I kamp mot "elaka styvmodern"

Ryska soldater marscherar med plakat "Hitler - befriaren".
Någonstans i Östeuropa under de sista krigsmånaderna. De
leddes av general Vlasov, en "osedvanligt bildad" karl, enligt
Svetlana Aleksievitj.


25 maj svarade Stefan Lindgren i GP på Svetlana
Aleskievitjs artikel av den 20 maj. Tidigare inlägg 9 och
17 maj.
***
Jag minns att jag och Svetlana Aleksievitj en sommardag 1998
promenerade i det gamla Sigtuna. Girigt insöp hon atmosfären i ett
1500-talshus.

- Sådana hus har vi inte i Vitryssland, sa hon. Allt förstördes av kriget.
Hitler trupper förintade över fem tusen tätorter i Vitryssland. 628
byar brändes ned.

Idag, 12 år senare, anlägger Svetlana Aleksievitj ett helt nytt perspektiv
på kriget. Allt, nästan allt, tycks nu Stalins och det egna
fosterlandets - "den elaka styvmoderns" - fel. Aleksievitj
ser ett försonande skimmer över Rysslands potentielle
Quisling, "den osedvanligt bildade" general Vlasov. Och
minsann, påminner Aleksievitj, på tyskarnas tid hade man
"kött på bordet" i vitryska hem.

Rysslands högsta domstol vägrade i ett utslag 2001 att fria
Vlasov från domen för förräderi, men små inflytelserika
grupper driver en linje som ytterst leder till slutsatsen
att det hade varit bäst om tyskarna segrade.

Många av Aleksievitjs uppseendeväckande påståenden är
hämtade ur lika slarviga som sensationshungriga nytolkningar
som utkommit i Ryssland på senare år. T ex påståendet att
bara fyra män av hundra av hennes fars generation skulle ha
överlevt kriget. Tar vi sovjetiska män födda 1919-23 så var
de 8,6 miljoner före kriget och 5,05 miljoner efter kriget.

Att drygt två av fem män försvann i kriget är illa nog, så
varför komma med fantastiska påståenden för att styrka
bilden av en armé som enligt Aleksievitj bara kunde drivas
till fronten av miljontals bödlar?

Dessvärre faller sådana omvärderingar in i ett större mönster.
I Ukraina och Baltikum hedras idag nationalister som
samarbetade med Hitler och deltog i antisemitiska pogromer.

Och man behöver inte botanisera länge på Internet eller i
den aktuella bokfloden att den gängse uppfattningen idag är
att sovjetkommunismen i grund och botten var det större onda
i andra världskrigets maktkamp. Medan folkutrotningen riktad
mot de slaviska folken är praktiskt taget bortglömd, påminns
vi ideligen om det tyska folkets lidanden - och hela
Östeuropas lidande under vad Aleksievitj kallar "röd fascism".

En orsak till att ett växande antal i öst köper den nya,
upp-och-nervända historia om andra världskriget är att
segrarna idag mest liknar förlorare. Livet i det besegrade
Tyskland idag ter sig oändligt mycket mer välordnat och
tryggt än i det "segrande" forna Sovjetunionen.
Genomsnittstysken tjänar 3-4 gånger mer än vitryssen.

Vad få vet är att Tyskland, trots de allierades omfattande
och grymma bombningar, var ett rikare land vid krigsslutet
än när kriget började. Den tyska stålindustrin förlorade
inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades
helt. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området
var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935.

Västsidan har dessutom under hela det kalla kriget
och därefter envist talat om för sovjetfolken att deras
seger var obetydlig. De f d sovjetiska slavarbetarna i
Tyskland fick vänta i mer än 50 år på skadestånd. När det
kom levde bara några få tusen av de 14 miljoner slavar som
byggde upp Tysklands industri.

Svetlana Aleksievitj är naturligtvis i sin fulla rätt att
påvisa defekter i den tidigare historieskrivningen i öst.
Men hon verkar förvånansvärt obekymrad om balansen.

Är det verkligen Aleksievitjs svartmålning av
Sovjetunionens stora fosterländska krig vi vill skicka
vidare till det uppväxande släktet? Eller finner vi mer
sanning i de berättelser om sovjetsoldaternas
själuppoffrande idealism som Svetlana Aleksievitj ägnade
sina första böcker åt?

Stefan Lindgren

Svetlana Aleksievitj om "tragedin" Vlasov

Följande inlägg hade jag infört i Göteborgsposten 17 maj som
svar till Svetlana Aleksievitj.
20 maj har hon i sin tur inne ett svar som dock bara finns
att läsa i papperstidningen.
I Göteborgs-Posten 9 maj - den sovjetiska segerdagen -
skriver den vitryska författarinnan Svetlana Aleksievitj om
det officiella ryska segerfirandets svarta fläckar:
"Vi tiger om tragedin med Vlasovs armé, som fortfarande ligger och ruttnar
i de ryska kärren och ännu inte har blivit begravd. Det är
hämnden för att den vågade vända sina vapen mot Stalins
diktatur. Vi tiger om att Stalin hjälpte Hitler att komma
till makten, sedan han förbjudit de tyska kommunisterna att
gå i koalition med socialdemokraterna - eftersom fascisterna
var våra vänner och socialdemokraterna våra fiender innan
kriget. Och vi tiger om den judiska tragedin."

Eftersom jag själv översatt delar av Svetlana Aleksievitjs två
böcker om andra världskriget ("Förförda av döden", finns på
www.bokborsen.se) och blev starkt berörd av hennes
skildringar av kvinnornas och barnens roll i
partisanrörelsens starkaste fäste, Vitryssland, är det med
en viss känsla av besvikelse jag läser hennes krönika på
segerdagen.

Jag konstaterar att tendensen att revidera synen på andra
världskriget, som gjort djupa insteg i det "nya" Ryssland,
nått Svetlana Alkesievitj. Idag är det förmodligen lättare
för en ung ryss att hitta böcker som framställer general
Vlasov som ett offer för Stalins blodtörstighet än som en
överlöpare till Hitler och en förrädare. Bl a har Moskvas f
d borgmästare Gavriil Popov skrivit en inkännande bok om
Vlasovs "tragiska" öde. Vlasovs anhängare arbetar
målmedvetet för en rehabilitering.

