Klarspråk om pågående etnisk rensning

Stig Sjödin, vän av klarspråk.

Stig Sjödin, uppvuxen på samma bruksort som jag och barndomskompis med min mamma, döpte en diktsamling till Klarspråk, skriver Lasse Ekstrand.

Uppmaningen från den i klassamhället och på verkstadsgolvet formade: ”vi måste lära oss att tala klarspråk”.

Sveket mot Gazas barn

En förtvivlad Greta Thunberg sade nyss efter att hon deporterats från Israel att det som sker framför våra ögon är ett folkmord. Hon lade till att vi inte kan säga att vi inget visste när historiens dom avkunnas över dem som bar ansvaret.

Godhetens motsats är inte ondskan utan likgiltigheten, hävdar Chris Hedges i sin bok Ett förväntat folkmord (Karneval förlag). I den analyserar han Palestinakonflikten ur ett historieperspektiv och kommenterar dessutom dagens situation.

Kaj Odelstå recenserar.

Till dem som "vet" vad Peter Handke står för

Peter Handke. Foto: Nobel Prize.

Peter Handkes anteckningar från resor i sönderfallandets Jugoslavien på 1990-talet borde vara obligatorisk läsning för alla dem i vårt land som redan ”vet” vad Handke tycker och står för.

Kanske utan att ha läst en enda rad av honom.

De sista entusiasterna

Dan Kotka lyssnade på Lasse Ekstrand på Odenplan fredag.

”Dom sista entusiasterna” skrev ordkonstnären Povel Ramel en sång om, som han framförde tillsammans med norska charmtrollet Wenche Myhre.

 När jag under FN-dagen 24 oktober detta år, på temat ”Ge freden en chans”, står på Odenplan i Stockholm och tittar ut över dem som samlats för att delta i ett möte i regi av svensk-ryska vänskapsföreningen infinner sig frågan spontant: Är vi de sista entusiasterna?

Mystifierande russofobi

Ett flygblad från tyska fritänkarförundet.
Fredag 24/10 kl 16.00 talar Lasse Ekstrand på FN-dagen, 
Odenplan, Stockholm. Svensk-ryska arrangerar. 

Vid årets höstvistelse i Tversted i Nordjylland, under lågsäsong med få turister och definitivt inga svenskar förutom vi själva, numera är vi den fattiga kusinen från landet, noterade jag påfallande många tyskregistrerade bilar. Flotta, glänsande fordon av märkena Mercedes och BMW.

Lasse Ekstrand rapporterar.

Roy Jacobsen är död

Roy Jacobsen är död. Han var en norsk, mångsidig författare vars bekantskap ni måste göra snarast om han är okänd för er, skriver Gunnel Engström.

”Sveriges bästa författare är norrman”, skrev Torbjörn Flygt om Roy Jacobsen i en recension och det är lätt att hålla med om det. Redan när jag läste hans genombrottsbok Segerherrarna (1991) var jag fast, och sedan har jag följt hans varierande författarskap med stor uppskattning. Här kommer några få tips.

Leve de vilda strejkerna!

Clas Ohlson vill sänka lönerna för de anställda på centrallagret i Insjön med hela 5 000 kronor och förlänga arbetsveckan för skiftarbetarna med två timmar. De som inte accepterar detta provocerande skambud hotas med sparken, skriver en häpen Lasse Ekstrand.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta. Det är ju rena 1800-talsfasonerna! Från den tid när fackföreningar inte fanns, utan arbetsköparna kunde husera som de ville med arbetskraften. Stå med mössan i handen, du proletär, annars! 

Sveriges längsta strejk

Skyllbergs spik har man hört talas om. Men trots att jag är uppväxt i Örebro har det undgått mig att Skyllbergs bruk ligger rätt nära, på vägen till Askersund.

I senaste numret av tidningen Arbetet läser jag den otroliga historien om hur arbetarna på bruket strejkade i hela fem år 1925-30.

En lokal historiker, Anette Thörnqvist har skrivit en avhandling om strejken.

Är det sådan fred vi vill ha?

Israel har aldrig "haft en sådan vän i Vita huset".

”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Imperiet.

Jag har inte tillgång till svensk tv här i Tversted. Men det räcker gott och väl med DR till morgonkaffet. Obehaget växer när de direktsänder från Jerusalem med Trumps närvaro i Knesset. Krigsförbrytaren Netanyahu öser på det sliskigaste sätt beröm över den amerikanske presidenten, ”aldrig har vi haft en sådan vän i Vita huset”, som belåtet slickar i sig.

