår att ta sig ur. Han säger att det är illojalt
att diskutera när återtåget från Afghanistan ska börja. Fast Obama redan har
spikat juli 2011 som sista datum att börja reträtten.

Han begär i vårdbudgeten riksdagens stöd för köp av "nya, beprövade (läs:
begagnade) och färdigutrustade helikoptrar", helst amerikanska helikoptrar av
typen Black Hawk som kan utrustas som attackhelikoptrar. Fast Tolgfors
naturligtvis talar om medicinsk evakuering.
Det framgår av hans artikel i Dagens Nyheter 9 april att han planerar för
att svensk trupp ska stanna i Afghanistan till minst 2017:
"Från april 2011 och två år framåt kommer den medeltunga helikoptern
Superpuma att kunna sändas dit [till Afghanistan. SL]. Men under åren 2013
till 2017 finns ett mycket allvarligt glapp i svensk helikopterförmåga."
Socialdemokratin har ett guldläge. Genom att kräva att de svenska
trupperna återkallas skulle man i ett slag mobilisera fredspotentialen i
Sverige. Freden är en hjärtefråga som skär över parti- och klasslinjer.
Opinionsmätningar visar att det finns betydande opinioner i de borgerliga
partierna som vill se ett tillbakadragande.

Mona Sahlin tar inte det steget för att 1. hon gjort dumma uttalanden
tidigare som hon av prestigeskäl inte vill ta tillbaka 2. hon är beroende av
Jan Eliasson, "Mr FN" som helt oförtjänt har rykte som "Palmeman". Faktum är
att Eliasson inte var Palmes förstahandsval när han skulle medla mellan Iran
och Irak - han var Torbjörn Fälldins förstahandsval, och Palme tvingades böja
sig.

Beslutet av de skånskasocialdemokraterna väcker förhoppningar. Om den
linjen, som finns representerad i partiets VU, hinner slå igenom före valet är
valsegern så gott som säkrad. Annars vändar en upprivande debatt efter
valnederlaget.

Socialdemokraterna i Skåne är det största partidistriktet och deras
kongress körde med bred marginal över distriktsstyrelsen och dess föredragande
Kent Härstedt. Motståndet hade uppskattningsvis trefaldigats sedan i fjol
(dock togs ingen rösträkning då). Lund hade medlemsbeslut på att stödja
motionen om trupptillbakadragande. Avgörande var också Malmö arbetarekommun.
Motionen hade med några få röster förlorat på arbetarekommunens repskap, men
troligen stöddes motionen en majoritet av Malmöombuden på kongressen.
En av de viktiga debattörerna var Henrik Fritzon från Kristianstad vars
hustru sitter i Mona Sahlins VU där även Bosse Ringholm stöder
hemtagandet.
I Tyskland verkar socialdemokraterna ha tagit ställning rejält och
glädjande nog vittnar många uttalanden där om att man förstår det speciellt
problematiska med att tyska soldater nu dödar civila långt utanför landets
gränser.

Mecklenburg-Vorpommerns ministerpresident Erwin Sellering sa i
dagarna:

"Som jag ser det skulle vi så fort som någonsin möjligt ut ur
Afghanistan". Han tillade bl a : "Jag skulle inte vilja att vi vänjer oss vid,
att vi tyskar måste vänja oss vid att höra nyheter om i krig stupade soldater.
Jag vill inte ha detta krig, och jag är säker på att ett flertal av tyskarna
inte heller vill ha det."

Ledaren för socialdemokraterna i Schleswig- Holstein, Ralf Stegner sa
till Spiegel-online:

"Vi måste ut så fort som möjligt. Ju tidigare, dess bättre. Den militära
logiken går inte ihop."

Enligt tysk TV (ARD) är 70 procent av tyskarna för att ta hem trupperna,
bara 26 procent anser att de ska stanna.
Ser man på den aktuella statistiken, består ISAF nästan helt av
Nato-trupp. Frapperande är att det är fem forna kolonialmakter som står för 80
procent av trupperna: USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och
Italien.

Dessa fem stater står dessutom för 86 procent av truppökningen
2007-2010.

Om man ser på de tolv stater som gått med på den största ökningstakten,
över 200 procent 2007-2010 så finns Sverige med där i ett rätt märkligt
sällskap. Dels USA och tre viktiga allierade, Frankrike, Australien och
Turkiet. Sedan sju länder ur det forna östblocket, som antingen är nya
Nato-medlemmar eller vill bli det.

Sverige beter sig som en liten stat som nyss kommit ut ur Sovjetblocket
och nu är angeläget att visa sina militära muskler i USA:s tjänst. Motsvarar
det den av riksdagen fastställda utrikes- och försvarspolitken? Motsvarar det
folkviljan?

Knappast.

Till och med fyra Nato-länder beter sig anständigare än Sverige och
trappar ner sitt krigsdeltagande: Nederländerna, Norge, Portugal och
Grekland.

Luxemburg, Irland, Island, Österrike har en symbolisk närvaro och Schweiz
har funnit för gott att avveckla helt.

Låt Carl Bildt och hans springpojke Sten Tolgfors bli sittande med
"Svarte Petter"! Det finns ingen anledning att rädda dess äventyrare - eller
deras linje - kvar vid makten. Rösta inte på någon politiker som inte säger
det förlösande f-ordet.

Stefan Lindgren

18 april 2010

Komplicerade förlopp och enkla folkmord

När "folkmordet" på armenierna framställs som en isolerad,
helt ensidig process är det lätt att med befintliga källor konstruera en annan bild,
mer komplicerad. Observera att ingen av versionerna förnekar
att många människoliv kom till spillo, kanske över en miljon armenier.
Men enligt den mer sammansatta versionen omkom också många
muslimer.


Bilden av Turkiets "folkmord" på armenierna är ganska väl etablerad i
litteraturen. Inte minst genom Franz Werfels roman "40 dagar vid Musa Dag".
Hela det intellektuella Europa protesterade mot grymheterna,
inklusive i det nybildade Rådsryssland (Gorkij m fl). Men i
ledningen (Lenin m fl) var man böjd att betrakta dem som ett resultat
av imperialistisk inblandning och valde att inte blåsa
under de ömsesidiga anklagelserna. Dashnakpartiets
nationalistiska linje ansågs provocerande.

Hur var situationen 1914, när första världskriget utbröt?
Sex provinser i det osmanska riket beboddes av armenier,
fast de ingenstans var i majoritet (Erzerum, Van, Bitlis, Siyarbakir,
Elaziz och Sivas). Märväl att de "armeniska provinserna" i stort sett är desamma som
kurderna resp. syrianerna/assyrierna hävdar som sina.

Vad som hände under världskriget ledde till att det för första gången bildades en armenisk stat,
på brittisk tillskyndan. Den existerade 1918-21. Östra delen
av territoriet (Jerevanguvernementet) införlivades 1805-28 i
Tsarryssland. 1920 bildades där Armeniska SSR.
Merparten av det många armenier betecknar som historiskt armeniskt territorium tillhör idag
Turkiet, andra delar Azerbajdzjan och Georgien.
I första världskriget var Osmanska riket lierat med Centralmakterna och
kom därmed automatiskt i krig med Storbritannien och
Ryssland. Våren 1915 bestämde sig den osmanska regeringen
för att flytta den armeniska befolkningen till Syrien och
Mesopotamiens bergstrakter.

I december 1914 ryckte en armé under Enver fram mot Kars, men led ett nederlag i
Sarakamysj, beroende på kylan och dåliga förberedelser.
Sedan stabiliserades fronten öster om Erzerum.

I början av 1915 gjorde ryska trupper en manöver och gick runt Ararat söderut längs
den persiska gränsen. Just då utbröt uppror bland armenierna
i Van. De osmanska myndigheterna kunde inte hålla stånd. Den
ryska armén, förstärkt av många frivilliga armenier, hade
lämnat Jerevan 28 april och nådde Van 14 maj. Under flera
dagar skedde övergrepp på den muslimska befolkningen i
masskala, skriver den amerikanske historikern Stanford John
Shaw.

I Van upprättades en armenisk stat. Från början hade det funnits 33 789
armenier i staden (42 % av hela befolkningen), men då
strömmade de till från alla håll så att antalet armenier i
juli uppgick till 250 000.

18 maj 1915 tackade tsaren Van-borna för deras "trohet" mot Ryssland och
utsåg Aram Manukjan till guvernör.

Men i början av juli gick turkarna på motoffensiv och trängde ut den ryska armén.
Paniken blev total när 200 000 armenier flydde. Shaw bedömer
att 40 000 armenier omkom under denna reträtt. Folk
tvingades ta sig över 3 000 meter höga berg först till
Erzerum och sedan vidare.

Men eländet slutade inte med detta. I augusti tvingades Osmanska riket på nytt ge upp
Van till ryssarna. I februari 1916 fortsatte offensiven och
ryssarna intog Erzerum med hjälp av ett stort antal
armeniska frivilliga.

Enligt Shaw tvingade över en miljon muslimer att fly. Tusentals hackades
i bitar av angriparna. 18 april tog ryssarna Trabzon
(Trapesund) och i juli Erzindjan och där hejdades de längs
en linje som låg kvar till krigsslutet 1918.

I Brest-Litovsk-freden i mars 1918 avträdde Ryssland de områden som
erövrats av Osmanska riket 1878 (Kars och Ardagan) och Armenien
fick det utseende det har idag.

Men armenierna lät sig inte nöja med detta utan inledde i april 1918 en
väpnad kamp för att erövra mer av "sitt" territorium. Freden
i Brest-Litovsk avvisades av den enade socialistrepublik som
bildats under mensjevikledning av Azerbajdzjan och Armenien.

Av 3,3 miljoner turkiska invånare i Trabzon, Erzindzjan, Erzerum, Van och
Bitlis återstod 600 000 flyktingar efter kriget. Den
turkiska armén tvingades än en gång erövra Erzerum, den här
gången från armenier utan rysk armé.

4 juni 1918 undertecknade de kaukasiska republikerna ett fredsavtal med
Osmanska riket som överensstämde med Brest-Litovsk.
Under det sönderfall av Osmanska riket som följde på världskriget försökte
armenierna på nytt utvidga sitt territorium. 19 april 1919
intog de Kars och georgierna Ardagan. Under arton månader
fortsatte strider när armenierna gjorde utfall i riktning
mot Svarta havet och Trabzon.