Aleksievitjs beskrivning av att Vlasov "vågade vända vapnen
mot Stalin" är djupt felaktig. Han omringades och
tillfångatogs av tyskarna, men sökte rädda sig genom att
göra sig nyttig för Hitlerregimen.
Vlasov valde att gå med Hitler i kampen mot sovjetfolken.
Soldaterna i den ryska "befrielsearmé" på 23 000 man han
satte upp i Tyskland var till stor del lägerfångar som
famlade efter sista chansen att förlänga sina liv en smula.

Den enda strid Vlasovarmén deltog i var i striden vid Oder i
november 1944, sedan flydde den söderut. I krigsslutet gav
sig Vlasov till amerikanarna som 12 maj 1945 lämnade ut
honom till sovjettrupper i Österrike. 1 augusti 1946 hängdes
Vlasov och 12 av hans män i Moskva.

Myten om att Vlasov "egentligen" var lika mycket antinazist
som antistalinist byggs som regel på de försiktiga
deklarationer han och hans armé avgav under det sista
krigsåret, bl a det s k Pragmanifestet i november 1944 som
tillrättalagts för att underlätta en övergång till de
västallierade..

Men det kan inte råda någon tvekan om att Vlasov ställt
sig till Hitlertysklands förfogande och därmed gjorde sig
till verktyg för dess program, inklusive judeutrotningen. I
tidskriften "Parizjnij vestnik" nr 51 refereras ett tal
general Vlasov tal höll i Riga där han slog fast att "I det
nya Ryssland finns ingen plats för judar" och han lovade att
efter "befrielsen" skulle Ryssland "rensas från judar".

Som Aleksievitj skriver fanns det minst fem miljoner
judar i Sovjetunionen vid krigsutbrottet.

Jag kan inte se annat än att alla försök att rehabilitera
Vlasov står i direkt motsats till vad Svetlana Aleksievitj
skriver om att bredda och fördjupa historieskrivningen om
motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst.

Men jag håller helt och hållet med Svetlana Aleksievitj
om att bilden av andra världskriget inte får bestämmas av
några politikers diktat. Endast en vaksam och kunnig
allmänhet kan förhindra rehabilitering av nazistiska
krigsförbrytare och ett utsuddande av andra världskriget
hjältar.

Stefan Lindgren

Bilden: general Vlasov i talarstolen. Svetlana Aleksievitj
vill nu att vi ska tro att han var ute i de bästa syften,
att befria ryssarna från den onde Stalin.
Bilden är hämtad ur en rysk dokumentärfilm:
http://rutube.ru/tracks/1334814.html

Knäpptyst om sjukförsäkringarna

Har den röd-gröna opposition sålt ut löntagarnas intressen i
sjukförsäkringsfrågan genom att komma överens med regeringen
om att avföra den från valrörelsen och tillsätta en utredning
(se kommittédirektiv 2010:48)?
Den frågan måste man ställa sig eftersom det blivit
knäpptyst om sjukförsäkringarna.

När sjukfrånvaron 1997-2002 ökade snabbt fick vi veta från
mångtaliga ledarsidor att svenskarna var lata och fuskade
alltmera.

Idag kan de förklaringarna helt avskrivas som borgerlig
propaganda.

Ta dig tid att titta på debatten mellan bl a Björn Johnson,
Jan Ryd och Hanne Kjöller på
http://bambuser.com/channel/mah_skiften/broadcast/556162

Björn Johnsons ståndpunkter kan läsas i en färsk bok och t.ex på
http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut

Bland annat visar han att 80 procent av ökningen berodde på
långa sjukskrivningar och bara en liten del på utbrändhet
(3 %) och stress (12-14%).

Kostnaderna för sjukförsäkringen i procent av BNP var lägre
under "sjukförsäkringstoppen" än den var i början av
90-taklet. Sjukförsäkringen har i stort sett alltid gått med
plus. Inget hot mot statens ekonomi alltså.

Mest upplysande i debatten är inläggen från utredaren Jan
Rydh. Han visar entydigt att ökningen 1997-2002 framför allt
berodde på ökade långa sjukskrivningar bland kvinnor 50+ i
kommun och landsting. Stabila kvinnor som plötsligt ansåg
sig sjuka. Fram till 90-talet hade män och kvinnor varit lika
mycket sjukskrivna, men sen drar kvinnorna ifrån. Kvinnor
har idag dubbelt så stor sjukfrånvaro som män.

Genom en jämförelse med den privata sektorn härledde så Ryd
att det måste vara förändringar på arbetsplatserna som
utlöst den ökade sjukskrivningen. Det är således där
åtgärderna - och forskningen - borde sättas in.

Det budskapet går stick i stäv med Hanne Kjöllers som kort
kan sammanfattas: tagelskjorta på.

I debatten framhöll hon Micke Andersson, armlös och benlös,
som har två heltidsjobb som ett föredöme.

Ett praktexempel på hur gammal moralism kommer till heders
igen. Alla som har åtminstone en arm eller ett ben kvar och
är sjukskrivna ska skämmas.

Stefan Lindgren

Om två tänder på Nordsjöns botten

Det var en kylig natt den 17 januari 1961 i Katanga, den rika
kopparprovinsen i f d Belgiska Kongo. En öppen plats på den mörka
savannen lystes upp av sökarljusen från polisbilar. En fånge leddes i
armen ut i gläntan av en belgisk polisofficer. Fången var Patrice
Lumumba, en folkvald premiärminister i Republiken Kongo som just hade
störtats i en militärkupp.

Lumumba var trött, hade torterats i timmar,
ja dagar. En exekutionspatrull beväpnad med belgiska FAL- och
Vignerongevär stod redo, medan 20 poldater, polismän, belgiska
officerare och Katangaministrar tysta bevittnade när en belgisk kapten,
Julien Gat, gav order att skjuta och Lumumba och två av hans f d
ministrar sjönk till marken.

Sociologen Ludo De Witte fick i slutet av 90-talet möjlighet att studera
telegramtrafiken mellan FN och den belgiska regeringen. I två böcker
("Crisis in the Congo", 1996, och "L'Assassinat de Lumumba", editions
Karthala, Paris, 1999) kunde han konstatera att den krist-demokratiska
regeringen Eyskens (1960-61) åtminstone uppmuntrat mordet på Lumumba och
att FN-trupperna i Kongo var "medskyldiga genom försummelse".

I ett dokument som den belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont
Lynden skrev i oktober 1960 hette det uttryckligen: "Huvudmålet som
måste uppnås i Kongos, Katangas och Belgiens intresse är helt klart den
slutliga elimineringen av Lumumba".