Lasse Ekstrand om läget.

Vägen till Badehotellet

Badehottelet under "de förbannade åren".

Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna. Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.

Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.

Journalister som berättar vad de ser

EU-möte i Köpenhamn. Vad ser vi här?

Att slå på dansk tv till morgonkaffet och ymern (det närmaste jag kommer filmjölk) är lärorikt. Eller vad ska jag säga?

När journalisterna, jag tvekar att ta det förpliktigande ordet i min mun, delger tittarna om toppmötet i Köpenhamn, med Macron från Frankrike och alla andra europeiska makthavare närvarande, lägger de sig på lägsta tänkbara rapporteringsnivå.

Rapport från Lasse Ekstrand i Danmark.

"Vi vann kriget", sa Rutte

William Shirer, amerikansk journalist som rapporterade från kriget i Europa.
Än idag håller hans skildringar stånd mot historierevisionism och ljug.

"Vi vann i alla fall andra världskriget", undlsapp sig Nato-chefen Mark Rutte nyligen. "Vilka 'vi'?", replikerade den ryske journalisten Dmitrij Kiseljov i sin veckokrönika igår.

Nato existerade inte på den tiden. Ruttes hemland Nederländerna var naturligtvis formellt en del av anti-Hitler-koalitionen, men den gjorde motstånd mot Hitler i mindre än en vecka.

Vem i hela världen kan man lita på?

”Det stod ju i tidningen!” kunde den gamle sjökaptenen utbrista. Smått förnärmad om man dristade sig till att ifrågasätta någon av hans utsagor. Morgontidningen utgjorde den auktoritativa, obestridda källan. I detta fall Gefle Dagblad. Framförallt dess ledarsida.

Ännu hade inte begreppet msm, main stream media, fått fäste. Medielandskapet, som forskarna säger, stod fortfarande orubbat.

Muren som inte föll

Dirk Ochsmann är en tysk litteraturvetare (f 1967), professor i germanistik i Leipzig. Han är själv född i det forna DDR och med boken Der Osten: eine westdesutsche Erfindung (2023) satte han fart på debatten om hur tudelningen av Tyskland inte avskaffades 1989 utan tvärtom har kommit att bestå och rentav förstärkas i vissa avseenden.

Stefan Lindgren har läst boken som kommit i svensk översättning på Karneval förlag.

Tre kamrater

Tre kamrater av Erich Maria Remarque är en märklig roman. Som i nästan alla Remarques romaner skildrar den tidens elände och mot bakgrund av detta en vacker men tragisk kärlekshistoria.

I Sovjet blev den en jättesuccé medan den i Sverige dök upp med 26 års försening, i Johannes Edfeldts översättning. 

Vem var Tsiolkovskij?

För en tid sedan fick halvtriljonären Elon Musk frågan om han ade några idoler. Ja, Konstantin Tsiolkovskij, svarade han.

Få svenskar vet vem han var. Han levde mellan 1857 och 1935. Han var döv, men lyckades ändå bli en vetenskapsman som på många punkter förebådade den moderna kosmonautiken.

EU:s militära "käpp" 3 x Rysslands

Annalena Laurén, DN:s ständige rysshetsare (oavsett stationering) skriver idag att EU har en ack alltför liten käpp att skrämma Ryssland med. Löftena om 5 % av BNP är tomt skryt. Några hundra miljarder till Ukrainakriget och saken skulle vara biff, menar vitfinskan.

Emellertid ska man inte glömma att EU:s militära "käpp" är nära tre gånger större än Rysslands. Detta redan före de senaste vansinniga rustningsbesluten.

Var skåda ljuset?

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA.

Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

Leïla Slimani i Stockholm 22 oktober

Leïla Slimanis trilogi, vars tredje del släpps i samband med hennes Sverigebesök, berättar om en fransk-marockansk familj och bygger delvis på hennes egen familjehistoria. Den sträcker sig över fem decennier och tre generationer.

Gemensamt för böckerna är hur människor slits mellan å ena sidan sin önskan om tillhörighet i en familj och en kultur och å andra sidan sitt behov av självständighet och frihet i en värld som ofta begränsar dem.

Gunnel Engström recenserar.

