Kannibalen Diding

Psykoanalytikern Julia Kristeva använder termen ”kannibalisera” för att beteckna tillståndet när en efterlevande fortsätter att i tanke och känsla klamra sig fast vid en avliden.

Och skjuter upp sörjandet som något man har att leva med och uthärda. Vilket är svårt som alla som har förlorat en nära och kär kan vittna om.

Ny betraktelse av Lasse Ekstrand...

Sörjandet, ibland talar man om ”sorgearbetet” för att betona att det är krävande, innebär att man accepterar att den hädangångna är död och att man måste fortsätta sitt liv utan densamma. Man ”släpper” den döda.

Termen ”kannibalisera” kommer osökt för mig när jag tänker på den excentriske rikingen Lasse Diding i Varberg. Min bild av honom har aldrig präglats av sympati. Jag känner inte honom personligen, bör dock genast tillfogas.

Men jag har övernattat på hans hotell i Varberg och sett det omtalade Leninbadet med egna ögon. ”Salongskommunist” sade vi på 60-talet om sådana som Diding.

”Revolutionärer” med sitt på det torra. Engagemanget kostar inget. Långt till de proletärer som endast har sina bojor att förlora.

I dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död skåpar Diding ut Myrdals produktion från de sista åren. Svepande och utan att kvalificera det. Från badkarshorisonten. Med Myrdal som hyresgäst. Rena Spöksonaten av Strindberg.

Och, som Stefan Lindgren påpekat, han fortsätter att dela ut Jan Myrdal-priset trots att den bortgångne förbjöd att det hette så. Men det struntar Diding blankt i. Namnet bär på prestige och det kan utnyttjas. Och Myrdal kan inte protestera från graven.

I mina ögon är han, med Kristevas ord, en kannibal. Intellektuellt en lilleputt i skuggan av en gigant.


Lasse Ekstrand