De 8 000 telegrammen mellan FN och Belgien visar att utbrytarstaten
Katanga i Kongos mest kopparrika delar ingalunda var ett spontant påfund,
utan uppfanns av Belgien. Det var i Bryssel som utelämnandet av den
fängslade Lumumba från ett kongolesiskt arméfängelse till det laglösa
Katanga arrangerades. Överflyttningen skedde med en belgisk DC 4. När
fången kom fram till Elisabethville (Lubumbashi) stod det sex svenska
FN-soldater på flygplatsen med order att inte ingripa för att rädda
Lumumba.

Lugubra detaljer om tortyr och syrabad gör De Wittes böcker till
skakande läsning. Det visar sig nämligen att en belgisk polischef, Gerad
Soete, senare grävde upp Lumumba kropp och förintade den i ett syrabad
för att undanröja bevis. Soete medgav i belgisk TV i fjol att han
behållit två av Lumumbas tänder, men senare kastat dem i Nordsjön.

Belgiens syfte med hela operationen som gick under täcknamnet
"Barracuda" var uppenbart. Kongo är så rikt på mineraler att en geolog
beskrivit landet som en "geologisk skandal": kobolt, kadmium, guld,
silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järn, kol
och 90 procent av världens små industridiamanter.

Följden av mordet på Lumumba var att Mobutus kleptokrati höll
landet vidöppet för belgiska, franska och amerikanska företag i 30 år.
Landet tjänade också som ett bålverk mot självständighetsrörelser i
övriga Afrika.

Vilken skuld bar Dag Hammarskjöld? Antagligen en rätt stor,
även om hans familjs eventuella aktieposter i koppargruvorna
var en försumbar faktor. I vart fall finns ingen anledning att förhärliga
honom. Inte ens om han hade varit socialdemokrat, vilket han aldrig
var.

Stefan Lindgren

Mona Sahlins blockering

Anders Davidson skriver i "Efter arbetet" angående Skånesossarnas beslut
att kräva trupperna hem från Afghanistan:
"Skånes socialdemokrater återupprättar den internationalism som Olof
Palme och tidigare Dag Hammarskjöld stod för. Det är alliansfriheten
och FN-linjen, inte någon vag Vänsterpartilinje."
Jag tar mig för pannan.

Men det är kanske en åldersfråga. Vi som
upplevde Kongokrisen skulle aldrig uttryckt oss så om Hunger... förlåt
det var pappan, Hammarskjöld.

På www.socialisten.se hittar jag följande sammanfattning:

"För de som tror att det vore bättre om en 'mer neutral' allians, FN,
basade för trupperna i Afghanistan måste man dra upp den jobbiga
episoden vid Kongos självständighet 1961. Då forna kolonialmakten
Belgien av rädsla för att förlora sitt inflytande ockuperade mineralrika
Katangaprovinsen gjorde premiärminister Lumumba det ödesdigra misstaget
att be FN om hjälp. USA såg tillfället att intervenera och röstade i
säkerhetsrådet för att skicka FN-soldater. Den svenske FN-ordföranden
Dag Hammarskjöld spelade en nyckelroll i den imperialistiska
interventionen. Han tillhörde en av de familjer som hade intressen i
Afrika, t ex LAMCO-gruvan i Liberia. När blivande diktatorn Mobutu tog
makten i en militärkupp förbjöd Hammarskjöld FN-soldater från Ghana att
skydda Lumumba. Efter att Lumumba hade infångats stod svenska
FN-soldater och tittade på vid Katangas flygplats när han blev
misshandlad. Kort efteråt torterades och mördades Lumumba1. Denna
historia är värd att tänka på när det uppdagas att en svensk
överbefälhavare tigit ner franska soldaters tortyr av kongoleser under
insatsen i Kongo 2003."

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld gick imperialisternas
ärenden.

Det gjorde väl i viss mån Olof Palme också men han hade kurage nog att
orientera sig mot en självständig linje under Vietnamkriget.

Det är för övrigt helt ojämförbara storheter. Hammarskjöld hade inte ens
socialdemokratiskt bekvämlighetsflagg utan var öppet konservativ.
Sen tycker jag inte kritiken mot vänsterpartiet är rättvis - i synnerhet
inte i en artikel som förhärligar Hammarskjöld.

Vänsterpartiet har gång på gång klargjort att de svenska trupperna ska
hem - det är inte att ta miste på. Partiet förtjänar beröm och inte
misstänkliggöranden för att ha hållit emot det enorma trycket i
Afghanistanfrågan.

Mycket är det Lars Ohlys personliga förtjänst. Han kan vara suddig i
många frågor, men att trupperna ska ut verkar han solklart övertygad
om.

En helt annan fråga är vad som händer i en koalitionsregering med
socialdemokraterna. Utredning - ja det är ju så man vanligen byter fot i
Sverige.

Jag är också klar över att en röst på v riskerar att bli en röst på s,
men det är ju så parlamentarismen ser ut. I Storbritannien just nu är
det valets förlorare som i ensamt majestät avgör vem som är valets vinnare.
Det kallas parlamentarisk demokrati.

Men jag håller men om att det är ynkligt att inte de svenska
socialdemokraterna kan säga mer i denna fråga, när sossar i Tyskland,
Danmark, Holland, Belgien, Irland osv tagit hård strid för att ta hem
trupperna.

Om de åtminstone kunde säga lika mycket som Obama, dvs. att
tillbakadragandet ska börja senast juli 2011.

Men det till och med förnekar Mona Sahlin i en Flamman-intervju att
Obama har sagt.

Som Pierre Schori har påpekat använder man Bush-argument som Obama för
länge sedan övergivit.

Stefan Lindgren

Heder åt Carl Bildt

Den före detta FNL-aren och Pol Pot-aktivisten Annika
Ström-Melin har fullt sjå att bevisa för borgerskapet att
hon blivit en duglig soldat i det globala korståget för
democracy och women rights (utom i Saudiarabien).

Nu kräver hon "tuffa sanktioner" mot Iran som vägrar gå på
tå för USA och yrkar på sin rätt enligt ickespridningsfördraget
att "utan diskriminering" utveckla "forskning, produktion
och användning av kärnenergi för fredliga syften".
Det står inget i NPT om att uranet först ska skickas till
Ryssland, sedan till Frankrike, vilket antagligen berövar
Iran mycket av den ekonomiska nyttan. Nej, det är ett
"generöst" erbjudande av kärnvapenklubben, enligt
Ström-Melin.