Tro det eller ej, Ryssland är fantastiskt

Den brittiske journalisten och kommentatorn James Delingpole har delat med sig av en provokativ berättelse om sitt senaste besök i Moskva, och målar upp en bild av Ryssland som står i skarp kontrast till den rådande negativa tonen i västerländska medier.

I en essä med undertiteln ”Tro det eller ej, Ryssland är fantastiskt”, publicerad i den brittiska politiska och kulturella veckotidningen The Spectator tidigare i veckan, beskriver Delingpole hur en inbjudan från en rysk-ortodox ärkebiskop, en ivrig lyssnare av hans podcast, banade väg för hans resa.

Ekstrand: Jag mötte Luspa

Det låter nästan som inledningen till en skröna av Jolo, hans De tre från Haparanda.

Låt mig berätta om en isande kall vinterafton några år in på 1970-talet i Puoltikasvaara. En liten ort belägen mellan Gällivare och Kiruna. Det kändes som att ha hamnat vid världens ände, när jag sent om natten gick ut på bron till värdparets hus och kikade upp mot en stjärnklar himmel. Alldeles tyst och stilla, gnistrande snö.

Rapport från Danmark

Lasse Ekstrand skriver:

Vi besöker ett plejehem för gamla, företrädesvis dementa, tillsynsbehövande uppe på
Skagen.

Jag kan inte låta bli att tänka slutstation eller dödens väntrum. En storväxt man knallar runt i bara kalsongerna. Knappast kontaktbar. Förvirrad blick. Besvarar inte min försiktiga hälsning. 

Sovjethumor förbjuden i Moldova

"Ivan Vasilevitj byter yrke" är en sovjetisk komedi från 1973 byggd på en pjäs av Michail Bulgakov. Här finns den med engelsk text som kan ändras till autogenererad svenska.

När filmen skulle visas på en moldavisk TV-kanal som annonserat i tablån dök det istället upp ett tvåspråkigt meddelande av myndigheterna att filmen var förbjuden på grund av sitt "militaristiska innehåll".

Se och döm själv!

Stefan Lindgren

Intervision - musikfestival i Moskva

Stilla flyter Dnepr

Bild av Nikolaj Dolgarukov 

I augusti 1943 gick sovjetarmén över Dnepr.

Fakta trilskas...

Att nämna "liberalismens fader", John Stuart Mill, riskerar att tyckas ironiskt, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika. 

Och fortsätter: Jag är ju ingen liberal. I så fall enkom i den sköna, teoretiska värld där fakta inte trilskas, som Gunnar Myrdal skrev. Eller var det "sparkar"?

Han formulerade, på strikt empirisk grund, ett vetenskapsideal. Pröva alltid dina teorier mot erkända fakta, de är sanningsvittnet. Jag flyttar över resonemanget till den politiska diskursen. Och byter teori mot ideologi.

Tillbaka på Ulleråker

Dagrum med patienter på Ulleråker (1956)

Det smyger sig på en märklig, jag finner inget bättre ord i hastigheten, känsla av att åka genom Ulleråkersområdet utanför Uppsala, skriver Lasse Ekstrand. 

Nu står här bostäder, förmodligen eftertraktade i en snabbt växande stad. Jag skulle, för min del, inte kunna bo på området. Inte efter att ha jobbat på det mentalsjukhus som låg här.

Alla byggnader från sjukhustiden är inte rivna, somliga har omvandlats till bostäder. Jag minns husen väl, vad som utspelade sig därinne bakom låst dörr, ansikten på patienter hängande i dagrummet.
Vad sitter kvar i väggarna? Är jag bara skrockfull?

Är en slav en träl?

 

Er Elias Wessén "Våra ord" (1932)

I vår tid som gärna framställer sig extremt känslig för nedsättande beteckningar på olika folkslag grasserar likväl en uppfattning om att ordet slav som träl och slav som folkslag på något sätt är besläktade.

Senast användes argumentet av Elon Musk för att förhärliga Englands påstått framstående roll som slaverimotståndare. 

Den lilla artikeln i Wesséns "Vår ord" nämner släktskapet men gör inget för att reda ut frågan.

Fruktansvärda jurister i Bremen

En tysk konstnär, Rudolph Bauer, har dömts i Bremens tingsrätt för ett antal fotomontage som kritiserade coronavirusmanövrar och krigshets. 

Han anklagades för att ha använt symboler för grundlagsstridiga och terroristiska organisationer. Bauer befanns skyldig till "uppvigling till hat" och dömde honom att betala 120 dagsböter [100 euro vardera, dvs ca 131 000 kronor].

