 |
| 14 juni kl juni kl 19.35 svensk tid sänder TV-kanalen Pervyj en ny spelfilm om dödslägret "Sobibor" och den enda kända massflykten från nazityska läger. Den leddes av en sovjetisk löjtnant. |
I Sobibor, ett nazistiskt koncentrationsläger i östra Polen,
dödades 250 000 judar från Polen och andra europeiska länder.
Den sovjetiske officeren Sasja Petjerskij ledde 14 oktober
1943 ledde det enda organiserade försöket till massflykt från förintelselägren.
I Laurence Rees bok ”Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen” (Prisma
2007) återges ett vittnesmål av en av de överlevande från Sobibor, Arkadij
Vajspapir, som kommit med en fångtransport från Minsk:
"Vi ankom till Sobibór den 21 eller 22 september
1943", berättar Vajspapir. ”Vi hade varit innestängda i tre dagar i låsta
järnvägsvagnar – för boskap. Tre dagar utan mat eller ljus."
Av en ödets nyck
beslutade nazisterna att välja ut slavarbetare ur just denna transport.
"De frågade om det fanns några snickare eller byggnadsarbetare",
säger Vajspapir, "och vi fick frågan om några av oss kunde lyfte 75 kilo.
Bland de cirka 80 sovjetiska krigsfångarna som utvalts till
arbetare fanns en karismatisk löjtnant i Röda armén vid namn Aleksandr
("Sasja") Petjerskij. "Det var en mycket snygg, stilig
karl", säger Vajspapir, "högväxt och kraftigt byggd. Han var
respekterad - varje ord han uttalade var lag för oss." Petjerskij gjorde
omedelbart intryck på lägret och blev snart centrum i en underjordisk
motståndsrörelse. Innan de sovjetiska krigsfångarna kom hade det förekommit
flera flyktförsök bland fångarna, mestadels genom att rymma från arbetslag som
opererade utanför taggtråden. Men de allra flesta sådana försök misslyckades.
"Var ska man ta vägen sedan man lyckats fly ut i skogen?" undrar Toivi Blatt, också ett överlevande vittne i Rees bok. "I stort sett varje dag kom det bönder från trakten med judar som de hade tagit fast när de gömde sig någonstans på åkrarna" och lämnade in dem mot "fem skålpund socker och en flaska vodka".
Men Petjerskij och hans kamrater lyckades ändra den fatalistiska attityd som rådde i lägret. De arbetade med Leon Feldhendler, som hade lett den lilla underjordiska Sobibórgruppen före de sovjetiska krigsfångarnas ankomst och försökte komma på sätt att organisera en massflykt.
"Var ska man ta vägen sedan man lyckats fly ut i skogen?" undrar Toivi Blatt, också ett överlevande vittne i Rees bok. "I stort sett varje dag kom det bönder från trakten med judar som de hade tagit fast när de gömde sig någonstans på åkrarna" och lämnade in dem mot "fem skålpund socker och en flaska vodka".
Men Petjerskij och hans kamrater lyckades ändra den fatalistiska attityd som rådde i lägret. De arbetade med Leon Feldhendler, som hade lett den lilla underjordiska Sobibórgruppen före de sovjetiska krigsfångarnas ankomst och försökte komma på sätt att organisera en massflykt.
Bara två veckor efter deras ankomst till Sobibór gjordes ett
försök att gräva en flykttunnel, ett projekt som övergavs några dagar senare
när tunneln översvämmades. Petjerskij visste att det i alla fall knappast vara
möjligt att alla fångar i Sobibór – de var över 600 – skulle kunna krypa ut
under en natt utan någon incident. Han insåg snabbt att skulle det bli någon
lyckad massflykt måste den komma genom väpnat motstånd. Petjerskij insåg också
att fångarna måste agera snabbt. De första snöfallen som väntades inom bara
några veckor skulle göra det lätt för tyskarna att spåra alla rymlingar genom
skogen. Så under de närmast följande dagarna började i samarbete med några
kapos i nyckelposition en plan att ta form.
"Den första fasen", säger Toivi Blatt, "var
att samla ihop vapen - knivar och yxor - eftersom många snickare hade verktyg i
sina verkstäder." Den andra fasen var att "locka" tyskarna till
avskilda platser i lägret, döda dem och stjäla deras skjutvapen. Den tredje och
slutliga fasen var öppen revolt.