Tack vare Mustafa Kemal (Atatürk) återhämtade Osmanska
riket krafterna och 28 september 1920 började turkiska
trupper under general Kazym Karabekir att återerövra Kars
och Aleksandropol (Giumriu). 7 november 1920 ingicks
vapenvila i Aleksandropol.

Observera att Turkiet som stat bildas först 1923. Om "Turkiet"
nämns innan dess syftar det på osmanska riket.


Stefan Lindgren

16 april 2010

Zetterström och folkmorden

Margareta Zetterström startar i senaste Folket i
Bild/Kulturfront en debatt om folkmord och vänder sig mot
"folkmordsförnekare" när det gäller 1. judar under andra
världskriget och 2. armenier i samband med första
världskriget.

Tyvärr ställer hon frågan på det där moraliserande sättet
som innebär att den som i något fall är kritisk till
användningen av kategorin folkmord likställs med försvarare
av massmord och exempelösa grymheter.

Jag menar att det finns skäl att vara ytterst återhållsam
med kategorin folkmord.
"Folkmord" är ett brott som konstruerades 1948, efter andra
världskriget när FN antog sin konvention.

Det är lätt att övertyga sig om att över 90 procent av alla
grymheter begångna i historien inte faller i denna kategori.

Man kan fråga sig om inte särbehandlingen av kategorin
folkmord riskerar att förvränga folks historieuppfattning.

Armeniernas öde kan exempelvis bara förstås mot bakgrund av
och som en del av första världskriget där någonstans mellan
10 och 65 miljoner människor dog.
Och om 72 miljoner dog i andra världskriget finns det väl
skäl att fråga sig varför utrotningen av 3-6 miljoner judar
absolutiseras som den viktigaste ingrediensen i detta
skeende.

Man kan också konstatera att mediauppmärksamheten kring
folkmord alltid har varit synnerligen selektiv. Det är de värsta
kolonialisterna, krigsanstiftarna och folkutrotarna som hojtar mest
om folkmord.

Tolkningsföreträdet  förbehålls vanligtvis dimmornas Albion.

Ta listan över fullbordade, möjliga och eventuella folkmord i Leo
Kupers Genocide (Penguin 1981):

Afrikas på Zanzibararaber
Arabiska sudanesers på andra sudaneser
Australiens på tasmanierna
Belgien i Kongo
Belgiens i Burundi
brasilianska mot indianer
Brittiska massakrer i Bombay
Brittiska massakrer i Calcutta
Det vita Amerikas på indianer
El Halia, massaker
folkmord på Ibo i Nigeria
Frankrikes i Algeriet
Frankrikes på Madagaskar
hutuers på tutsier i Burundi
i Ekvatorialguniea
Indiens på bangladeshare
Indiens på jat
Indonesiens på kineser på Sumatra
Kenya på indier
Kroatiens på judar
Kroatiens på serber
Kurdernas på assyrierna
Libanons på maroniter
Paraguays på achéindianer
pogromer i Galicien
Sovjets på balkarer
Sovjets på tjetjener
Sovjets på volgatyskar
Storbritannien i Nigeria
Turkiets på cirkassier
Turkiets på judar
Turkiets på kurder
tutsiernas folkmord på hutuer i Rwanda och Burundi
Tysklands på judar, romer, slaver, herero m fl
Ugandas på acholi
USA i Kambodja
USA i Vietnam
vita afrikaners på bushmän
Östpakistans på biharier

Vad är det som säger att vi ska plocka ut exempelvis
Turkiets folkmord på armenier som det folkmord som är så
viktigt att det ska erkännas av Sveriges riksdag - och det
just i ett läge där gränsen mellan Armenien och Turkiet var
på väg att öppnas (vilket nu lär dröja)?

Ser inte Margareta Zetterström godtyckligheten i detta?

Och är det verkligen rimligt att en konvention från 1948,
som dessutom är så omstridd, tillämpas retroaktivt på
massmord som inträffat under första världskriget när ingen
hade hört talats om begreppet "folkmord". Även om det nu
inte handlar om juridik främst, så innebär användningen av
begreppet "folkmord" på äldre tider en sorts moraliska glasögon som
hindrar oss att bedöma och förstå varje tid från dess egna
förutsättningar.

Margareta Zetterströms hänvisningar till vad Hitlers
medarbetare sagt och gjort redan vid den tiden blir ju en
närmast anekdotisk och mytisk historieskrivning som snarast
fördunklar.

Det är väl känt att Tyskland och Turkiet var allierade i
världskriget och att det ur Turkiets synpunkt var
fullkomligt logiskt, en reaktion mot det bloddrypande
brittiska imperiets kvävande maktställning.
Varför ignorera de större sammanhangen?

Vill man övertyga sig om hur "folkmord" har blivit en sorts
orgonlåda för allsköns mytologer kan man gå till
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wars_and_disasters_by_death_toll

Där upptas massmord i Kambodja fast beläggen för att dessa
skulle ha följt någon som helst etniska preferenser är
närmast obefintliga.

Man upptar svälten i Ukraina 1932-33 som folkmord fast motsvarande
svältdöda ryssar "bara" bokförs som massmord.

Man upptar  Saddams grymheter  men självfallet inte ett ord om
en miljon människoliv som gått till spillo under USA:s ockupation.

Man upptar döda i Vendée-upproret i Frankrike 1793-1796,
självklart utan att nämna att Vendée blev platsen för en ömsesidig
rojalistisk-republikansk terror. Och självfallet utan att nämna
förhållandena före revolutionen - det tysta strukturella våld som
skördar miljontals varje år.

Som Twain skrev:

"En enda stadskyrkogård skulle rymma de kistor som fylldes
av den korta terrorn, som vi alla så ihärdigt har fått lära oss
att darra för och sörja; men hela Frankrike skulle knappt
rymma de kistor som fylldes av den äldre och verkliga
terrorn."

Ett begrepp som gör att man kan klumpa ihop Hitlers
gaskamrar med franska revolutionen och alla andra
revolutioner med för den delen - och utmåla Atatürks Turkiet
som någon sorts protonazistisk stat, ett sådant begrepp har
fått begränsad användbarhet. Det är i praktiken förstört av
ett omfattande missbruk.

Och då har jag ändå inte tagit med i vågskålen den
farsartade juridiska behandlingen av begreppet.

Det räcker med att hänvisa till prof Erlinders artikel på Global
Research, September 3, 2009 där han på grundval av Carla del
Pontes avslöjanden visar hur folkmordstribunalerna i Rwanda
användes för att dölja krigsförbrytelser från den
invaderande USA- och brittisk finansierade tutsiarmén.

"Folkmord" som cover-up alltså. Det vore värt ett uppslag i FiB/K.

Stefan Lindgren

10 000 till Gormanderpriset - bg 5231-0778

I dagens Aftonbladet skriver Robert Aschberg om Gunnar
Ohrlanders minne:
"För två veckor sedan dog Gunnar Ohrlander. Jag visste inte
att han var sjuk ens. Det gjorde inte så många andra heller.
Han hade varit dålig sedan augusti, men bestämt sig för att inte
prata om det. En del gör så. Det är den resandes ensak.
Men det retar mig att han försvann med en viskning och inte med en
smäll. Hans minne är mer värt än några notiser i tryck och på
bloggar.

Vi var många som läste hans spalter i Aftonbladet på 60-talet. Han var
Dr Gormander. Han var stor. Han var vänster och satirisk,
smart och rolig. Han drev med politiker och överhet i alla
läger, vid behov även med sina egna.
Senare blev han en av de drivande krafterna bakom Fria Proteatern,
den slagkraftigaste av de så kallade fria grupperna; den som
hejade festligast på revolutionen som aldrig kom.

Jag hoppas att jag sa det till Gunnar någon gång när vi träffades:
att han en gång för länge sedan gav mig en stor dos
självförtroende. Jag var ingen skrivare, men jag hade tagit
mod till mig och skickat en text till honom. Den skulle vara
rolig. Det var ett försök.
Han var redaktör på Gnistan och skrev tillbaka att han inte förstod.
Jag förklarade hur jag tänkt. Och han lät trycka artikeln
som den var från början. Det betydde mycket.
Gunnar gav ut en rad deckare, romaner och faktaböcker.
Han var djupt engagerad i skol- och narkotikafrågor, och
kämpade envist mot flummet. Som alla människor med stil
gillade han att vara på vattnet, och han förtöjde gärna
segelbåten utanför någon av de sjökrogar i Stockholms
skärgård om vilka han skrivit en fin handbok.
Han medverkade bland annat i Gotlands Allehanda, Dagens
Nyheter, Stockholms-Tidningen, Tidsignal och Flamman. Hans
krönikor har en alldeles egen, driven stil.
De flesta spalterna skrev han dock i denna tidning, vilket
inte alltid gladde alla redaktörer. Hans oförvägenhet och
absurda humor hjälpte honom också att sätta ett svårslaget
rekord i tidningsbranschen: han lyckades få sparken från
Aftonbladet tre gånger.
Och egentligen, säger de som kände honom bättre, var
han en mycket känslig människa.
Om en vecka på fredag den 23 april klockan 13.00, hålls en
offentlig minneshögtid till Gunnars ära på Södra Teatern i
Stockholm.
Jag åt lunch med några av hans vänner i går. Vi enades
om att starta en insamling till Dr Gormanders ära. Vi lade
en grund. Ni som vill vara med, sätt in pengarna på bankgiro
5231-0778. Märk talongen "Gormander".
Vi kommer att ge hela summan, rakt av, till någon eller några
som kan föra Gunnars satiriska tradition – hans minne –
vidare."
Initiativet är lovvärt. Jag skickar 10 000 kronor (bilbytet
får vänta). Är ni med - alla ni som skrattat åt Gormander
under åren? Nu är det dags för en liten motprestation!
Stefan Lindgren

1 april 2010

Gunnar Ohrlander död

Gunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig
ett stort hål i den svenska litteraturen.

Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman "Vänstern
och giljotinen" http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=7077 där han
förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val för
alla som tillhör vänstern i politiken.


Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på.

Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta
det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva.

En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan
Twain och t.ex. brittiska Punch som fostrade till "spirituell självbelåtenhet,
som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar
och de lägre klasserna".

Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte
mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt
att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan
åren 1975-79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan satt klorna i honom.
Då var han just för tredje gången sparkad från Aftonbladet i en av Åsa
Linderborgs utrensningar av äldre, antagligen icke tillräckligt HBT-medvetna
medarbetare. Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk
vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov.

Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som "Då säger mamma att hon 
älskar mig" inte togs väl upp i alla läger. (Se http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=6463)

Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev
i Flamman.

Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974/75 i Borlänge,
Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans
skildringar av strejken lästes varje vecka av 15 - 20 000 Gnistanläsare,
men det intressanta var att Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som
han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade
gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet
blivit mycket mindre dramatiskt.

Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen
stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna,
sjuksköterskorna osv. Fackligt aktiva var själva med och gjorde
replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvo-pjäsen för ett
utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen satt rekord på Dramaten och följts
av att teaterledningen av upplöste ensemblen ensemblen Gunnar var
knuten till (dock utan att avskeda skådisarna), följdes Volvopjäsen -
mest besökta pjäs på Riskteatern 1971 - av uppsägningar.

Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att
spela en framträdande roll. Men tidsandan, der Zeitgeist, all vänsters
dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern.
För att inte tala om Gnistan.

Nu är vi tillbaka ungefär där Gunnar var sedan han fått sparken från AB första
gången och började skriva för Tidssignal. Men han behöll hela livet ut
sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på
ett brådskande fotbollsreferat.

Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den
halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och
allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste
strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i
bankvärld och politik var hans betänketid som regel noll.

Stefan Lindgren

Vem hjälper terroristerna?

Det har sagts i ryska media att Sverige ger en fristad åt
den terroristiska hemsidan kavkazcenter.com.

Om man söker på den adressen visar det sig att den är knuten
till tre olika servrar.

Searching for www.kavkazcenter.com. A record at
H.ROOT-SERVERS.NET. [128.63.2.53] ...took 102 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at g.gtld-servers.net. [192.42.93.30] ...took 164 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at ns1.kavkaznews.com. [80.81.183.162] ...took 34 ms

De två första har hemvist i USA, en i Aberdeen, Maryland och
en annan i Washington DC. Den tredje är hemmahörande i
Finland.

Stefan Lindgren

31 mars 2010

Fråga till Jan Blomgren

Om ett terroristdåd begås i USA är det självklart att
Afghanistan ska bombas till stenåldern.
Även om inte en enda terrorist kommer därifrån.
Om två kvinnor spränger 5-6 kilo trotyl i Moskvas tunnelbana
och dödar 38 människor är det lika självklart
(för media) att det är ryssarna själva som har gjort det.
Jan Blomgren i SvD var i tisdags först på plan i Sverige med
dylika spekulationer.
Vi har sett det förut i Beslandramat, tragedin på Dubrovka,
hussprängningarna i Budjonnovsk, Moskva 1999 - det finns
inte ett enda terroristdåd som inte västmedia har förklarat
med de ryska myndigheternas egna dolska planer.

När 80 mafiosi nyligen greps i Spanien hette det att en rysk
maffia sprängts. Nu visade sig nästan alla vara georgier,
men det ändrade naturligtvis inte faktum - att maffian var
rysk.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till Jan Blomgren
och det är var han anser att skillnaden går mellan ett
systematiskt misstänkliggörande av ett lands valda
myndigheter och anklagelser om avsiktliga massmord på den
egna befolkningen - och rasism.

Om svenska media från Kristallnatten och framåt ställt som
huvudfråga att diskutera judarnas eget ansvar för det
inträffade, hur hade detta karakteriserats av eftervärlden.
Tveklöst som antisemitism och nazistsympatier.
Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

24 mars 2010

Vem hjälpte Hitler?

I Dagens Nyheter idag 24/3 2010 skriver Annika Ström-Melin i
förbigående att de tyska kommmunisterna "hjälpte" Hitler
till makten.
Ett vanligt påstående. När jag läser om en debatt som
utspelades i Marxistiskt Forum 1975 där jag själv
medverkade som renlärig 26-åring och bestred den tesen
finner jag att om man bortser från en viss fyrkantighet så
hade jag nog rätt.
Det är fel att lasta de tyska kommunisterna för Hitler. Det
är egentligen ett lika bisarrt påstående som att de tyska
judarna själva var skuld till förintelsen.

De tyska kommunisterna var den främsta motkraften mot
Hitlers väg till makten. Under svåra förhållanden samlade de
ett elektorat på 6 miljoner tyskar mot fascismen.

Samma år som MF-debatten, 1975, träffade jag i DDR
och intervjuade en kommunistisk arbetare som suttit i det första
koncentrationslägret, Buchenwald - varför skulle väl Hitler
ha spärrat in sina "hjälptrupper" kommunisterna?

I MF-debatten förfäktade historieprofessor Bo Gustafsson
(han var för övrigt både min och Annika Ström-Melins
lärofader på Uppsala universitet) en rätt naiv uppfattning
om att valsamverkan mellan socialdemokrater och kommunister
i kanslersvalet 1925 skulle ha stoppat Hitlers väg till
makten.

Inte ens en hypotetisk valsamverkan SPD-KPD 1932 (13,2
miljoner väljare) hade övertrumfat Hitlers 13,7 miljoner
väljare.

När väl den tyska storfinansen bestämt sig - och omvärlden
beslutat att inte lägga hinder i vägen, trots alla brott mot
fredsvillkoren från Första världskriget - var
arbetarrörelsen slagen.

En fullbordad revolution 1918-19 hade däremot stoppat Hitler.
Men i januari 1919 befallde socialdemokraten Ebert att
revolutionen i Berlin skulle krossas. Det blev ett
formidabelt blodbad mot den berlinska arbetarklassen. På
kvällen den 15 januari 1919 blev Karl Liebknecht och
Rosa Luxemburg arresterade och sedan mördade på order av
socialdemokraterna Ebert och Scheidemann.

Stefan Lindgren

18 mars 2010

För sent för försoning?

I dagens nummer av veckotidningen Flamman uttalar sig Annelie Enochson,
riksdagskvinna från krist-demokraterna i den armeniska frågan
och säger något i stil med att "Armenien har redan gett upp om försoning".
Man tar sig för pannan. Förstår kvinnan vad hon säger?
Vilken annan väg än försoningens väg finns det för dagens
Armenien och dagens Turkiet. Ja man kan fortsätta att odla
sina oförrätter och sitt ömsesidiga hat och förbereda ett nytt
litet krig.

Eftersom Kaukasus är en krutdurk blir små krig gärna stora i
regionen. Potentiellt har Armenien territoriella anspråk
inte bara på en stor del av Turkiet utan också på Georgien
och Azerbajdzjan, som Armenien låg i krig med så sent som
1986.

Historien har ju ordnat det så att det lever en enklav
(Nagorno Karabach) med armenier instängda i Azerbajdzjan och
en likadan enklav med azeriturkar i Armenien (Nachitjevan).

När jag läser den armeniske premiärministern Tigran
Sargsyans tal om turkisk-armenisk försoning
http://www.gov.am/en/speeches/1/item/2989/
och jämför med den formidabla hets som pågår bland
utlandsarmenierna framstår det som helt klart att
"erkännanden av folkmordet" är riktade mot
försoningspolitiken och inte är den politik som kommer till
uttryck genom Armeniens valda representanter.

Kd-kvinnans uttalande är å andra sidan bara ett uttryck av
väldigt många för att västerländska politiker sällan bryr
sig om att sätta sig in i förhållandena i de asiatiska
länder där de så ofta anstiftat krig.

Jag ser gamle Helmut Schmidt, 92, i en debatt med Tysklands
välpomaderade utrikesminister Karl-Theodor zu Guttenberg och
hör med välbehag hur Schmidt lägger ut argumenten för ett uttåg ur Afghanistan.
http://www.youtube.com/watch?v=sEuLxET1-2g&feature=related

Men, han säger också något som är felaktigt och rätt typiskt.
Han säger att Afghanistan inte är en nation utan minst ett
dussintal nationer som han börjar räkna upp (glömmer i
hastigheten tadzjikerna som är näst största grupp.).

Föreställningen om ett folk, en nation
gör att västerländska politiker ofta går bort sig i
erkännandefrågor i Asien. Turkiet är en nation med flera
folkslag som dok i någon mening är turkar.

Indien är en metanation med massor av olika folk.
Liksom Kina, även om hankineserna dominerar.
Några människor med "indisk" etnicitet och "indiskt"
modersmål existerar inte.Även i Ryssland är det i våra ögon förvirrat.

Där kan man vara "russkij russkij", rysk ryss, eller t ex
rysk jude eller rysk grek.

I Afghanistan är det ännu mer komplicerat. "Afghan" var från
början synonymt med pashtun. Men det har blivit en
metanationalitet som accepteras av de minst dussintalet olika
etniciteter som lever i Afghanistan. Den statsbärande
sammanhållningen är inte mindre än i vilken monoetnisk
nation som helst - däri ligger Schmidts misstag.

När han lite raljant säger att om det inte finns någon
afghansk kraft som är beredd att ta över ansvaret får man
uppfinna en sådan kraft, säger han i princip att Afghanistan
är en "misslyckad stat" (failed state). Och om bara
stormakterna kunde hålla ihop (Schmidt beklagar att inte
Kina och Ryssland är med på tåget) hade man kunna göra stat
av Afghanistan.

Det är fel. För det första har det funnits statsbildningar -
stora sådana - på Afghanistans territorium betydligt längre
än det funnits folk i Teutoburgerskogarna. För det andra har
dessa statsbildningar som vi känner dem från Durranidynastin
(från 1747) och framåt varit tämligen stabila. Bortsett från
Pashtunistanfrågan har Afghanistan inga olösta gränsfrågor
och Pashtunistanfrågan är inte en vanlig gränsfråga utan
något större. Den kan inte lösas med någon som helst
gränsdragning. Den kan bara lösas genom avspänning mellan
staterna och att pashtunerna som av urgammal hävd migrerat
fram och tillbaka tillåts göra det även i framtiden.

Att en människa som kallar sig kristen och demokratisk
sitter i Sveriges trygga riksdag och uttalar sig MOT
försoning mellan Armenien och Turkiet är skrämmande. Alternativet till
försoning heter nya krig och kanske folkmord.

Einstein skulle tveklöst ha sagt:

Bara två ting är oändliga, universum och Annelie Enochsons dårskap,
och jag är inte säker om det förstnämnda.

Stefan Lindgren

15 mars 2010

Djungelfarfar

Jan Myrdal har varit ute och rest med den indiska naxalitgerillan,
rapporterar Aftonbladet idag.
Naxalitgerillan har krigat mot staten – i 40 år. Rörelsen
har sitt namn från, Naxalbari, ett 121 kvadratkilometer
stort område i Västbengalen, där den väpnade kampen mot den
indiska staten började 1967.