Hela rättssalen ropade "Buuu!".

En annan europeisk historia om demokrati

Här ses Luciano Canfora på väg till domstol för att försvara sig mot ett åtal av Giorgia Meloni,
som han  kallat "i grunden nazist". Meloni återkallade senare åtalet. Foto: Corriera della Sera.

Vi har alla lärt oss att demokratin föddes i det antika Grekland och att den sedan har utvecklats i Europa till det folkstyre som råder i dagens demokratiska stater. 

Mot detta påstående reser historikern Luciano Canfora åtskilliga invändningar i sin bok Den europeiska demokratins historia. 

Kaj Odelstål recenserar här boken. 

2 x Hermele

Efter att ha läst den framlidne Kenneth Hermeles bok om judiskt motstånd under Förintelsen, en bok som punkterar myten om att judarna bara fann sig i sitt öde, motståndslöst lät sig ledas till slaktbänken, lånar jag på bibblan en av brorsan Bernts böcker, betitlad Judejävel: om svensk sionism och israelisk ockupation (2016). 

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Vad gjorde Wallenbergarna för Wallenberg?

Georg Sessler, mest känd som fotograf, har gett ut boken "Raoul Wallenbergs Golgatavandring" (Sjöbergs förlag, ISBN 978 91 900015, 332 sidor) där han presenterar sin bild av fallet Raoul Wallenberg, delvis byggd på egen forskning.

Sessler har fördelen framför många andra som behandlat ämnet att han kommer från Ungern, talar språket och är väl insatt i den judiska miljön. Tidigare har han i boken "Jag lever fast jag är född: en judisk familj i Budapest 1941-1956" skildrat hur han egen familj överlevde.

Boken rekommenderas varmt till läsning.

Vad har DU gjort för att förändra världen?

En bild från de s k Göteborgskravallerna 2001.

1969 skrev jag min C-uppsats i sociologi om Kuba och frigörelsen från det nordamerikanska, imperialistiska oket. Tio år efter revolutionen. Hur väcktes intresset för detta ämne, kan en undra? 

Sociologin hade jag halkat in på som på ett bananskal. Jag hade tänkt att läsa litteraturhistoria på universitetet. Kunde inte komma på något annat som passade mig och mina intressen.

Lasse Ekstrand spinner vidare.

Det är inte 68 nu, docent Ekstrand!

FNL-gruppen sjunger. Uppsala 1968. Foto: Odd Uhrbom.

Nog inger det en gammal (!) upsalaakademiker, nåja, en märklig känsla att slå sig ned i det ståtliga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (förr ”Carro” i studentmun) i Upsala denna onådens höst 2025. 

Studenterna av idag tycks en så förskräckligt unga. Var jag verkligen lika ung i augusti 1968, när jag ankom lärdomens stad på ängsliga ben?

Kritik av Israel är inte antisemitism

Vad jag minns så fanns det inga judar i Sandviken när jag växte upp. Äh, så klart det fanns. Men inte i vänskaps- eller bekantskapskretsen. Inte bland skolkamraterna. Ingen att komma i direktkontakt med. Lära känna.

Däremot användes ordet ”jude” i förklenande sammanhang. När det hade med pengar att göra. Framförallt lån av sådana.

Lasse Ekstrands Sandviken

Gjutningsarbeten vid Diösbygget i Sandviken 1954.

Min släkt kom till Sandviken redan på 1880-talet. Verket grundades 1862. Stadsrättigheter utdelades först 1962 i samband med företagets hundraårsjubileum. När man pratar om "riktiga" sandvikare, nog kvalar vi in.

Morfars farfar emigrerade till USA. Morfar närde samma dröm. Men blev kvar i Verket till pensionering. Stämplade in när han blott var tretton. Företagsläkaren utfärdade ett intyg om att minderåringen var tillräckligt fysiskt stark för att kunna gå nattskift.

Lasse Ekstrand om "Ett ärligt liv"

Simon Lööf spelar huvudrollen i "Ett ärligt liv", nu på Netflix.

Till en början bjuder den av flera hyllade svenska filmen "Ett ärligt liv" (2024), hittas på Netflix, på rena nostalgifesten för en gammal 68. Även om den utspelar sig i Lund och inte i det Upsala som jag fick uppleva.