Andra veckan i oktober hade motståndsgruppen fått veta att
flera av de viktigaste tyskarna i Sobibór – inklusive Wagner, ett ledande
underbefäl – hade rest på permission i Tyskland. Den tyska närvaron i lägret
var alltså svagare än den hade varit en tid. De kvarvarande tyskarna skulle
lockas till skräddarnas eller skomakarnas verkstad med löften om personlig
vinning; revoltens framgång hängde alltså på att vakterna var korrumperade.
Vajspapir beordrades av Petjerskij att gömma sig i lägrets skomakarverkstad och
använda en yxa för att döda en tysk vakt när han kom för att få fötterna
uppmätta för ett par nya skor. "Jag var mycket upphetsad", säger
Vajspapir. "Vi förstod att vårt öde stod på spel." På andra håll
skulle andra tyskar luras med löften om en ny läderrock till skrädderiet, där
de också skulle mördas.
Nästa fas för fångarna var att fly genom huvudporten och
satsa på att de ukrainska vakterna, som var hårt dominerade av tyskarna, varken
skulle ha ammunitionen eller viljan att erbjuda mycket motstånd.
Revolten började den 14 oktober. Klockan halv tre på
eftermiddagen gömde sig Vajspapir tillsammans med Yehuda Lerner, en annan jude
från Minsktransporten, i det inre av skomakeristugan: "Tysken kom in för
att få sina fötter uppmätta. Han satte sig ner mitt framför mig. Så jag klev
fram och slog till honom. Jag visste inte att man skulle göra det med baksidan
av yxan. Jag slog till honom med eggen. Vi drog undan honom och täckte honom
med ett skynke. Då kom en annan tysk in. Han kom fram till liket, sparkade till
det och frågade: "Vad är det här? Vad ska den här oordningen betyda?"
Och när han förstod [vad som var i görningen] slog jag till honom också med
yxan. Sedan tog vi pistolerna och sprang. Efteråt skakade jag och kunde inte
lugna ner mig på en lång stund. Jag mådde illa och var nersölad med blod."
Lerner och Vajspapir hade dödat två tyskar i skomakeriet.
Tre SS-män till mördades i skrädderiet och andra som inte kunde lockas ut
mördades på sina kontor. Klockan fem den eftermiddagen hade de flesta SS-män,
totalt nio stycken, dödats, men oroande nog var kommendanten ännu vid liv.
Fångarna började samlas för upprop som vanligt.
"Men så femton minuter i sex", säger Toivi Blatt,
"hoppade Sasja [Petjerskij] upp på ett bord och höll ett tal – jag kan
fortfarande minnas det. Han talade om sitt fosterland, Sovjetunionen, och att
det skulle komma en tid när allt skulle bli annorlunda och fred skulle råda,
och om någon överlevde var det hans plikt att berätta för världen vad som hade
hänt där."
Därnäst började fångarna som planerat att marschera med
huvudporten, men plötsligt kom de under eld från vakttornen och från
kommendanten, Frenzel, som kom ut ur en barrack och började skjuta. Det stod
omedelbart klart att flykten genom huvudporten var omöjlig.
Ett försök gjordes nu att tränga igenom tacktråden bakom
lägret, trots att området där bakom var minerat. Medan Toivi Platt brottades
med taggtråden, under beskjutning från vakttornen, kände han hur hela vikten av
stängslet föll över honom och naglade fast honom. "Min första tanke var:
'Det här är slutet!' Folk sprang över mig och taggarna trängde in i min rock.
Men till sist fick jag en snilleblixt. Jag lämnade läderrocken i taggtråden och
helt enkelt gled ur den. Jag började springa. Jag ramlade två tre gånger; varje
gång trodde jag att jag hade träffats, men jag kom upp, ingenting hände mig och
till sist [nådde jag] skogen." När han sprang såg Toivi Blatt
"flygande kroppar" framför sig, kroppar som slitits sönder av
exploderande minor och insåg på det sättet att det var hans "lycka"
att ha lämnat lägret som en av de allra sista.
Sammanlagt lyckades omkring hälften av de 600 fångarna i
Sobibór att fly från lägret den dagen.
Enligt Arkadij Vajspapir var en viktig förutsättning för
flykten ankomsten av de sovjetiska krigsfångarna, som solidariskt delade alla
umbäranden. Det är betecknande att dessa krigsfångar hade varit i lägret mindre
än en månad innan de gick till handling. Deras militära disciplin, tillsammans
med Sasja Petjerskijs unika personlighet, var avgörande för revoltens framgång.
Petjerskij skulle senare i sitt liv - han dog 1990 i 81 års
ålder i hemstaden Rostov vid Don - ihärdigt förneka att han var någon hjälte. ”Jag
bara gjorde det vem som helst skulle ha gjort i mitt ställe.”
