Klarspråk om pågående etnisk rensning

Stig Sjödin, vän av klarspråk.

Stig Sjödin, uppvuxen på samma bruksort som jag och barndomskompis med min mamma, döpte en diktsamling till Klarspråk, skriver Lasse Ekstrand.

Uppmaningen från den i klassamhället och på verkstadsgolvet formade: ”vi måste lära oss att tala klarspråk”.
Ska det vara så omöjligt? Vad hindrar oss från att säga som det är? Vem gagnar omskrivningar och halvkvädna visor?

Jag minns från min andra vistelse på Västbanken en guidad tur i flyktinglägret Dheisheh, med cirka 20 000 palestinier (från början avsett för 3 000) inhysta där, nära Betlehem. Vi guidades av en tonårsgrabb som tog oss förbi ett vändkors, liknade det som en gång fanns på Norra Idrottsplatsen i Sandviken, och ett utkikstorn att övervaka lägret från.

Tornet stod tomt, vändkorset användes inte längre, men det efterlämnade vittnade om ockupationsmaktens behandling av dem i lägret. Omöjligt att inte tänka ghetto.

Innan jag kom till Västbanken första gången gjorde jag mig en bild av palestinska flyktlngläger som inte stämde. Dheisheh påminde närmast om en sliten förort till Stockholm, i behov av renovering. Nästan så att jag hade föredragit att min bild av ett tältläger bekräftats, sluppit möta en verklighet som sedan 1948 permanentats.

Fotografier på husväggarna på unga palestinier, ”martyrer”, som dödats av Israel. Vi fick höra om det Israel kallar ”administrativt förvar”. Minderåriga låses in utan rättegång och på obestämd tid. Det räcker med att spontant kasta sten mot något av ockupationsmaktens bepansrade fordon, märk väl utan att någon person träffas eller skadas, när tungt beväpnade soldater provocerande glider genom ett läger.

Det krävs inte en omfattande intifada, ett kollektivt uppror, för att någon skall gripas. Inte ens minsta protest eller gest är tillåten, utan betraktas som en fientlig handling mot staten Israel.

Jag minns lägret när jag på YouTube, tack och lov för sociala medier som ännu inte kan censureras i en i tid när main stream media talar med maktens tunga, råkar bevittna en videoupptagning av hur bosättare på Västbanken angriper ett äldre palestinskt par när de plockar oliver på egen mark.

Mannen misshandlas rått och måste plåstras om, oliverna stjäls.

Detta är ingen engångshändelse, överfall på palestinier på Västbanken sker dagligdags, våldet är förhärskande. Syftet är att palestinierna till varje pris skall drivas bort.

Finns det något annat sätt att benämna det som pågår än som en etnisk rensning? För att följa Sjödins uppmaning.

Allt medan världssamfundet, denna svårgripbara entitet, blundar. Och Netanyauh håller sig undan Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag.

Lasse Ekstrand