Gerillan omfattar idag mellan 15 000 och 20 000 man,
sympatisörerna uppgår till 3–4 miljoner människor. Rörelsen
sägs kontrollera en femtedel av Indiens stora skogar.
Indien har de senaste åren trappat upp de väpnade insatserna
mot naxaliterna, som betraktas som ett hot mot både staten
och utländska investerare. Enbart i fjol krävde konflikten
över 1 000 liv.
Läs Aftonbladet idag 15 mars, där Arne Höök gjort en bra
intervju med Jan.
Foto: GAUTHAM NAVLAKA/LEOPARD FÖRLAG

Mona missade en chans

Mona Sahlin missade en chans i Ekots lördagsintervju att
moderera sitt stöd till det svenska krigsdeltagandet i
Afghanistan.

Hon som en gång har bejakat USA:s bombningar av Afghanistan
förklarade nu att det var så viktigt för en blivande
röd-grön regering att vara "tydlig" i Afghanistanfrågan "så
att de som tänker åka ner och göra en insats" vet att de kan
räkna med regeringens stöd.

Inte ett ord om hur och när detta militära äventyr ska sluta
för Sveriges del. Bara om hur nya kullar av lurade ungdomar
ska kunna "lita" på Mona.

Visst är det märkligt att ett parti som just engagerat sig
så djupt mot ett folkmord 1915 inte har ett ord av protest
mot ett folkmord som pågår framför våra ögon 2010.

I fjol dödades öve 1 050 barn i Afghanistan i
krigsrelaterade handlingar. I vissa provinser kan 92 procent
av flickorna inte gå i skola på grund av kriget, enligt
Rädda barnen.

Stefan Lindgren

14 mars 2010

Räck ut tungan åt KDU!

KDU, Kristdemokratiska ungdosmförbundets tilltag att starta hemsidan
www.stodvarasoldater.se där man säljer det gula bandet och publicerar
lika snyftande som inställsamma artiklar om de svenska soldaterna, är
ett ovanligt otäckt exempel på hur politiker försöker profitera på de anhörigas
sorg samtidigt som de själva varit med och skickat ut soldaterna på ett
lika farligt som utskiktslöst uppdrag,.

Här har det just uppdagats att svenskarna kanske föll genom skott från
våra egna, men istället för eftertänksam och kritisk diskussion föreslår
påläggskalvarna i KDU att man ska lägga locket på - bokstavligen -
och sjunga en psalm.

I hyllningarna till de båda döda svenskarna skyr man inga medel. Dagens
Nyheter som har som princip att aldrig publicera foton i dödsannonser
frångår plötsligt detta och från försvarets sida satsas miljontals
kronor på att göra deras begravningar till militaristiska
manifestationer. Smaklöst!

I själva verket är "friendly fire" liksom sjukdomar bland de stora
dödsorsakerna i Afghanistan.

Här är en ofullständig förteckning över stupade i "vänskaplig eld":

18/4 2002 4 kanadensare
22/4 2004 1 USA-soldat
9/4 2006 1 kanadensare
5/12 2006 1 britt
15/1 2007 1 britt
aug 2007 3 britter
nov 2007 2 danskar
1/12 2008 2 holländare

Summa 15 soldater (källa: http://www.icasualties.org/OEF/Fatalities.aspx)
Visst ska vi stödja de skiträdda grabbar och tjejer som
lurats ned till Afghanistan och som har förklarliga problem med nerverna.

Vi ska inte stödja dem i att döda oskyldiga afghaner eller spilla sina
egna liv i sanden. Vi ska stödja dem på det enda sätt som de kan räddas
mentalt och fysiskt: Vi ska ta hem dem.

"If You love Your country of free
bring 'em home, bring 'em home"
sjunger Bruce Springsteen, The BOSS.

Stefan Lindgren

11 mars 2010

Jag förnekar riksdagens erkännande av "folkmordet på armenier"

Riksdagens beslut att "erkänna" Turkiets folkmord på armenier, assyrier,
syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget är djupt
beklagligt.
Det innebär att trenden mot statligt styrd historieskrivning stärks, och
det påhejad av de rödgröna.

När riksdagen nästa gång vill skriva Rysslands, Zimbabwes, Kinas eller
Bombardiets historia blir det svårt att gå emot att detta ska avgöras
genom knapptryckning.
All sann vetenskap skyr knapptryckning. Vetenskap är en allt annat än
demokratisk procedur där den som kommer ut på toppen är den vars teorier
kan substantieras i fakta i ett slags hänsynslös darwinistisk kamp.
Det gäller i synnerhet samhällsvetenskaperna där utsagor inte kan testas
experimentellt.
Den här knapptryckningen var extra olycklig av många skäl av vilka jag
ska nämna några.
"Folkmord" existerade inte som folkrättslig kategori när de
omdiskuterade morden inträffade - alla typer av retroaktiv rättvisa är
motbjudande - även om det i detta fall bara handlar om ett helt
opåkallat moraliserande.
Ska Sverige uttala sig om tidigare begångna folkmord kan man ju till att
börja med syna den egna rollen - massakrerna i Ronneby under nordiska
sjuårskriget eller Karl XII:s terroriserande av Turkiets befolkning i
Bender (i nuvarande Moldova) där han stannade oinbjuden under en följd
av år.
Borde inte Carl Bildt, enligt de rödgröna, be om ursäkt för detta, innan
vi uttalar oss om grandet i turkens öga?
Sifferbedömningarna om "folkmordet" på armenier är ytterst svåra att
verifiera hundra år senare. Nyligen har exempelvis material släppts ur
ryska arkiv som visar att den nationalistiska armeniska Dashnakrörelsen
skulle ha spelat en provocerande roll. Dessa handlingar har varit
hemligstämplade för att ett offentliggörande tidigare ansetts kunna
strida mot den sovjetiska/ryska lagen mot "spridande av nationell osämja".
Vi har alltså tillgång till ett hårt selekterat material som ska leda
till "rätt" slutsatser - självfallet mot Turkiet.
En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas "folkmord" på
armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas "folkmord" på
assyrierna - som i procent var betydligt grymmare. Detta "folkmord"
skedde under exakt samma tid. Se Gabriele Yonan: Den glömda förintelsen
av de assyriska kristna (Assyriska riksförbundet 2004.)
Dessa "folkmord" är som kinesiska askar, där en stöt utifrån - som regel
en imperialistisk intervention - utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et
impera.
Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas
ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet
EU-inträde och kriminaliserar "förnekande" av folkmordet på armenierna
(vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska
massmorden i kolonierna - Madagaskar, Algeriet etc).
Att Sveriges riksdag aningslöst traskar patrullo bakom kolonialmakterna
i den här frågan är beklagligt.

Stefan Lindgren

10 mars 2010

Vilks och sanningen

"Jag är beredd att försvara sanningen till sista andetaget".
Ungefär så säger Lars Vilks i tidningarna idag.
DN uppmabar på ledarplats svenska folket att ta ett angrepp
på Vilks som ett angrepp på sig.
Jag vägrar.

Den "sanning" som Vilks försvarar är en usel karikatyr av en
hund. En hund som han visste skulle uppröra miljontals
människor som aldrig gjort honom något ont.
Vilks är en hatspridare i samma kategori som Julius
Streicher. Med sin penna är han volontär på de barrikader
mot islam som restes av president Bush och där det
fortfarande rasar ett krig där tiotusentals oskyldiga dör
varje dag.
Muhammedkarikatyrerna har medvetet tjänat syftet att
piska upp antiislamism i Norden och förbättra rekryteringen
till de skandinaviska legoarméerna i Afghanistan.
Att troende muslimer vill slå ihjäl Vilks kan inte komma som
någon överraskning för någon. Vilks ska självfallet ha
lagens skydd till liv och lem och jag försvarar hans yttrandefrihet.

Krigshetsarna på de bombliberala
ledarsidorna ska inte få någon Horst Wessel-legend.

Men jag tänker inte delta i hyllningarna till Vilks
hjältemod. Nedfallet av sådan propaganda sker i Afghanistan
i form av bomber och urlakat uran som förgiftar landet för
många tusen år.

Stefan Lindgren

9 mars 2010

Weyler och Reepalu

Sent omsider lyssnar jag till Svante Weylers beryktade
krönika i "God morgon världen" där han klart stämplar Malmös
kommunalråd Ilmar Reepalu som antisemit och ondgör sig över
att han får sitta kvar på sin post efter ett uttalande i
Skånska Dagbladet som väckt anstöt i vissa judiska kretsar.


Hans uttalande kunde tolkas som att Malmös judar har ett
särskilt ansvar för statens Israels politik. En mer
välvillig tolkning var att han vädjade till dem att just som
judar protestera mot Israels folkrättsbrott, vilket
sannolikt har större verkan än om kreti och pleti
protesterar. Israel kallar sig trots allt en judisk stat.

Hur som helst bygger Svante Weylers upprördhet på den bild
som har skapats av att Malmös judar är otrygga och alltmer
förföljda.

Jag läser i Contra 4/2010:

"Allt fler blir utsatta för trakasserier, det judiska
fotbollslaget Hakoah måste ha väktare och ibland poliser på
matcherna, det judiska dagiset håller till bakom låsta
grindar med en vakt som kontrollerar vem som släpps in...
Judar flyttar till Israel eller Stockholm för att de känner
sig osäkra i Malmö, ständigt trakasserade och utsatta för
hot. På några år har den judiska församlingen minskat från
2000 till 700 medlemmar. Antalet 'hatbrott' riktade mot
judar har enligt polisen fördubblats mellan 2008 och 2009."


Contra är en högerextrem tidning som ser västerextrema
grupper som ansvariga.

Man även om det bara ligger en gnutta sanning i vad de
skriver är det enastående. Flyttar alltså judar i dag från Malmö
eller Sverige för att de känner sig förföljda?

Jag tittar i SCB:s statistik över in- och utflyttade ur
riket och den ger inget stöd för den tesen. Om 400 människor
flyttade in från Israel i fjol så var det bara 92 som
flyttade ut. Under hela 2000-talet har det varit ett betydande
inflyttningsöverskott.
Sverige kan inte vara ett alltför
dåligt land att bo i, i synnerhet i jämfört med den
osäkerhet människor tvingas leva med i Israel.