Inte med ett ord berör hon det faktum att president Obama
6 april uttalade ett hot om en kärnvapenattack mot Iran och
Nordkorea [http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid
= 18620].

Hon ser inte heller mönstret som går igen från Irakkriget,
hur USA först hojtar om massförstörelsevapen, inleder en
sanktionsprocess och i ett lägligt tillfälle utlöser krig
som kan säljas in som en logisk fortsättning av
sanktionerna.

Detsamma gäller Afghanistan. Invasionen av Afghanistan 2001
föregicks av en lång rad FN-sanktioner som i praktiken
stoppade allt bistånd till landet och normala transporter.

Det är sant att det finns sidor av Irans politik man kan
ogilla. Personligen ogillar jag främst hur Iran skamlöst medverkat
till USA:s ockupation av Irak, trots att det undergräver
landets eget försvar den dag USA går till angrepp. (Lika skamlöst
som en gång Saddam med USA:s goda minne gick till angrepp mot Iran.)

Det är ett land som styrs av en blandning av demokratiska
och teokratiska regler. Jämfört med fundamentalistiska
islamistiska Saudiarabien är Iran mycket mer demokratiskt och
mindre förtryckande för kvinnor, även om det inte uppfyller
alla de västerländska kriterierna. I båda fallen finns
avskyvärda och medeltida former av kvinnoförtryck. Vad som
är normal sexhandel i Hamburg och Amsterdam är siqeh
(tillfälliga äktenskap) i Teheran.

Men vi kan inte förklara krig mot ett land för att vi inte
tycker om dess inrikespolitik. Det är inte vad FN-stadgan
[http://www.un.org/en/documents/charter/] eller
Nürnberg-stadgan,
[http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/charter.html] säger.

Det hedrar Carl Bildt att han satt kvar och lyssnade på
Ahmadinejads tal. Vid det här laget vet alla vart de löjliga
USA- och Nato-protesterna syftar.

Till krig. Mera krig.

Stefan Lindgren

Euron är felet

Hårda tider stundar i Grekland. Och varför? För att landet
under den euforiska Greenspanepoken belånat sitt hus upp
över skorstenen.
Nu ska de tyska bankerna ha tillbaka sina pengar. Och vad
händer? EU stiger in och beviljar tillsammans med IMF 110
miljarder euro i nya krediter.

Det är inte en räddningsaktion för Grekland utan för de
tyska bankerna. Genom att IMF och EU ställer upp som
garanter inte bara får de tillbaka sina pengar, de kan låna
ut nya pengar till Grekland till rekordränta (5-6 procent).
Naturligtvis garanterade mot en ny default.

Inga åtstramningar i världen kan hjälpa Grekland.
Åtstramningarna kommer bara att förvärra nedåtskruven. I och
med att landet är bundet till Euron kan landet inte göra det
som vore det normala i en sådan här situation: devalvera,
och ge alla Greklandturister en välkommen rabatt så att
hotell och färjor på nytt blir fullbelagda.

Den "interna devalvering" som landet hänvisas till är en
form av långsam balsamering administrerad av
de finansiella översteprästerna i Bryssel och Washington.

Det är europropjektet det är fel på, inte på Grekland.
Grekland har under sin historia från 1823 haft default, dvs
inte kunnat betala sina skulder, under mer än 100 år. Vem
tror att de strukturella förhållanden som ligger bakom
de sydeuropeiska valutaproblemen är en tillfällighet?

Finland som begått dumheten att ansluta sig till euron får
nu dyrt betala. Finland ska lägga upp lika mycket pengar
som landets barnbidrag uppgår till!

De kommer knappast tillbaka om 3 år som det är sagt utan lär
någonstans de närmaste tjugo åren avskrivas.
Hur någon svensk ekonom eller politiker efter detta kan
hävda att Sverige bör ansluta sig till euron är ofattbart.

Jag minns min barndoms återkommande samtal i tobaksaffären.
- Har ni greve Hamilton på burk?
- Jodå.
- Ja, men släpp ut honom då för Guds skull.

När jag hör Carl Hamilton (fp) säga att nu, nu äntligen
måste vi komma med i eurosamarbetet grips jag av
skuldkänslor.

Stefan Lindgren

Vad jag tänkt säga

Foto: Raul Leikas. Tomas Bolme, Stefan Ringbom och Anders Forslund sjunger
Bonnieroperan och allt var som igår.


I går hedrade nära 200 människor Gunnar Ohrlanders minne med en
minnesstund på Södra Teatern. Delar av Fria Pro framträdde. Håkan Jaensson
talade om hur det gick till när Dr Gormander fick sparken från
Aftonbladet två gånger (den tredje gången, Åsa Linderborgs uppsägning
av Gunnars frilanskontrakt har inte samma humoristiska poänger).

Stefan Böhm talade om NJA-gruppens tillkomst och Mats Öhlin om
Gunnars skolundersökningar samt råttfällan Giljotti (49 kr på Clas
Ohlson, finns också i enklare variant, musfälla för 29 kr), "vänsterns
självklara val", enligt doktorn.

Släkt och vänner i långa rader talade och sjöng. Kloka Stina (känd från
"När barnen tog makten" där lilla Stina la en kabel mitt i någon dramatisk
vändning) byggde ut simkortet hon fått av pappa i julas till en hel novell
a la Strindbergs "Ett halvt ark papper".

Jag hade tänkt säga något med anledning av Gormanderpriset som jag
varit med om att instifta men kände mig tvingad att släppa fram ungdomen,
Robert Aschberg.

Vad jag velat säga var i stort sett följande:

Gunnar var en stor begåvning. Hans stil var oefterhärmlig och jag tvivlar
på att man kommer att hitta någon som arbetar i "hans anda". I bästa
fall hittar priskommittén någon som är lika egensinnig.

Men när man talar om Gunnars begåvning ska man också komma ihåg att
varje begåvning kräver en miljö för att realiseras.

Precis som man brukar säga att konsten sitter i betraktarens öga
sitter skrattet i läsarens hals.

Mycket av de strukturer som Gunnar verkade i är nedlagda. Tidsignal,
Fria Pro, Gnistan... ja, Folket i Bild finns kvar på pin kiv. Det
finns inte ens en riktig socialdemokratisk tidning i Stockholm som någon
Gunnar skulle kunna få sparken från. Jag tvivlar på att såna som Gunnar
längre tas in på journalistutbildningarna. Kulturen i kommunerna
används, som Stefan Böhm nyligen påvisade i en TV-intervju, som redskap
för avancerad skatteplanering, dvs. de byråkrater som tagit kontroll
över den offentliga sektorns ena gren försöker såga av den gren som den
övriga offentliga sektorn sitter på. Nyliberala diktatorer rumsterar på teatrarna
och avskedar på löpande band. Skådisarna går leende till slaktbänken, ty
den som inte ler har ingen chans i nästa produktion. Fritt fall i ekonomi och
kultur.