Den speciella studenstadsatmosfären som präglar filmen från allra första sekvens väcker starka minnen. 

Tid att älska dags att dö

Erich Maria Remarque och Marlene Dietrich.

Erich Maria Remarque är mest känd för "På västfronten intet nytt", en bok som nazisterna brände och filmversionen stoppades i Tyskland av bruna huliganer.

Hans "Tid att älska dags att dö" är anmärkningsvärd på många sätt.

Lasse Ekstrand: Varför blev jag inte terrorist?

Jag läser i tysk press om Horst Mahler. 89 år gammal har han dött. I Berlin 27/7 2025. Det aviserades före hans bortgång ytterligare en rättsprocess mot honom. En i raden av flera tidigare. Med efterföljande häktningar och fängelsedomar.

Men denna inställdes på grund av hans ohälsa. På foton från senare år förefaller han också märkt och plågad av sjukdom.

Statsministermordet och mordet på neutraliteten

Med några års försening läser jag Hans-Gunnar Axbergers "Statsministermordet". Det är en extremt nyttig läsning.

Den ringar in en del av det som är ruttet i kungariket.

För att göra en lång historia kort citerar jag hans avslutning:

Proletären har bara sin hjälplöshet att förlora

Det var en uppburen amerikansk psykolog, Martin Seligman, som myntade begreppet: ”learned helplessness”.

Ordvalet kan låta nedvärderande, men jag är inte så säker på att det var avsikten, skriver Lasse Ekstrand idag.

Jan Myrdal ges ut igen!

Den 19 juli 2025, på Jan Myrdals 98:e födelsedag, presenterades i Varberg en nyutkommen engelskspråkig utgåva av Sälja krig som margarin, Myrdals bok med franska, tyska och italienska propagandaaffischer från de två världskrigen.

Subrata Das, förläggare på Setu Prakashani i Kolkata, presenterade den nya utgåvan och berättade om bakgrunden: Han var läsare av Myrdal sedan unga år (Indien väntar bland annat) och fick möjlighet att ge ut Myrdals Röd stjärna över Indien 2012. Vid ett besök i Sverige 2019 fick han se Sälja krig som margarin hemma hos Myrdal och kom överens med författaren att översätta och ge ut den på engelska.

– Boken är fantastisk! säger Subrata Das. Myrdal visar hur bildkonsten har använts medvetet i propagandan för krig. Det ger lärdomar även för vår tid, även om formerna för att sälja in krig förändras.

– Det är en stor ära för oss att ge ut denna bok och få möjlighet att sprida den brett, även i Västeuropa och Förenta Staterna. Vi är också mycket tacksamma för den hjälp och det ekonomiska stöd vi har fått från Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse.

Boken presenterades av Subrata Das och Per Arne Skansen (Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse) i trädgården vid Jan Myrdalbiblioteket. Subratas engagemang för Myrdal och boken hälsades med varma applåder från den stora publiken.

Efter festligheterna hölls ett direktsänt webseminarium i biblioteket om boken och Jan Myrdals och Gun Kessles bildsyn med bland andra konstnären och läraren Peter Ekström, aktuell med sin nya bok Andra sätt att se på konst, som till stor del handlar om bildsynen hos Gun Kessle och Jan Myrdal. Diskussionen dokumenterades av filmaren Bengt Löfgren och kommer att göras tillgänglig på gkjm.se.

Samtidigt med Selling War like Margarine har Subrata Das gett ut en ny upplaga av India Waits.

gkjm.se

Svensk förlust i Ukraina

 

Lasse Ekstrand silar klyket

Jag läser mer än gärna det som rubriceras som "kåserier" i DN. Minns med välbehag signaturer som Red Top, Cello och andra. Inte kan dagens kåsörer leva upp till de eminenta, stilistiskt sett föredömliga, föregångarna. Och, hur är det med svenskan?

 Till morgonkaffet tar jag del av ett kåseri i DN 250721 av signaturen "Jessica" om väderappar.

Lögner, förbannade lögner... och AI

Det finns lögner, förbannade lögner... och statistik, skrev en gång i tiden Fritiof Nilsson Piraten.

Idag får man konstatera att AI - maskinellt framtagna kompilationer av alla sanningar, halvsanningar och lögner - håller på att bli ett värre ont än dålig statistik.

Läs här vad DEEPSEEK skriver om Nyhetsbanken. Nästan inte en siffra rätt!