Alltså: Varför bara tala om hatbrotten mot judar? Jo,förklarar
Maciej Zaremba, eftersom antisemitismen gör anspråk på att
"förklara världen" är denna rasism värre än annan rasism.

Om jag inte missminner mig har även Malmös muslimer fått stå
ut med ett och annat, som mordbrand t ex. Och vi har numera
blivande riksdagspartier med kamp mot deras religion på sitt
program.

Så länge antimuslimerna inte gör anspråk på att förklara
världen (vilket de i och för sig ofta gör) så menar alltså
Zaremba att detta är mindre allvarligt.


Jag tror att muslimer som träffas av ett organiserat,
ibland brutalt och våldsamt förakt har svårt att dela hans i ordets
egentliga mening diskriminerande synsätt.


Stefan Lindgren

7 mars 2010

En viss feststämning

Rapports utsände i Bagdad rapporterar om en "viss feststämning"
trots att 40 dödats bara under valdagen.

Det är verkligen med stora ansträngningar - och ett motbjudande överslä-
tande - som svenska media försöker bygga upp bilden av
normalisering i Irak.

Det är utrikesminister Carl Bildt som håller i taktpinnen. Valet är
demokratiskt om än inte perfekt, säger han. Hans polare på Lundin Oil
är entusiastiska....

Det borde vara en självklarhet att val under utländsk ockupation
inte KAN vara demokratiska.

Stefan Lindgren

5 mars 2010

Wilders seger

Annika Ström-Melin skriver på Dagens Nyheters ledarsida om
holländska valet. Där har en "populist" blivit stort parti
med följande program (enligt ASM)

"Wilders vill förbjuda Koranen, burkor och minareter och stänga
gränserna för all invandring från muslimska länder. Han
lovar att skärpa straffen för alla brott, men försvarar
hbt-personers rättigheter. Han vill sänka skatterna, men
lovar också att satsa på vård och pensionärer. Han vill ta
hem trupperna från Afghanistan och på sikt få Nederländerna
att lämna EU."

Allt detta är uppfattningar som finns allmänt spridda i
Sverige och som flera (i vissa fall alla) riksdagspartier
spelar med.

Utom Afghanistanfrågan. Holländska regeringen föll på just
Afghanistanfrågan. Dags att någon i Sverige upptäcker detta,
Afghanistan ger effekt.

Hälsar

Seppo Isotalo
isotalo@suur-tukholma.se

4 mars 2010

Mona Sahlin sviker Obama

I veckans nummer av Flamman intervjuas Mona Sahlin och får
då frågan hur hon ställer sig till Obamas uttalanden att
trupperna ska börja lämna Afghanistan före juli 2011.
Då förnekar Mona Sahlin att Obama har sagt så och påstår att
han istället lovat UTREDA om trupperna ska dras tillbaka.

Dvs. Obama skulle ha exakt samma ståndpunkt som (S) och (MP)
att det är en UTREDNING som behövs innan man kan börja
stoppa det meningslösa dödandet och avveckla det idiotiska
och kontraproduktiva kriget.

Mona verkar vara så blockerad i den här frågan att hon inte
längre kan läsa innantill. Om hon går till Obamas West
Point-tal som 40 miljoner amerikanska TV-tittare hörde så
säger han:

"By July 2011, we're gonna move into a
transition phase where we're drawing our troops down."
"I juli 2011 ska vi gå in i en övergångsfas där vi drar ner
våra trupper".

Presidenten uttalade sig mycket skarpt mot riskerna med
Bushstrategin, att gå in och sen inte säga när man tänker
dra sig ur.

"On the other hand, it was a mistake for us to engage in
open-ended commitment in Afghanistan. That was not necessary
in order for us to meet our national interests as properly
defined.

Hela utskriften av West Point talet finns på:
http://cbs2chicago.com/national/obama.afghanistan.decision.2.1367944.html

Man kan också lyssna på Obama intervjuad i 60 minutes här:
http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=5964913n&tag=contentBody;housing

Sveriges militära insats i Afghanistan f n är just en sådan "open-ended"
insats som han talar om.

Ingenstans talar Obama om behovet av en UTREDNING.
Det är något som bara Mona har hört.
Stefan Lindgren

2 mars 2010

Sten Tolgfors som insändarskribent

Försvarsminister Sten Tolgfors har nyligen publicerat flera insändare i
lokalpressen där han koncentrerat sammanfattar argumenten för att
Sverige ska delta i Afghanistankriget.

Nästan varje ord i försvarsminister Tolgfors insändare är propagandistiskt
vinklat och skulle kunna tjäna som undervisningsmaterial i propaganda
på gymnasier och universitet.


"Vi är i landet på inbjudan av den afghanska regeringen och
på FN:s uppdrag, tillsammans med 42 andra länder"
, börjar han.

Sanningen är ju att

* vi är i Afghanistan på inbjudan av den brittiska regeringen, en
inbjudan som Björn v Sydow (s) snabbt tackade ja till. När Sverige
beslutade skicka trupp första gången fanns ännu ingen afghansk regering.

* att "FN-uppdraget" består i en allmänt hållen FN-resolution
medan den dagliga ledningen av Isaf ligger på Nato.

* att det finns minst 150 länder som inte krigar i AFghanistan.
 De flesta muslimska och utvecklingsländer är inte där. Neutrala
 länder som Österrike och Schweiz har en symbolisk närvaro.
Holland och Kanada är på väg ut. Och framför allt - Obama har
lovat att återtåget ska börja senast juli 2011.

Om detta har Tolgfors inte ett ord att säga.

Sen påstår Tolgfors att han har svenska folkets stöd för det
militära deltagandet i USA:s krig. Då kan man undrar varför han
som minister tar sig tid att föra kampanj på landets insändarsidor?

Den opinionsmätning han hänvisar till frågar om svensk militärs
 deltagande i "FN:s militära insats" - en insats som inte finns.

Genom att vinkla frågor kan man naturligtvis få de svar man önskar.
I en neutralt formulerad mätning som publicerades av "Från
Riksdag och Departement"på julafton så är en betryggande
majoritet i alla partier mot att Sverige ska ha militär i Afghanistan.

När Tolgfors säger att det svenska biståndet ökat till en
halv miljard så räknar han på ett annat sätt än partibrodern
Carl Bildt. Han säger i den senaste Afghanistanpropositionen
att biståndet ska bli en halv miljard 2013. Någon 60-procentig
ökning är det inte fråga om och för varje krona som satsas civilt
satsas tre kronor militärt.

Att många barn går i skola är glädjande – här borde Sverige
satsa mer - men Tolgfors gör en logisk kullerbytta när han
tillskriver detta den militära insatsen. Det beror ju på att omvärlden
 finansierar det afghanska skolväsendet, medan landet före
USA-invasionen i stort sett var avskuret från bistånd.

Beträffande den afghanska "rättsstaten" så tvivlar alltfler
också i Nato:s ledning på det realistiska i att omvandla
Afghanistan till en västerländsk demokrati – i synnerhet
om det ska göras med bomber.

Men det är onekligen pikant att ledande moderater
inte låtsas om att regimen i Afghanistan är resultatet av
bl.a. omfattande valfusk. Enligt amerikanen Peter Galbraith
som varit biträdande FN-chef i Afghanistan var minst en
miljon av Karzais röster i senaste valet förfalskade.

Stefan Lindgren
vice ordf. Föreningen Afghanistansolidaritet
Läs Tolgfors insändare här.

26 februari 2010

Avgå, Göran Hägglund!

Göran Hägglund har genomfört en rad reformer som påstås öka
mångfalden och konkurrens på läkemedelsmarknaden.
Det enda jag har sett av de reformerna är att
huvudvärkstabletter plötsligt blivit smärtsamt dyra.

Magnecyl har helt försvunnit (tidigare kostade en 100-burk
30-40 kr). Det var perfekt för feber, huvudvärk och dessutom
har den drogen (som man numera kallar läkemedel) i låga
doser positiva bieffekter för hjärtat.

Idag erbjuds folket aspirin (samma drog) för 64:50 per 50
tabeltter. I bästa fall. De flesta huvudvärkstabletter
verkar snarare kosta närmare två kronor tabletten.
Okey, nu gör vi lackmustestet för att se om konkurrens
existerar. Vi beställer en rejäl förpackning från utlandet på
Internet.

Bästa bud är 500 aspirin från USA för 90 kronor med porto
och allt. Fullkomligt lagligt.

18 öre tabletten. Vi har alltså monopolpriser i Sverige som
fördyrar drogen 5 till 10 gånger.

OBS! Detta gäller den enklaste av alla mediciner. Hur ska
det då inte vara med mer specialiserade mediciner där
konkurrensen är ännu mindre.

Det här är inte en marknadsreform, Hägglund. Det är ett
monopolistiskt rån på en slumrande befolkning. Den som tiger
samtycker.
Stefan Lindgren

Ett Indien som inte finns (836 miljoner)

Det som händer i Indien nu är otäckt. Den indiska regeringen
har mobiliserat 100 000 soldater för att utplåna de
gerillafästen i centrala Indien som bärs upp av kastlösa,
dalit, och stambefolkning, adivasi.

I Newsweek 11 maj i fjol skrev man att de delstater som berörs av
upproret omfattar 80 procent av Indiens fattigaste, dvs. de
som inte ens kommer upp i en dagsinkomst på 45 cent.
I det ekonomiska miraklet Indien är det 836 miljoner som
lever på den nivån, av en total befolkning på 1,1 miljarder.
Nyligen kom författaren Jan Myrdal hem från en längre resa i
gerillaland. Bl.a. har han och den indiske journalisten
Gautam Navlakha, som tidigare varit bosatt i Sverige, intervjuat
en av motståndsledarna, Ghanapaty.


Internationella media är fulla av rapporter om händelseutvecklingen
(dock ingen som rapporterar inifrån gerillaland). Men svenska
media tiger helt och hållet om i Indien.

Den som vill få en inblick i de blodtörstiga stämningar som
nu piskas upp mot Indiens kastlösa och stambefolkningar kan
läsa kommentarerna till Myrdal/Navlakha på hemsidan rediff.


En läsare föreslår där att gerillavänliga intellektuella ska tas
tillfånga och mördas i samma takt som regeringens soldater
stupar i djunglerna.

Hindufundamentalister uppmanas att "göra ett kliniskt jobb".

