Finland och Ryssland

I en radioinslag på valdagen sa Sveriges Radios Jenny sanne Rosqvist flera intressanta saker om Finland.

Bland annat meddelade hon att Sannfinländarna är ett vänsterparti, inte ett högerparti som det vanligen framställs i Sverige.

Hon berättade också att det som gjorde finnarna förbannade på försvarsminister Carl Haglund (Sfp) som skrev ihop sig med Peter Hultqvist om den sorgligt ryktbara "nordiska" artikeln i Aftenposten inte var det som  sades om Nato, utan det som sades om Ryssland. 70 % av de nya kandidaterna till riksdagen vill slopa sanktionerna mot Ryssland.

Men i skrivande stund fick jag brev från Jan Nybondas, Finland (bilden). Han skriver:

"Tyvärr måste jag rätta er vad gäller den goda grannsämjan mellan Finland och Ryssland. Läget har blivit stadigt sämre och ett ras har formligen ägt rum under Ukrainakrisen. Antalet hatartiklar i finländsk press på bägge språken har säkerligen överträffat vad ni kunnat läsa i DN och SvD. Visserligen gör man ofta som förr, man ger utlopp för sin ilska genom att citera någon annan, enligt mönstret "Netanyahu sade: Irans kärnvapenprogram ett hot mot världsfreden". Då har man så att säga sagt en sanning i form av ett korrekt citat, bortsett från att citatet i sig innehåller lögner i flera skikt.

När seriösa bedömare i Sverige framkastade att motivet till Palmemordet kunde ligga i hans mjuka linje gentemot Sovjetunionen kunde vi i Finland inte tro våra öron. Vi hade aldrig uppfattat Palme som Sovjetvänlig, vi var rena Sovjetkramare i jämförelse. Historiens facit visar inte heller att det skulle ha legat något ont i det, tvärtom har forskningen bekräftat att även Sovjethotet var en myt. Landets ledare var väl medvetna om att ekonomin var skral och att tankar på krig redan av den anledningen var uteslutna. Amerikanen Gareth Porter har visat att USA just därför attackerade Vietnam för att man visste att varken ryssar eller kineser hade ekonomisk styrka att lägga sig i.

Men det är riktigt att Sanoma-koncernen och andra medier ägnade sig åt självcensur under Sovjettiden, och om de råkade avvika kunde chefredaktören bli uppringd av presidenten Kekkonen som var skolmagistern som slog herrarna på fingrarna. Tiderna har ändrats, nu är det fritt fram att skriva vad man tänker och det är ingen ände på sörjan som flödar från tidningshusen. Hur en masspsykos till den grad kan gripa folk är skrämmande. Under pågående valkampanj till riksdagen har inte en enda vänsterpolitiker kunnat observeras, om man med vänster menar någon som är villig att ifrågasätta rådande ideologiska mönster. För vänster, kolla på YouTube hur Die Linkes Sahra Wagenknecht i Bundestag läxar upp Angela Merkel om Ukraina, en liten klassiker vill jag lova.

I centrum för rapporteringen står givetvis herr Putin, vars ränker det gäller att avslöja. Men alla de tusen historier som skrivits om denne Putin säger dock väldigt lite om honom men däremot mycket om skribenterna själva och det är inget vackert självporträtt. För den som vill förstå hur anskrämligt porträttet är rekommenderar jag som jämförelseobjekt professor Stephen F. Cohens långa intervju om Ryssland och Ukraina på Salon.com, första delen publicerad, andra delen kommer snart.

Mvh. Jan Nybondas"

red