I den meningen kan vi alla verka i Gunnars anda. Ta strid mot den nya
tidens religion som ifrågasätter allt som är gemensamt, allt som inte är
vinstdrivande och konkurrensutsatt och varje tanke, tidning eller
organisation som ifrågasätter den rådande ordningen.

Världens mest effektiva, superoptimerade system håller på att ruinera oss,
ekonomiskt och kulturellt.


Ohrlanderpriset är en gest, eller ett utropstecken. Så här kan vi inte
ha det!

Stefan Lindgren

Brev till Newsmill

Här jobbar man arslet av sig gratis för att tillhandahålla en skitskarp artikel
åt er sajt och vad händer - ni stoppar undan den nånstans där inte en jävel hittar den
under flera årslager av politikerdamm.

Varför ska jag ö h t behöva läsa Carin Jämtins julfunderingar 21 april?
Det är nåt som är fundamentalt fel i era prioriteringar. Hela ert upplägg gör sken av
strukturering, men det finns ingen annan strukturering än att ni godtyckligt
lyfter upp skitfrågor och låter resten glida ner i floden Lethe..
Tyvärr måste jag konstatera att mönstret är så entydigt att jag ber
er stryka mitt konto.

Stefan Lindgren

Ett enkelt sätt att vinna valet

Vem säger f-ordet först?
Just nu ser valrörelsen ut att bli en jämn kamp om mittenväljarna, en
rutinmässig triangulering mellan "nya socialdemokrater" och "nya moderater"
(Var god s-väälj!).
Men det finns en fråga som helt kan kasta om mönstret. Ett potentiellt
guldägg, som hittills inget av de stora partierna vågat röra. Fredsfrågan.

I Tyskland tävlar CSU och SPD om vem som vill ta hem trupperna från Afghanistan
snabbast. I Danmark har s-oppositionen tvingat den borgerliga regeringen att
byta fot och börja trappa ned krigsdeltagandet. Den danska regeringen har
beslutat att börja ta hem de danska trupperna från Afghanistan under nästa år.
I Holland, Kanada m fl länder är mönstret detsamma.

Ingen vill bli sittande med "Svarte Petter" och vara den sista som
försvarar ett skitkrig, som bara kostat pengar och människoliv (i den ordning
man vanligen bedömer förlusterna).

Sverige har hittills kommit undan med fem döda (en svensk dog i den
norska truppen). Billigt. Försvaret står redo med ett lager på 50 kistor som
inhandlades av ett snickeri i Småland 2008.

Sten Tolgfors kan vi räkna bort. Han har redan manövrerat in sig i en
position som blir väldigt svår att ta sig ur. Han säger att det är illojalt
att diskutera när återtåget från Afghanistan ska börja. Fast Obama redan har
spikat juli 2011 som sista datum att börja reträtten.

Han begär i vårdbudgeten riksdagens stöd för köp av "nya, beprövade (läs:
begagnade) och färdigutrustade helikoptrar", helst amerikanska helikoptrar av
typen Black Hawk som kan utrustas som attackhelikoptrar. Fast Tolgfors
naturligtvis talar om medicinsk evakuering.
Det framgår av hans artikel i Dagens Nyheter 9 april att han planerar för
att svensk trupp ska stanna i Afghanistan till minst 2017:
"Från april 2011 och två år framåt kommer den medeltunga helikoptern
Superpuma att kunna sändas dit [till Afghanistan. SL]. Men under åren 2013
till 2017 finns ett mycket allvarligt glapp i svensk helikopterförmåga."
Socialdemokratin har ett guldläge. Genom att kräva att de svenska
trupperna återkallas skulle man i ett slag mobilisera fredspotentialen i
Sverige. Freden är en hjärtefråga som skär över parti- och klasslinjer.
Opinionsmätningar visar att det finns betydande opinioner i de borgerliga
partierna som vill se ett tillbakadragande.

Mona Sahlin tar inte det steget för att 1. hon gjort dumma uttalanden
tidigare som hon av prestigeskäl inte vill ta tillbaka 2. hon är beroende av
Jan Eliasson, "Mr FN" som helt oförtjänt har rykte som "Palmeman". Faktum är
att Eliasson inte var Palmes förstahandsval när han skulle medla mellan Iran
och Irak - han var Torbjörn Fälldins förstahandsval, och Palme tvingades böja
sig.

Beslutet av de skånskasocialdemokraterna väcker förhoppningar. Om den
linjen, som finns representerad i partiets VU, hinner slå igenom före valet är
valsegern så gott som säkrad. Annars vändar en upprivande debatt efter
valnederlaget.

Socialdemokraterna i Skåne är det största partidistriktet och deras
kongress körde med bred marginal över distriktsstyrelsen och dess föredragande
Kent Härstedt. Motståndet hade uppskattningsvis trefaldigats sedan i fjol
(dock togs ingen rösträkning då). Lund hade medlemsbeslut på att stödja
motionen om trupptillbakadragande. Avgörande var också Malmö arbetarekommun.
Motionen hade med några få röster förlorat på arbetarekommunens repskap, men
troligen stöddes motionen en majoritet av Malmöombuden på kongressen.
En av de viktiga debattörerna var Henrik Fritzon från Kristianstad vars
hustru sitter i Mona Sahlins VU där även Bosse Ringholm stöder
hemtagandet.
I Tyskland verkar socialdemokraterna ha tagit ställning rejält och
glädjande nog vittnar många uttalanden där om att man förstår det speciellt
problematiska med att tyska soldater nu dödar civila långt utanför landets
gränser.

Mecklenburg-Vorpommerns ministerpresident Erwin Sellering sa i
dagarna:

"Som jag ser det skulle vi så fort som någonsin möjligt ut ur
Afghanistan". Han tillade bl a : "Jag skulle inte vilja att vi vänjer oss vid,
att vi tyskar måste vänja oss vid att höra nyheter om i krig stupade soldater.
Jag vill inte ha detta krig, och jag är säker på att ett flertal av tyskarna
inte heller vill ha det."