En annan läsare föreslår att man sätter in obemannade
drönarfarkoster som kan bomba djunglerna.

En tredje läsare menar att endast hänsynslöst dödande och
styckande av motståndarna kan få slut på upproret. De 70 000
döda i Malaysias gerillakrig är en förebild. "Med så
hänsynslösa åtgärder kommer man alltid att gå en lång väg."

Andra manar den indiska regeringen att sätta in attackflyg
och helikoptrar.

Här finns alla förutsättningar för en storbrand på
subkontinenten. Den ska dessutom ses i samband med USA:s
Af-Pak-krig och spänningarna Pakistan-Indien.

Stefan Lindgren

23 februari 2010

Skjut först!

En pensionerad militärpsykolog skriver på DN:s insändarsida
23 februari att de svenska soldaterna i Afghanistan nog bör
tillämpa principen att skjuta först, fråga sen.
Ni vet, Bushs idé om "preemptive strikes" - förebyggande
anfall - tillämpad så att säga på gatan.
Utmärkt.

Jag ser logiken. Det är bättre att vara säker på
att överleva själv än att vara säker på att inte ett
oskyldigt liv går till spillo.

Men varför ska detta utmärkta säkerhetstänkande bara
tillämpas i Afghanistan? Svenskar som befinner sig i något
av de 31 andra länder i världen där det pågår krig borde
kunna tillämpa principen.

Jag som bor i en stadsdel där det då och då skjuts borde
också kunna tillämpa principen. Alltså när jag närmar mig
tunnbelbanan nattetid och det kanske har hörts skott
någonstans och jag ser en mörk skugga i gränden, varför
inte skjuta först för att vara på den säkra sidan?

Skillnaden mellan att skjuta och inte skjuta i det läget är
det som kallas civilisation. Den västliga civilisatoriska
fernissan är som vår militärpsykolog visar mycket tunn.
"Vad anser ni om den västliga civilisationen?" frågade man
en gång Gandhi. "Det skulle vara en mycket bra idé", svarade
han kort.

Det ironiska i denna kråksång är att Afghanistan är ett land
där rådande sedvänja, pushtunwali, förbjuder varje rättrogen
muslim att kröka ett hår på den främling som kommer
obeväpnad.

Själv har jag genomkorsat Afghanistan vid tre tillfällen
under kriget mot Sovjet på 80-talet och lagt mitt liv i den
demoniserade gerillans händer och aldrig
känt mig osäker.

Stefan Lindgren

21 februari 2010

Patrioter och landsförrädare

Ett tema i dagens God Morgon världen var "den nya patriotismen".
Utgångspunkten var Rapports opinionsmätning som påstås visa
att en majoritet av alla partiers väljare utom (v) stöder den
svenska krigsinsatsen i Afghanistan.

Som jag har påpekat snedvrids undersökningen av att hur frågan ställs.
Men det intressanta här är hur snabba journalisterna är att sätta beteckningen
"patriotism" på opinioner av typ "gula bandet".


"Pater" är fader, patriotism fosterlandskärlek.
Den militära insatsen i Afghanistan innebär att svenska soldater
för relativt hög lön underställer sig Nato:s kommando i en ockupation
av ett fjärran land.

Rent definitionsmässigt är det rena motsatsen till patriotism. Om man
dessutom betraktar de djupare aspekterna - att krigsdeltagandet bryter
mot en rad "svenska värden" som neutralitet, alliansfrihet och 200 års
fredlig utrikespolitik är det ännu tydligare att detta är något helt annat
än traditionell patriotism eller fosterländskhet.

Ser man till grundlagen säger kap 10, paragraf 9 i 1974 års regeringsform:

"Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för 
att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt 
insättas i strid eller sändas till annat land endast om
1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse 
eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen"


Det är ganska uppenbart att avsikten varit att svensk krigsmakt ska
användas till att försvara Sverige eller till uppdrag som följer av de
tre punkterna. Nu har riksdagen valt att tolka dessa punkter som
var för sig tillräckliga villkor och inte som ett sammantaget krav på
en utländsk truppinsats, vilket vore den logiska läsningen.

Höga vederbörande har ägnat sig åt kreativ lagtolkning.
I SOU 2003:32, s 56 (Vår beredskap efter 11 september) återges
bestämmelsen men med ett listigt instoppat "eller" mellan sats 2 och 3
"eller skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse".
Genom att pilla in det lilla ordet "eller" eller genom att tänka sig - eller tyst
komma överens om - att det står där
löser höga vederbörande problemet
att Sverige inte har någon förpliktelse att delta i USA:s krig.

I så fall faller Sveriges deltagande i Nato/Isaf eftersom det inte finns
någon överenskommelse eller förpliktelse som tvingar Sverige att
ha trupp i Afghanistan.

Tidigare har grundlagen dessutom underbyggts med ett förbud
mot att kommendera svensk militär utomlands. Först togs detta förbud
bort för stamanställda officerare och nu har värnplikten avskaffats
så att hela regeln blivit obsolet.

Nu står det fritt av krigsmakten - med Natomeriterade generaler
i spetsen som t ex Anders Lindström, tidigare insatschef i Afghanistan,
att värva unga pojkar och flickor till tjänstgöring i Nato/Isaf:s krig.
Jag känner till fall där 18-åriga pojkar sökt övertalats att skriva på.

Brottsbalken 19 kap:12 § kriminaliserar just värvning av krigsfolk
till främmande krigsmakt:

Om någon "här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller
därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).

Nåväl, brottsbeskrivningen föregås av brasklappen "Om någon 
utan regeringens tillstånd..." varför förbrytarna i detta fall går fria.

Sammanfattningsvis innehåller både grundlag och brottsbalk en rad
reminiscenser från den tid Sverige var en suverän nation som såg
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig som grundläggande.

Ingen statskupp i världen hade mer effektivt kunnat undanröja alla dessa
hinder till förmån för en rättsupplösning i EU- och Nato-anpassnings
tecken.

Än så länge hindrar oss dock inget att kalla saker vid dess rätta
namn - anslag mot den konstitutionella ordningen är högförräderi,
den som värvar krigsfolk åt främmande makt och söker påverka
landets politik efter främmande makts intressen är landsförrädare.
Inte patriot.

Stefan Lindgren

20 februari 2010

Talibanernas videoarkiv

Talibanerna kämpar numera också på nätet. Deras hemsida
Alemerah, Emiratet, har flera gånger hackats och stängts. I
går, 19 februari, var den uppe, men idag 20 februari är den
stängd.

TV-stationen Al-Jazeera klagar på att de regelbundna
attackerna på talibanernas hemsida gör nyhetsrapporteringen
ensidig.

En sida som just nu fungerar är Alemarahs videoarkiv:
http://salamkhan.blip.tv/

Stefan Lindgren

18 februari 2010

För få civila dör?

Jan Guillou i Aftonbladet 16 februari häpnar över "världsreportern" Ulf Nilssons
reportage från Tampa i Florida där amerikanska (och svenska?) officerare i
vit skjorta styr det globala kriget mot "terrorismen".
"Ingen är lycklig över att cirka 50 civila dör för varje säker terrorist, men
vad göra? Krig är krig...", skriver Nilsson (Expressen 9 februari).
Nilsson är verkligen osedvanligt läskig.
Men så hamnar jag i New York Times.
I en så kallad "op-ed" eller debattartikel i dagens NYT (18/2) skriver en Lara Dadkhah:

"Så i en modern tappning av det självklara - att krig är skadliga
för civilbefolkningen - har den amerikanska militären börjat bygga sin
doktrin på tanken att döda civila är skadligt för krigföringen.

Problemet är att inget tidigare krig har någonsin lämnat övertygande
bevis för detta påstående… En överbetoning på civilskydd håller nu på
att tvinga amerikanska trupper på defensiven i vad som är avsett att
vara en storoffensiv…


Naturligtvis betyder inte det att USA och Nato bör vara omedvetna
om civila dödsfall, eller föra ett 'totalt' krig i Afghanistan. Men
uppenbarligen har dock pendeln har svängt för långt till förmån för att
undvika att döda oskyldiga till varje pris. General McChrystals direktiv var
välmenande, men de höga idealen är i grund och botten en lögn, och en
omoralisk sådan dessutom, eftersom den låtsas att krig kan vara rättvisa
och humana.


Krig är alltid fula, och alltid monstruösa, och bäst att undvika. Har
de väl börjat måste dock målet även för ett 'långt krig' vara seger på
så kort tid som möjligt, med alla fördelar det har."


Innebörden av Dadkhahs okommenterade artikel är alltså att USA:s armé
dödar för få civila i dagsläget, visar för stor hänsyn till
civilbefolkningen.

Det är intressant att se vilka ideologiska vålnader som stiger fram
ur historiens garderob, när krigspsykosen tilltar.

Mera civila döda! Mindre hänsyn till människoliv!
Och vilka är det som skriver sådant här? De behöver inte ens vara
inbäddade, Joanna Hildebrandt.

Som en CIA-agent förklarade för Washington Posts Philip Graham någon
gång på åttiotalet:

"You could get a journalist cheaper than a good call girl, for a couple
of hundred dollars a month".


(Man kan få en journalist billigare än en ett bra hotellfnask, för ett
par hundra i månaden" (blueskysunshine.org/blog 9/1 2010).

Med stor möda lyckades Glenn Greenwald på http://www.salon.com/ gräva fram att
Dadkhah arbetat som "dataanalytiker" för USA:s krigsmakt i de pågående
krigen i Irak och Afghanistan. Intresset ljuger inte.

Stefan Lindgren

Bilden: Flyktingar från Marjah, undan USA/Isaf:s trupper.

17 februari 2010

Ingen opposition att tala om

Riksdagens utrikespolitiska debatt var tyvärr inte särskilt
upplyftande.
Problemet är att den pösmagade Carl Bildt har en linje som
han följer. Det är visserligen Dick Cheneys, Paul Wolfowitzs och
David Rumsfelds linje men kraven på att komma med något
originellt är inte så stora i den svenska ankdammen.
Oppositionen har ingen linje.


I den allt överskuggande frågan om kriget i Afghanistan
hade man inget att komma med, mer än Urban Ahlins försäkran
att oppositionen står bakom de svenska trupperna.