Majoriteten av de 300 Sobibórfångarna som flydde från lägret
överlevde inte kriget. Många vandrade omkring, vilse i skogarna och infångades
inom några timmar. Sasja Petjerskij och en handfull av hans kamrater lyckades med hjälp av några polacker ta sig över floden Bug och leta sig fram till vitryska partisanförband vänskapligt sinnade till Röda armén och
förenades slutligen med de framryckande sovjetstyrkorna. Endast 53 av Sobiborfångarna överlevde till krigsslutet, enligt den utställning som nyligen visades på Segermuseet i Moskva
Efter återföreningen med Röda armén skickades Petjerskij
till en stormbataljon, vilket var ett slags bestraffning för att ha hamnat i
fångenskap. Efter Stalins order nr 227 från 28 juli 1942 var det dödsstraff på
att retirera utan order uppifrån och krigsfångar som återvände var alltid
misstänkta för förräderi tills det klarlagts om de fångats i strid.
Men Petjerskijs bataljonschef major Andrejev blev så chockad av historien om Sobibor att han lät Petjerskij resa till Moskva för att vittna inför "kommissionen för utredning av de nazistiska inkräktarnas och deras medbrottslingars brott."
Kommissionen lyssnade och författarna Pavel Antokolskij och Venjamin Kaverin skrev rapporten "Upproret i Sobibor", som efter kriget kom att ingå i samlingen "Svarta boken” (ej utgiven på svenska), som kunde publiceras i Ryssland först 2015 på grund av den ansågs framhäva judarnas roll på bekostnad av de andra sovjetfolken och därmed skada enheten i den antifascistiska kampen.
Men Petjerskijs bataljonschef major Andrejev blev så chockad av historien om Sobibor att han lät Petjerskij resa till Moskva för att vittna inför "kommissionen för utredning av de nazistiska inkräktarnas och deras medbrottslingars brott."
Kommissionen lyssnade och författarna Pavel Antokolskij och Venjamin Kaverin skrev rapporten "Upproret i Sobibor", som efter kriget kom att ingå i samlingen "Svarta boken” (ej utgiven på svenska), som kunde publiceras i Ryssland först 2015 på grund av den ansågs framhäva judarnas roll på bekostnad av de andra sovjetfolken och därmed skada enheten i den antifascistiska kampen.
Den 20 augusti 1944 sårades Petjerskij av granatsplitter under
strider vid staden Bauska i Lettland och måste vårdas på sjukhus i fyra månader.
Efter kriget levde Petjerskij i Rostov med sin hustru Olga, som han träffat på
sjukhuset, och hade en tjänst som administratör på Musikkomediteatern. 1949
dekorerades Petjerskij för sina insatser under kriget, men en lokal befälhavare
såg till att en högre orden byttes mot en lägre. Petjerskij hade nämligen året
innan, under den så kallade kampanjen mot "rotlösa kosmopoliter",
förlorat sitt jobb och tvingades gå arbetslös i fem år. Först 1953 fick han en
tjänst på verkstadsföretaget Rostselmasj.
1963 medverkade Aleksandr
Petjerskij som vittne vid rättegången mot elva vakter i Sobiborlägret som alla
dömdes till dödsstraff.
1978 gjordes en amerikansk TV-film på temat, 1987 en brittisk TV-film och 2001 gjorde den franske filmskaparen Claude Lanzmann sin film på temat. Även i Sovjet/Ryssland har en rad filmer gjorts, bl.a. "Rebellion in Sobibor" (1989), en gemensam sovjet-holländsk film av St Petersburg Documentary Film Studio i gemensam regi av Pavel Kogan och Lily Van den Berg (Lilys föräldrar dog i Sobibor); "Sobibor. De okuvliga" av Sergej Pasjkov (2013), "Löjtnant Petjerskij från Sobibor" av Leonid Mletjin (2013).
1978 gjordes en amerikansk TV-film på temat, 1987 en brittisk TV-film och 2001 gjorde den franske filmskaparen Claude Lanzmann sin film på temat. Även i Sovjet/Ryssland har en rad filmer gjorts, bl.a. "Rebellion in Sobibor" (1989), en gemensam sovjet-holländsk film av St Petersburg Documentary Film Studio i gemensam regi av Pavel Kogan och Lily Van den Berg (Lilys föräldrar dog i Sobibor); "Sobibor. De okuvliga" av Sergej Pasjkov (2013), "Löjtnant Petjerskij från Sobibor" av Leonid Mletjin (2013).
Stefan Lindgren