Ledaren för socialdemokraterna i Schleswig- Holstein, Ralf Stegner sa
till Spiegel-online:

"Vi måste ut så fort som möjligt. Ju tidigare, dess bättre. Den militära
logiken går inte ihop."

Enligt tysk TV (ARD) är 70 procent av tyskarna för att ta hem trupperna,
bara 26 procent anser att de ska stanna.
Ser man på den aktuella statistiken, består ISAF nästan helt av
Nato-trupp. Frapperande är att det är fem forna kolonialmakter som står för 80
procent av trupperna: USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och
Italien.

Dessa fem stater står dessutom för 86 procent av truppökningen
2007-2010.

Om man ser på de tolv stater som gått med på den största ökningstakten,
över 200 procent 2007-2010 så finns Sverige med där i ett rätt märkligt
sällskap. Dels USA och tre viktiga allierade, Frankrike, Australien och
Turkiet. Sedan sju länder ur det forna östblocket, som antingen är nya
Nato-medlemmar eller vill bli det.

Sverige beter sig som en liten stat som nyss kommit ut ur Sovjetblocket
och nu är angeläget att visa sina militära muskler i USA:s tjänst. Motsvarar
det den av riksdagen fastställda utrikes- och försvarspolitken? Motsvarar det
folkviljan?

Knappast.

Till och med fyra Nato-länder beter sig anständigare än Sverige och
trappar ner sitt krigsdeltagande: Nederländerna, Norge, Portugal och
Grekland.

Luxemburg, Irland, Island, Österrike har en symbolisk närvaro och Schweiz
har funnit för gott att avveckla helt.

Låt Carl Bildt och hans springpojke Sten Tolgfors bli sittande med
"Svarte Petter"! Det finns ingen anledning att rädda dess äventyrare - eller
deras linje - kvar vid makten. Rösta inte på någon politiker som inte säger
det förlösande f-ordet.

Stefan Lindgren

Komplicerade förlopp och enkla folkmord

När "folkmordet" på armenierna framställs som en isolerad,
helt ensidig process är det lätt att med befintliga källor konstruera en annan bild,
mer komplicerad. Observera att ingen av versionerna förnekar
att många människoliv kom till spillo, kanske över en miljon armenier.
Men enligt den mer sammansatta versionen omkom också många
muslimer.


Bilden av Turkiets "folkmord" på armenierna är ganska väl etablerad i
litteraturen. Inte minst genom Franz Werfels roman "40 dagar vid Musa Dag".
Hela det intellektuella Europa protesterade mot grymheterna,
inklusive i det nybildade Rådsryssland (Gorkij m fl). Men i
ledningen (Lenin m fl) var man böjd att betrakta dem som ett resultat
av imperialistisk inblandning och valde att inte blåsa
under de ömsesidiga anklagelserna. Dashnakpartiets
nationalistiska linje ansågs provocerande.

Hur var situationen 1914, när första världskriget utbröt?
Sex provinser i det osmanska riket beboddes av armenier,
fast de ingenstans var i majoritet (Erzerum, Van, Bitlis, Siyarbakir,
Elaziz och Sivas). Märväl att de "armeniska provinserna" i stort sett är desamma som
kurderna resp. syrianerna/assyrierna hävdar som sina.

Vad som hände under världskriget ledde till att det för första gången bildades en armenisk stat,
på brittisk tillskyndan. Den existerade 1918-21. Östra delen
av territoriet (Jerevanguvernementet) införlivades 1805-28 i
Tsarryssland. 1920 bildades där Armeniska SSR.
Merparten av det många armenier betecknar som historiskt armeniskt territorium tillhör idag
Turkiet, andra delar Azerbajdzjan och Georgien.
I första världskriget var Osmanska riket lierat med Centralmakterna och
kom därmed automatiskt i krig med Storbritannien och
Ryssland. Våren 1915 bestämde sig den osmanska regeringen
för att flytta den armeniska befolkningen till Syrien och
Mesopotamiens bergstrakter.

I december 1914 ryckte en armé under Enver fram mot Kars, men led ett nederlag i
Sarakamysj, beroende på kylan och dåliga förberedelser.
Sedan stabiliserades fronten öster om Erzerum.

I början av 1915 gjorde ryska trupper en manöver och gick runt Ararat söderut längs
den persiska gränsen. Just då utbröt uppror bland armenierna
i Van. De osmanska myndigheterna kunde inte hålla stånd. Den
ryska armén, förstärkt av många frivilliga armenier, hade
lämnat Jerevan 28 april och nådde Van 14 maj. Under flera
dagar skedde övergrepp på den muslimska befolkningen i
masskala, skriver den amerikanske historikern Stanford John
Shaw.

I Van upprättades en armenisk stat. Från början hade det funnits 33 789
armenier i staden (42 % av hela befolkningen), men då
strömmade de till från alla håll så att antalet armenier i
juli uppgick till 250 000.

18 maj 1915 tackade tsaren Van-borna för deras "trohet" mot Ryssland och
utsåg Aram Manukjan till guvernör.

Men i början av juli gick turkarna på motoffensiv och trängde ut den ryska armén.
Paniken blev total när 200 000 armenier flydde. Shaw bedömer
att 40 000 armenier omkom under denna reträtt. Folk
tvingades ta sig över 3 000 meter höga berg först till
Erzerum och sedan vidare.

Men eländet slutade inte med detta. I augusti tvingades Osmanska riket på nytt ge upp
Van till ryssarna. I februari 1916 fortsatte offensiven och
ryssarna intog Erzerum med hjälp av ett stort antal
armeniska frivilliga.

Enligt Shaw tvingade över en miljon muslimer att fly. Tusentals hackades
i bitar av angriparna. 18 april tog ryssarna Trabzon
(Trapesund) och i juli Erzindjan och där hejdades de längs
en linje som låg kvar till krigsslutet 1918.

I Brest-Litovsk-freden i mars 1918 avträdde Ryssland de områden som
erövrats av Osmanska riket 1878 (Kars och Ardagan) och Armenien
fick det utseende det har idag.

Men armenierna lät sig inte nöja med detta utan inledde i april 1918 en
väpnad kamp för att erövra mer av "sitt" territorium. Freden
i Brest-Litovsk avvisades av den enade socialistrepublik som
bildats under mensjevikledning av Azerbajdzjan och Armenien.

Av 3,3 miljoner turkiska invånare i Trabzon, Erzindzjan, Erzerum, Van och
Bitlis återstod 600 000 flyktingar efter kriget. Den
turkiska armén tvingades än en gång erövra Erzerum, den här
gången från armenier utan rysk armé.