Vänsterpartiets Hans Linde sa:

"En politik för Afghanistan som tar sin utgångspunkt i solidariteten
utgår från det afghanska folkets behov. Att afghanerna inte behöver
fler soldater, bombanfall eller militäroffensiver, men att behovet är
enormt av fler skolor, arbetstillfällen, vårdcentraler. När hökarna
både i Sverige och i Washington nu ropar efter mer trupp kan det vara
nbra att påminna om att kostnaden för att ha en svensk soldat i
Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och
pojkar utbildning i ett år. Det borde göra valet enkelt för den som
sätter solidariteten främst."


Linde ägnade sig sedan åt att nagelfara svenska företag
och ta upp olika irredentistiska rörelser runt om i världen.
Efter att ha lyssnat på honom, Bodil Ceballos (mp), Fredrik
Malm (fp) och några till kan man sammanfatta det så att
Nato-medlemskapet har man olika syn på men resten
är opposition och regerande allians rätt överens om.

T ex är båda lägren för sanktioner mot Iran, trots att vi
vet att FN-sanktioner är första steget mot ett USA-anfall.
Det vilar en sorts naiv världsförbättrarmentalitet över
församlingen. Som om det är Sverige som avgöra när var och
hur det ska pumpas olja i världen exempelvis.
V, mp och kd är i grunden lika moraliska i sin
"utrikespolitik". En vill frälsa oss från kvinnovåld och en
annan från barnpornografi. Det är frågor som i bästa fall
har oklar adressat.

Samtidigt slarvar man oförlåtligt med de principiella
frågorna som rör svensk alliansfrihet och neutralitet i krig.

V borde ha tagit uppgiften att bygga bredast möjliga allians
mot det svenska krigsdeltagandet på större allvar. Vi måste
ju vinna även "fnoskiga" abortmotståndare i denna fråga!

Urban Ahlin var med sina JA_NEJ-frågor till Bildt trots allt
den mest stringente. Han ville bl.a. veta om Bildt tänker
dra in Sverige i Nato:s krigsplanering för Baltikum.

Där bränner det till och svaret han fick var förstås
öronbedövande tystnad.

Nästa svenska krig får vi läsa om på Carl Bildts blogg.
Socialdemokratins svek i Afghanistandebatten har jag skrivit
om på annat håll och jag har framfört det till Urban Ahlin
personligen

Uppgiften nu måste vara att hjälpa Obama. Han har sagt
juli 2011 - då är det väl inte rimligt att lilla Sverige ska
stå kvar i klaveret längre.

Stefan Lindgren

Lasse Wilhelmsson ut ur garderoben

Jag har försvarat Lasse Wilhelmsson på den här sidan. Men
jag tror inte att jag gör det något mer. Hans senaste opus,
ett tal till minnet av Dresdensbombningarnas offer är så
fullt av tveksamheter och felaktigheter att inte ens tio
vise män skulle kunna räta ut dem.

Ta bara följande passus:

"Historierna om lampskärmar och tvålar visade sig vara
påhittade. Ändå utnyttjades de av den Judiska Antifascistiska Kommittén.
En av dess ledande medlemmar, den framstående författaren
Ilja Ehrenburg, var Stalins främste propagandapostel i
kriget mot Tyskland. I flera beryktade populära
skriftställningar uppmanade han de ryska soldaterna att döda
tyskar för att de var tyskar, så många som möjligt, inte
bara soldater. Men även att krossa de tyska kvinnornas heder.
Det blev allmän politik för Röda armén att tyska kvinnor
skulle våldtas. Någon motsvarighet gällde aldrig för den
tyska."


Ehrenburgs artikel "Döda!" från 12 juli 1942 är den som
oftast citeras. Men när han då talade om att ungefär "döda
tysken där du ser honom", om vilka tyskar kunde det då
ha handlat? Om ockupanter naturligtvis. (Därmed vill jag
inte ursäkta Ehrenburg, men något nyansera fördömandena av
hans ordval.)

När han upprepade liknande skrivningar - och Sovjetarmén
redan stod på tysk jord - tillrättavisades han snabbt. Mest
ryktbart av Georgij Aleksandrov 14 april 1945 i
Pravda (Aleksandrov satt i CK; inte kompositören som jag
tidigare felaktigt angav).
http://vivovoco.rsl.ru/VV/PAPERS/HISTORY/ERENBURG/GFA.HTM

Den judiska anti-fascistiska kommittén upplöstes 1948 och
"Svarta boken" som sammanställs under Ehrenburgs
redaktörskap utkom aldrig.

Det intressanta är att ungefär samma händelsesekvens används
av Lasse Wilhelmsson m fl till att bevisa Sovjets rasistiska
hat mot tyskar och av israeliska apologeter till att bevisa
Stalins påstådda antisemitism. Måltavlan är densamma,
argumenten diametralt motsatta.

Så går det när man snabbt ska hitta enkla förklaringar till
komplicerade händelseförlopp.

Påståendena att Ehrenburg/Stalin ska ha uppmanat till
massvåldtäkter är en skriande lögn. Den går tillbaka på den
nazistiska propagandan, där det cirkulerades påhittade Ehrenburgcitat
av just den innebörden. (Se Thomas Urban i Süddeutsche Zeitung
14 april 2005).

Britten Anthony Beevor har äran av att ha återupplivat denna
propaganda när han i sin bok Berlin 1945 gav trovärdighet åt
uppgifterna att 7 % av alla kvinnor i Berlin skulle ha
våldtagits.

Som synes har Lasse Wilhelmsson hamnat i gott sällskap. Han
tillhör nu den kategori judar som inte kan få över sina
läppar ett enkelt Tack till de 27 miljoner sovjetmedborgare
som offrade sig i kampen mot Hitlerfascismen. Än mindre
erkänna att det var i Sovjetunionen som den största judiska
befolkningen, bl a flera miljoner flyktingar, räddades undan
förintelsen.

Stefan Lindgren

16 februari 2010

Svenskar för en FN-insats som inte finns

Rapport presenterade 16/2 en ny Synovate-mätning som påstås visa att det
skett en kraftig omsvängning av opinionen till förmån för svensk
truppnärvaro i Afghanistan.

Men liksom de tidigare mätningarna visar den att allmänheten är mycket
känslig för hur frågan ställs.

Synovates fråga lyder: "Är du för eller mot Sveriges deltagande i FN:s
militära insats i Afghanistan?"

Som bekant har inte FN någon militär insats i Afghanistan? Men OM...
Om inte om hade varit hade kärringen dödat björnen med kvastskaftet,

Den enda undersökning hittills som haft en neutral formulering av frågan
är Riksdag & Departements mätning som publicerades på julafton i fjol.

Med detta inte sagt att många kan ha låtit sig påverkas av det mycket
envisa tutandet från politiker och media om att detta är en fredsinsats
och att våra pojkar och flickor där nere är hjältar.

Det märkliga är ju att en stor del av svenska folket, vare sig det är en
tredjedel, hälften eller två tredjdelar (som R & D-enkäten visade) är
det fantastiskt att så många tänker själv - i strid med nästan allt som
sägs i media.

Stefan Lindgren

Bilden: "Viet Cong! Det här är en symbol för döden". Ett flygblad som
USAs 246:e PSYOP-kompani spred i Vietnam 1967.

14 februari 2010

Anden ur flaskan

Göran Greider, Dala-Demokraten; Hanne Kjöller, Dagens Nyheter och
Elisabeth Sandlund, Dagen - tre ledarskribenter från vitt skilda håll
var överraskande nog eniga i "Godmorgon världen" om att det vore fel att
skicka mer trupper till Afghanistan.

Mest förvånande var Hanne Kjöller som visserligen hade en brasklapp om
att fler soldater i viss lägen kunde behövas tillfälligt men i huvudsak argumenterade
för att de militära medlen sannolikt inte kan uppnå de uppsatta målen.
Anden har nu sluppit ut ur flaskan. Det är möjligt att diskutera den
svenska truppreträtten från Afghanistan utan att bli stämplad som galen
taliban - vilket vi i Afghanistansolidaritet utsatts för i åtta år.
Jag minns Tom Haydens förutsägelse från hans Sverigebesök i höstas där
han sa att det skulle bli en "rusning mot utgångarna" så snart uttåget
kommit på dagordningen.

Vem vill inte vara med och dela äran av att ha återinfört en realism i
Afghanistandebatten?

Till alla som nu vänder på en femöring är det bara att säga: Välkomna!
Det är inget skamligt med att byta åsikt!

På DN:s ledarredaktion bli Hanne Kjöller nu den fjärde som markerat en
omsvängning sedan de kommit ut ur kapten Ekdals skafferi (Niklas Ekdal
med bakgrund på Fst-Und) slutade sin anställning:

Först Barbro Hedvall, sedan Peter Wolodarski och Henrik Berggren och nu
Hanne Kjöller.

Utan överdrift håller något på att hända.

När resultaten av USA:s pågående surge klarnar kommer säkert ännu fler
att vända. Man intar med buller och bång en stad, Marjah, med 80 000
innevånare - på slättlandet, fem km från huvudvägen Kandahar-Herat. Det
kräver 15 000 ockupanter.

Det innebär att USA tömt huvuddelen av sina förstärkningar på denna
operation. Några kilometer från Marjah börjar stigningen mot Hindu Kush
och de skyddande bergen.

Nej, slaget är förlorat. Det som nu sker är bara uppvisningsstrider.
Ungefär som dem Sovjetunionen ställde till med mellan 1987 - när uttåget
beslutades - och 1989.

Visserligen kan många människoliv gå till spillo, men det ändrar inte utgången av kriget.

USA kan inte segra i Afghanistan! Nederlaget är ett faktum. Jag minns
afghanernas reaktion på Gorbatjovs reträttbesked 1987 och ställde mig undrande till
att de faktiskt vågade tro på honom.

Men de trodde inte på honom, de visste sin egen styrka.

Resten är nu transportsträcka som kan bli mer eller mindre lång, mödosam och blodig.

Stefan Lindgren

13 februari 2010

Gula febern i gula pressen

Nu jobbas hårt i riksdag och departement för att uppbåda "patriotiskt"
stöd för "våra" trupper i Afghanistan.

