Vreden mot Ryssland (Psyop)

"Vreden mot Ryssland" har de senaste dagarna blivit nyckelord i media.
Ryssland anklagas för att på något sätt vara ansvarigt för dödsofffren i
Syrien.

Sanningen är att Ryssland har sagt NJET till sanktioner mot Syrien och
till att FN ska beordra Assad att avgå.

Bakgrunden är att Ryssland delvis av godtrogenhet och misstag gick med
på en sådan resolution mot Libyen, fast det borde ha vetat bättre.

Resultatet blev förödande. Hela Libyen är ett blödande sår efter ett
Nato-krig som kostade 40 000 döda, och som bara har börjat.

Vem mer än krigshetsare kan vilja ge Nato exakt samma förevändning att
starta krig mot Syrien?

Ser man på de senaste årtiondena är det snarare regel än undantag att
sanktioner mot ett land har följts av väpnad västintervention.

Irak utsattes 1991-2003 för ekonomiska sanktioner som på något sätt
påstods vara riktade mot Saddamregimen. I praktiken var det folket
som drabbades. Uppskattningarna av antalet döda varierar ända upp till
1,7 miljoner.

Unicef konstaterade 1999 att 500 000 barn dött till följd av sanktioner
och sidoeffekter av krig. Tidigare FN: s humanitära samordnare i Irak
Denis Halliday sade 1998 att 239 000 barn dött av samma orsaker.
Brittiska The Lancet kom fram till en överdödlighet på 567 000 barn.

Man kan också studera sanktionernas betydelse i Zimbabwe, där 2,2
miljoner zimbabwianer nu har undertecknat en petition till
Europadomstolen att avbryta de olagliga sanktionerna:
http://www.thomhartmann.com/forum/2011/09/zimbabwe-government-sues-eu-over-illegal-sanctions

Kort sagt finns det mycket som tyder på att sanktioner är förberedelse
för anfallskrig och mycket lite om ens något som tyder på att
sanktionerna träffar makthavarna och inte bara folket.

När det gäller "Vreden mot Ryssland" finns det också en specifik
politisk komponent. Det kalla krigets hets mot Sovjetunionen uppfattade
man allmänt som utslag av antikommunism och ideologiska fobier.

Idag vet vi att det var fel. Hetsen mot Sovjet, från det att Churchill
1918 vill "kväva revolutionen i dess linda" till Reagans "tear down this
wall", hade inget med kommunism att göra. Den har fortsatt oavbrutet
långt efter att kommunismen är ett minne blott i Ryssland.

Det finns med andra ord en komponent i Rysslandshatet som går djupare,
som faktiskt i grunden är rasistisk på ungefär samma sätt som teorierna
om "gula faran".

I väst har den gått hand i hand med elitens drömmar om att en gång kunna
"civilisera" Ryssland, göra svartjordsbältet till vårt spannmålsmagasin
(Hitler) och tillgodgöra sig Sibiriens slumrande skatter (Wilson).

Att Ryssland äntligen har tagit sig i kragen och lever upp till sin
viktiga historiska roll att balansera en tygellös västimperialism, det
ska vi vara tacksamma för.

Sen kan man ha sina tvivel om hur långt ledningen i Moskva håller för
trycket. Vid en given punkt kan det bli mera lönsamt för dem att ge
efter och ansluta sig till krigshetsarna. Ryssland svek i fallet
Jugoslavien, i Afghanistan och Libyen.

Stefan Lindgren