4 juni 1918 undertecknade de kaukasiska republikerna ett fredsavtal med
Osmanska riket som överensstämde med Brest-Litovsk.
Under det sönderfall av Osmanska riket som följde på världskriget försökte
armenierna på nytt utvidga sitt territorium. 19 april 1919
intog de Kars och georgierna Ardagan. Under arton månader
fortsatte strider när armenierna gjorde utfall i riktning
mot Svarta havet och Trabzon.

Tack vare Mustafa Kemal (Atatürk) återhämtade Osmanska
riket krafterna och 28 september 1920 började turkiska
trupper under general Kazym Karabekir att återerövra Kars
och Aleksandropol (Giumriu). 7 november 1920 ingicks
vapenvila i Aleksandropol.

Observera att Turkiet som stat bildas först 1923. Om "Turkiet"
nämns innan dess syftar det på osmanska riket.


Stefan Lindgren

Zetterström och folkmorden

Margareta Zetterström startar i senaste Folket i
Bild/Kulturfront en debatt om folkmord och vänder sig mot
"folkmordsförnekare" när det gäller 1. judar under andra
världskriget och 2. armenier i samband med första
världskriget.

Tyvärr ställer hon frågan på det där moraliserande sättet
som innebär att den som i något fall är kritisk till
användningen av kategorin folkmord likställs med försvarare
av massmord och exempelösa grymheter.

Jag menar att det finns skäl att vara ytterst återhållsam
med kategorin folkmord.
"Folkmord" är ett brott som konstruerades 1948, efter andra
världskriget när FN antog sin konvention.

Det är lätt att övertyga sig om att över 90 procent av alla
grymheter begångna i historien inte faller i denna kategori.

Man kan fråga sig om inte särbehandlingen av kategorin
folkmord riskerar att förvränga folks historieuppfattning.

Armeniernas öde kan exempelvis bara förstås mot bakgrund av
och som en del av första världskriget där någonstans mellan
10 och 65 miljoner människor dog.
Och om 72 miljoner dog i andra världskriget finns det väl
skäl att fråga sig varför utrotningen av 3-6 miljoner judar
absolutiseras som den viktigaste ingrediensen i detta
skeende.

Man kan också konstatera att mediauppmärksamheten kring
folkmord alltid har varit synnerligen selektiv. Det är de värsta
kolonialisterna, krigsanstiftarna och folkutrotarna som hojtar mest
om folkmord.

Tolkningsföreträdet  förbehålls vanligtvis dimmornas Albion.

Ta listan över fullbordade, möjliga och eventuella folkmord i Leo
Kupers Genocide (Penguin 1981):

Afrikas på Zanzibararaber
Arabiska sudanesers på andra sudaneser
Australiens på tasmanierna
Belgien i Kongo
Belgiens i Burundi
brasilianska mot indianer
Brittiska massakrer i Bombay
Brittiska massakrer i Calcutta
Det vita Amerikas på indianer
El Halia, massaker
folkmord på Ibo i Nigeria
Frankrikes i Algeriet
Frankrikes på Madagaskar
hutuers på tutsier i Burundi
i Ekvatorialguniea
Indiens på bangladeshare
Indiens på jat
Indonesiens på kineser på Sumatra
Kenya på indier
Kroatiens på judar
Kroatiens på serber
Kurdernas på assyrierna
Libanons på maroniter
Paraguays på achéindianer
pogromer i Galicien
Sovjets på balkarer
Sovjets på tjetjener
Sovjets på volgatyskar
Storbritannien i Nigeria
Turkiets på cirkassier
Turkiets på judar
Turkiets på kurder
tutsiernas folkmord på hutuer i Rwanda och Burundi
Tysklands på judar, romer, slaver, herero m fl
Ugandas på acholi
USA i Kambodja
USA i Vietnam
vita afrikaners på bushmän
Östpakistans på biharier

Vad är det som säger att vi ska plocka ut exempelvis
Turkiets folkmord på armenier som det folkmord som är så
viktigt att det ska erkännas av Sveriges riksdag - och det
just i ett läge där gränsen mellan Armenien och Turkiet var
på väg att öppnas (vilket nu lär dröja)?

Ser inte Margareta Zetterström godtyckligheten i detta?

Och är det verkligen rimligt att en konvention från 1948,
som dessutom är så omstridd, tillämpas retroaktivt på
massmord som inträffat under första världskriget när ingen
hade hört talats om begreppet "folkmord". Även om det nu
inte handlar om juridik främst, så innebär användningen av
begreppet "folkmord" på äldre tider en sorts moraliska glasögon som
hindrar oss att bedöma och förstå varje tid från dess egna
förutsättningar.

Margareta Zetterströms hänvisningar till vad Hitlers
medarbetare sagt och gjort redan vid den tiden blir ju en
närmast anekdotisk och mytisk historieskrivning som snarast
fördunklar.

Det är väl känt att Tyskland och Turkiet var allierade i
världskriget och att det ur Turkiets synpunkt var
fullkomligt logiskt, en reaktion mot det bloddrypande
brittiska imperiets kvävande maktställning.
Varför ignorera de större sammanhangen?

Vill man övertyga sig om hur "folkmord" har blivit en sorts
orgonlåda för allsköns mytologer kan man gå till
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wars_and_disasters_by_death_toll

Där upptas massmord i Kambodja fast beläggen för att dessa
skulle ha följt någon som helst etniska preferenser är
närmast obefintliga.

Man upptar svälten i Ukraina 1932-33 som folkmord fast motsvarande
svältdöda ryssar "bara" bokförs som massmord.

Man upptar  Saddams grymheter  men självfallet inte ett ord om
en miljon människoliv som gått till spillo under USA:s ockupation.

Man upptar döda i Vendée-upproret i Frankrike 1793-1796,
självklart utan att nämna att Vendée blev platsen för en ömsesidig
rojalistisk-republikansk terror. Och självfallet utan att nämna
förhållandena före revolutionen - det tysta strukturella våld som
skördar miljontals varje år.

Som Twain skrev:

"En enda stadskyrkogård skulle rymma de kistor som fylldes
av den korta terrorn, som vi alla så ihärdigt har fått lära oss
att darra för och sörja; men hela Frankrike skulle knappt
rymma de kistor som fylldes av den äldre och verkliga
terrorn."