Plötsligt dyker det "gula bandet" upp som en symbol för dem som har
någon "där ute" som försvarar afghanska kvinnors rättigheter med
haubitsar, granatkastare, demonstrationsbekämpning och lönnmord på
byledare.
I november drog Svenska Dagbladet på ledarplats igång kampanjen för
"gula bandet". "Föreningen Kustjägarveteranerna" och "Fredsbaskrarna"
står för försäljningen.
Svenska Dagbladet skrev:
"Det gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma
betydelse. Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper
veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står
inte utanför."
Även bortsett från syftet, att förhärliga västvärldens våldtäkt på
världens tredje fattigaste nation, är skrivningen lögnaktig.
Gula bandet har helt olika betydelse i t ex Japan (hederstecken för
välförtjänta medborgare) och Filippinerna (anti-Marcossymbol) och
Malaysia (för pressfrihet).
Beträffande gula bandet i Sverige heter det helt riktigt i Wikipedia:
In Sweden jingoist groups have tried to introduce it as a troop-
supporting symbol, but with very limited success as a majority of the
Swedish people is against Swedens participation in the Afghanistan war.
(I Sverige har hurrapatriotiska grupper har försökt införa det som en
truppstödjande symbol, men med mycket begränsad framgång eftersom en
majoritet av det svenska folket är emot Sveriges deltagande i kriget i
Afghanistan.).
Stefan Lindgren

12 februari 2010

Den enkla frågan

Vad Allan Widman nu gör är det klassiska talartricket. Ni
minns prästen som strök för i kanten på sitt manus -
argumentationen svag, höj rösten!

Han vill öka antalet soldater i Afghanistan med 100 man. På
vilket sätt det skulle minska sannolikheten för att svenskar
kommer hem i kistor framgår inte.

Sten Tolgfors är också ute och försöker möta den oro som
följer på de svenska förlusterna. Om vi bara alla sluter upp
(och vänstern och miljöpartietiet slutar konstra), så ska
allt bli bra.

Låt oss alla sätta på oss Yellow ribbons, ta varandra i
handen, trycka på Ja-knappen - och blunda!

Det är en usel politisk linje. Vi vet att det är en
tidsfråga när nästa parti döda svenskar kommer hem. Vi vet
att kriget i Afghanistan är utsiktslöst - det har den
främste krigsherren, Obama, redan medgett genom att besluta
inleda reträtten senast juli 2011.

Att regeringen är närmast förvirrad faragår av att Gunilla
Carlsson lyckats få till stånd ett extra
regringssammanträde - om vad: Om hur nya dödsoffer ska
undvikas, om hur det nödvändiga uttåget ska planeras för att
kunna ske säkert och utan alltför stor prestigeförlust för
Sverige.... Nej, om huruvida Sida ska få tillåtas minska
antalet tjänster i Afghanistan med en (1).

Genom detta extra regeringsmöte tror man att det ska framstå
som att alliansregeringen värnar det civila biståndet.

Sanningen är ju att kriget håller på att äta ut det. 1.
Genom att sluka resurserna. Bara en krona av fyra går till
civilt bistånd och 2. Genom att kriget uppenbarligen gör det
allt svårare att bedriva hjälparbete.

Det är klart att om man satsar 5 ggr Afghanistans BNP på att
bekriga landet, som USA gör, spelar biståndet på en bråkdel
av landets BNP mycket liten roll.

Den enkla fråga som alla blodtörstiga krigshetsare bl.a.

Carl Bildt
Sten Tolgfors
Allan Widman
Jens Orback
Nalin Pekgul


nu bör svara på är: När är det nog?

Hur många afghaner ska behöva dö för ert ideologiska projekt
att införa västerländsk demokrati och befria kvinnorna i
Afghanistan med vapenmakt?

Hur många svenskar ska behöva komma hem i kista innan ni har
fått nog?

Stefan Lindgren

10 februari 2010

Snyggt jobbat i TV-debatt!















Snyggt jobbat!

F d riksdagsman Tom Heyman (M), bilden, riksdagsman Hans Linde (V)
fd riksdagsman Per Garthon (Mp) argumenterade alla väl i en hop (i huvudsak)
glupande krigsivrare i SVT-debatt tisdag.


Tom Heyman tystades ned av en ungmoderat som till och med påstod att
talibanerna låg bakom 11 september-attentaten. En så grov felaktighet
föranledde inte minsta reaktion från programledaren. Oproffsigt!
Nina Hjelmgren, SAK, talade om att skilja ISAF från Nato, vilket torde
vara lika svårt som att ovispa en omelett.

Några afghanska invandrare som försökte ingjuta lite realism med överröstades av
före detta legoknektar och en liberal med "yellow ribbon" - det
amerikanska tecknet på kavajslaget som visar att man har nån anhörig
"out there" vid fronten i Baghdad, Yemen, Kabul, Pakistan eller nån
anannstans där "kriget mot terrorn" pågår.

Det är betecknande att dessa krigsanhängare till och med kopierar
dessa den amerikanska krigsmaffians yttre insignier.

De flesta som tar värvning för att kriga i Afghanistan är nog inga
duvungar. De är ute efter snabba pengar (från 40 000 kr/mån inkl risk-
och utlandstillägg och traktamenten), spänning och våld. Jag beklagar de
efterlevandes föräldrar som kan vara fullständigt oskyldiga.
Notera att försvarsstaben i inget fall kunnat ge en sammanhängande
berättelse för dödsfallen, för då skulle man tvingas avslöja vilket
skumrask man håller på med: Avrättningar av oönskade personer som
byledaren Matiullah i Boka (dec 2005), fängslanden på order av
de styrande krigsherrarna och knarkprofitörerna i Mazar, överlämnande
till afghanska eller amerikanska tortyrkamrar...

Det finns ingen annan politisk fråga där man har för vana att inbjuda
betalda mördare att argumentera för sitt hantverk.

Carl Bildt har förresten fortfarande inte svarat på en fråga jag ställde
honom, till vem den svenska truppen utlämnar sina fångar. I sin senaste
proposition säger han att det måste vara till nån som respekterar
mänskliga rättigheter. Det gör inte den afghanska regeringen som
torterar och avrättar fångar.


http://svtplay.se/t/103450/debatt
Stefan Lindgren

Minnesprogram om Norrskensflamman

Gunilla Bresky har ställt samman ett minnesprogram om mordbranden
på Norrskensflammen, som skedde i början av mars 1940.

Det sänds den 27 februari 14. 03 i P1 under rubriken
Natten mot den 3 mars 1940.


Bl a har Ruth Bohman intervjuats om sina minnen från begravningen.
Fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem
personer skadades. Tidningshuset ödelades helt. Ansvariga
var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra
officerare och en journalist på Norrbottens-Kuriren,
Hedenström. Attentatet planerades i tidningen
Norrbotten-Kurirens redaktionslokaler.

I rättegången som följde behandlades aldrig det faktum att
fem personer dött. Rättegången gällde skadegörelse på annans
egendom. De skulle de ersätta försäkringsbolaget samt utge
en mindre summa pengar till tidningsföreningen Norrskenet
för driftstoppet. Mamman till Arthur Hellberg, en av dem som
dog i attentatet, försökte få skadestånd för att hennes son
dött men tillbakavisades av rättens ordförande med
hänvisning till att hon "inte var behörig" att komma med
några krav.
Stefan Lindgren

9 februari 2010

Lena Melin med magen i vädret

Lena Melin i Aftonbladet vet precis hur det ligger till.
Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan "bottnar" i en solid
svensk folkopinion.

Hur kan det då komma sig att SIFO i sin telefonbuss 7-10
december på ett lika stort material kom fram till helt andra
siffror?


På frågan: "Tycker du att Sverige ska delta med militära
insatser i Afghanistan eller tycker du inte det?" svarade 32
procent ja, 59 procent nej och 9 procent var tveksamma.
Men i Aftonbladets undersökningar har man smugglat in det
lilla ordet FREDSFRAMTVINGANDE:

"I Afghanistan pågår en fredsframtvingande militär insats
där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan?"

Då får man siffrorna 46 procent ja, 35 procent nej och 19
tveksamma.

Vem kan egentligen vara emot att FRAMTVINGA FRED. Fred är en
bra sak. Om den bevisligen gick att FRAMTVINGA i Afghanistan
skulle nog 100 procent vara för den.

Men det USA/Nato framtvingat är ju KRIG. Aftonbladets fråga
bygger på det formellt riktiga påståendet att Isafs "mandat"
från FN:s säkerhetsråd är ett kapitel VII-mandat, således
fredsframtvingande.

Det är betecknande att när man skalar bort detta
formalistiska hokus-pokus är alltså en klar majoritet av
svenska folket mot den svenska militära insatsen i
Afghanistan.

Som vanligt gäller att som man frågar för man svar. Men en
avskalad, maximalt entydig fråga ger etta annat svar än det
politikerna och deras patruller av små förklarande
mediaorakel vill ha.

Stefan Lindgren

7 februari 2010

Den svenska truppen två man mindre

Den svenska truppen i Afghanistan har blivit två man mindre.
Det är bara att beklaga att truppminskningen sker på detta sätt och inte
på det sätt som vi i Afghanistansolidaritet har föreslagit, genom att
Sverige börjar trappa ned det militära engagemanget till förmån för en
civil hjälpinsats.



Kom ihåg att det är den politiska och militära eliten som har valt det
militära äventyret i Nato:s ledband, som medvetet har dragit på oss de
här totalt onödiga dödsfallen.

Att som Expressen försöka dra igång någon "Stöd våra soldater"-kampanj
är helt opåkallat.

Som Eva Moberg säger: "Om soldaterna är våra ska dom hem". Levande. Nu.

Det intressant är att alla USA-epigoner plötsligt har drabbats av en
total dövhet och blindhet. Ingen tycks ha hört USA:s president Obama
uttala att de amerikanska trupperna ska börja sitt återtåg i juni nästa
år.

40 miljoner amerikanska TV-tittare hörde när han i West Point sa:

"By July 2011, we're gonna move into a
transition phase where we're drawing our troops down."

I Rosenbad och på de svenska ledarredaktionerna finns uppenbarligen inte
någon som har hört honom.

49-dollarsfrågan nu är: tänker Carl Bildt, Sten Tolgfors och resten av
krigsivrarna låta svensk trupp fortsätta föra krig i Afghanistan längre
än USA?

Om USA nu äntligen börjar planera för återtåget, ska Sverige då planera
för en upptrappning som dessa herrar uppenbarligen gör.

Vi vet nu vad deras linje innebär i praktiken: att den svenska truppen
kommer hem i mycket små bitar.

Det är ett tragiskt felslut som dessa herrar (inklusive Göran Persson,
Björn von Sydow m fl som först slog in på krigsvägen) bär ett stort
ansvar för. Om inte annat så kommer de att gå till historieböckerna för
detta.

Stefan Lindgren