Två nya Myrdalutgåvor på födelsedagen

Idag skulle Jan Myrdal, som dog 2020,  ha fyllt 98 år. Dagen firas med att det indiska förlaget Satu Prashkani i Jan Myrdals sista bostad, i Varberg, presenterar två nya utgåvor av Myrdals verk på engelska. "Sälja krig som margarin" och "Indien väntar". 

Myrdal-vännen Subrata Das talar liksom Myrdal-medarbetaren och författaren Peter Ekström och Per Arne Skansen från Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse. 

Lasse Ekstrand erbjuder följande ord till reflektion.

När tråddragare Andersson tog sig an media

Vad gjorde tråddragare Andersson när Sverige släppte in ett mål från Tjeckoslovakien? 

Lasse Ekstrand överväger att göra detsamma.

Skådespelare utan roll

Under allt starkare influence från den angloamerikanska kultursfären och rådande kulturpolitik har FÖRENINGEN SKÅDESPELARE UTAN ROLL vuxit kraftigt, rapporterar skådespelaren Leif Stålhammer.

Satir fungerar inte

Lars Hillersberg-bild. Typexempel på hur satir kan spåra ur. 

När jag, och under många år, medverkade på Gefle Dagblads kultursida avråddes jag från att använda ironi i mina texter. "Det fungerar bara inte", enligt den garvade kulturredaktören som på erfarenhetens bittra grund visste vad han pratade om.

Vad med satir? Lasse Ekstrand reflekterar-.

Slaktarens barnbarn

Storbritanniens spionagetjänst MI6 har fått en ny chef. 47-åriga Blaise Metreveli kommer att vara den första kvinnliga chefen för underrättelsetjänsten efter 26 års arbete i Europa och i Mellanöstern. 

Hennes far en ledande nazistkollaboratör i Ukraina som skröt om att döda judar, rapporterar Daily Mail.

Hur många var egentligen inte nazister?

Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknar kapitulationshandlingarna,

Till fots på väg till huset, museet, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945 passerar Lasse Ekstrand egnahem med vita gardiner och välskötta trädgårdar. Småborgerlig idyll i dess prydno. Bara trädgårdstomtarna, som tyskar i gemen älskar, saknas. Osökt går tanken till Hans Fallada och hans Pinnebergs.

Allt är lugnt och stilla denna nästan kvävande varma junidag. De krig som rasar ute i världen når inte Karlshorst. Tjugofem minuter med S-Bahn in till Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Stadsdelen ligger liksom stillsamt slumrande på sidan om världens larm och oro.

Hur många av dessa som en gång bodde här var nazister, beredda att heila för den dyrkade Führern? Blundade när judiska grannar hämtades för att tas till Grunewald, därifrån med godsvagn till Auschwitz?

Och i samband med de allierades denazifieringsprocesser efter kriget, hur många svor på att de inte hade varit nazister? Det har blivit något av en vandringsmyt, åtminstone försök till det i Tyskland, att påstå att alla var offer för den nazistiska regimen. De som icke gjorde motstånd lika mycket offer som dem regimen förföljde och mördade.

För ett antal år sedan skrev Peter Schneider en bok om nazismens barnbarn. Han intervjuade ättlingar till aktiva nazister. Bland dem ungdomar som imponerades av de tuffa männen inom Himmlers SS. I sina stiliga, svarta Hugo Boss-uniformer. Med dödskalle-emblemet synligt.

En av de intervjuade: - Min morfar var med i SS. Honom har jag sett på fotografi. Ingen satte sig på honom. Till skillnad från min farsa som kryper för sina chefer. Min morfar, det var en riktig man, det. Frestande kommentera: övermänniskoidealet lever. De starka skall krossa de svaga.

Och så vad jag har hört från tyska gymnasielärare. De har slutat med vad de trodde var upplysande och demokratistärkande resor med sina skolklasser till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Elever har inte dragit sig för att munhuggas med och håna guiderna. En gång rått till en överlevare med nummer på armen: - Det där har du väl själv ristat in.

Undersökningar visar att unga inte läser böcker. Det är nätet som gäller. Sociala medier. TipTok. Hur skaffar de sig kunskap om historien? Och vilken typ av kunskap som böcker annars förmedlar?

Inte att förvånas över att nazismen och Förintelsen blir lätta att förneka. I vandringsmytens verklighet är allt möjligt.

Lasse Ekstrand
Karlshorst, Berlin