Ett begrepp som gör att man kan klumpa ihop Hitlers
gaskamrar med franska revolutionen och alla andra
revolutioner med för den delen - och utmåla Atatürks Turkiet
som någon sorts protonazistisk stat, ett sådant begrepp har
fått begränsad användbarhet. Det är i praktiken förstört av
ett omfattande missbruk.

Och då har jag ändå inte tagit med i vågskålen den
farsartade juridiska behandlingen av begreppet.

Det räcker med att hänvisa till prof Erlinders artikel på Global
Research, September 3, 2009 där han på grundval av Carla del
Pontes avslöjanden visar hur folkmordstribunalerna i Rwanda
användes för att dölja krigsförbrytelser från den
invaderande USA- och brittisk finansierade tutsiarmén.

"Folkmord" som cover-up alltså. Det vore värt ett uppslag i FiB/K.

Stefan Lindgren

10 000 till Gormanderpriset - bg 5231-0778

I dagens Aftonbladet skriver Robert Aschberg om Gunnar
Ohrlanders minne:
"För två veckor sedan dog Gunnar Ohrlander. Jag visste inte
att han var sjuk ens. Det gjorde inte så många andra heller.
Han hade varit dålig sedan augusti, men bestämt sig för att inte
prata om det. En del gör så. Det är den resandes ensak.
Men det retar mig att han försvann med en viskning och inte med en
smäll. Hans minne är mer värt än några notiser i tryck och på
bloggar.

Vi var många som läste hans spalter i Aftonbladet på 60-talet. Han var
Dr Gormander. Han var stor. Han var vänster och satirisk,
smart och rolig. Han drev med politiker och överhet i alla
läger, vid behov även med sina egna.
Senare blev han en av de drivande krafterna bakom Fria Proteatern,
den slagkraftigaste av de så kallade fria grupperna; den som
hejade festligast på revolutionen som aldrig kom.

Jag hoppas att jag sa det till Gunnar någon gång när vi träffades:
att han en gång för länge sedan gav mig en stor dos
självförtroende. Jag var ingen skrivare, men jag hade tagit
mod till mig och skickat en text till honom. Den skulle vara
rolig. Det var ett försök.
Han var redaktör på Gnistan och skrev tillbaka att han inte förstod.
Jag förklarade hur jag tänkt. Och han lät trycka artikeln
som den var från början. Det betydde mycket.
Gunnar gav ut en rad deckare, romaner och faktaböcker.
Han var djupt engagerad i skol- och narkotikafrågor, och
kämpade envist mot flummet. Som alla människor med stil
gillade han att vara på vattnet, och han förtöjde gärna
segelbåten utanför någon av de sjökrogar i Stockholms
skärgård om vilka han skrivit en fin handbok.
Han medverkade bland annat i Gotlands Allehanda, Dagens
Nyheter, Stockholms-Tidningen, Tidsignal och Flamman. Hans
krönikor har en alldeles egen, driven stil.
De flesta spalterna skrev han dock i denna tidning, vilket
inte alltid gladde alla redaktörer. Hans oförvägenhet och
absurda humor hjälpte honom också att sätta ett svårslaget
rekord i tidningsbranschen: han lyckades få sparken från
Aftonbladet tre gånger.
Och egentligen, säger de som kände honom bättre, var
han en mycket känslig människa.
Om en vecka på fredag den 23 april klockan 13.00, hålls en
offentlig minneshögtid till Gunnars ära på Södra Teatern i
Stockholm.
Jag åt lunch med några av hans vänner i går. Vi enades
om att starta en insamling till Dr Gormanders ära. Vi lade
en grund. Ni som vill vara med, sätt in pengarna på bankgiro
5231-0778. Märk talongen "Gormander".
Vi kommer att ge hela summan, rakt av, till någon eller några
som kan föra Gunnars satiriska tradition – hans minne –
vidare."
Initiativet är lovvärt. Jag skickar 10 000 kronor (bilbytet
får vänta). Är ni med - alla ni som skrattat åt Gormander
under åren? Nu är det dags för en liten motprestation!
Stefan Lindgren

Gunnar Ohrlander död

Gunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig
ett stort hål i den svenska litteraturen.

Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman "Vänstern
och giljotinen" http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=7077 där han
förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val för
alla som tillhör vänstern i politiken.


Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på.

Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta
det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva.

En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan
Twain och t.ex. brittiska Punch som fostrade till "spirituell självbelåtenhet,
som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar
och de lägre klasserna".

Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte
mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt
att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan
åren 1975-79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan satt klorna i honom.
Då var han just för tredje gången sparkad från Aftonbladet i en av Åsa
Linderborgs utrensningar av äldre, antagligen icke tillräckligt HBT-medvetna
medarbetare. Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk
vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov.

Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som "Då säger mamma att hon 
älskar mig" inte togs väl upp i alla läger. (Se http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=6463)

Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev
i Flamman.

Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974/75 i Borlänge,
Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans
skildringar av strejken lästes varje vecka av 15 - 20 000 Gnistanläsare,
men det intressanta var att Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som
han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade
gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet
blivit mycket mindre dramatiskt.

Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen
stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna,
sjuksköterskorna osv. Fackligt aktiva var själva med och gjorde
replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvo-pjäsen för ett
utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen satt rekord på Dramaten och följts
av att teaterledningen av upplöste ensemblen ensemblen Gunnar var
knuten till (dock utan att avskeda skådisarna), följdes Volvopjäsen -
mest besökta pjäs på Riskteatern 1971 - av uppsägningar.

Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att
spela en framträdande roll. Men tidsandan, der Zeitgeist, all vänsters
dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern.
För att inte tala om Gnistan.

Nu är vi tillbaka ungefär där Gunnar var sedan han fått sparken från AB första
gången och började skriva för Tidssignal. Men han behöll hela livet ut
sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på
ett brådskande fotbollsreferat.

Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den
halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och
allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste
strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i
bankvärld och politik var hans betänketid som regel noll.

Stefan Lindgren

Vem hjälper terroristerna?

Det har sagts i ryska media att Sverige ger en fristad åt
den terroristiska hemsidan kavkazcenter.com.

Om man söker på den adressen visar det sig att den är knuten
till tre olika servrar.

Searching for www.kavkazcenter.com. A record at
H.ROOT-SERVERS.NET. [128.63.2.53] ...took 102 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at g.gtld-servers.net. [192.42.93.30] ...took 164 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at ns1.kavkaznews.com. [80.81.183.162] ...took 34 ms

De två första har hemvist i USA, en i Aberdeen, Maryland och
en annan i Washington DC. Den tredje är hemmahörande i
Finland.

Stefan Lindgren