Förr proletarietat - nu prekariatet?

Prekär eller proletär?

P O Enquist beskrev i en bok en gång vad han uppfattade som den då, kanske ännu mer giltigt i dag, förhärskande tidsandan med orden "de inställda upprorens tid". Spontant tänkte jag, handlar det om ett uppror som ställts in av något aktivt eller medvetet skäl? undrar Lasse Ekstrand idag.

Eller kom det "bara" av sig? Varför inställt? Och vad menar vi egentligen med uppror? Vad förtjänar benämningen?

Gå och dra nåt gammalt över dig, Hillary Clinton!

Nog är det egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Något slår mig, jag återkommer till det som akademiska föreläsare brukar säga, när jag läser Éduoard Louis. Hans på svenska 2026 utgivna ”Kollapsen”. En bok där hans döda bror står i fokus.

Lasse Ekstrand har läst.

Ett helt liv på hög höjd

Är livet värt att leva till 95? Till 100? Det undrar kanske någon. En 95-åring som njuter av livet är danskan Norma Fox som jobbat hela livet på hög höjd  - som lindanserska och cirkusartist.

Se hennes historia på UR Play.

Leve Hemvärnet!

Hemvärnet fyllde 85 i fjol.

”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.

Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Tillit och legitimitet

Philip Zandéen som Albert Speer och nyss bortgångne Henric Holmberg som
Adolf Hitler på Göteborgs stadsteater.

Det var länge sedan jag hörde den brittiske sociologen Anthony Giddens nämnas. Jag vågar inte försöka ta reda på om han fortfarande är bland oss. Eller hur han mår. En efter en av oss fyrtiotalister, om han nu kan räknas dit, lämnar ju. 

Senast skådespelaren Henric Holmberg, lysande som Hitler i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av ”Speer”. Jag såg föreställningen två gånger i tv, berättar Lasse Ekstrand i ny krönika.

Kungshamra -67 av Yvonne Hirdman

Historieprofessorn och genusvetaren Yvonne Hirdman har skrivit åtskilliga böcker, men som skönlitterär författare debuterade hon först efter fyllda 80.

Gunnel Engström finner hennes senaste romen, Kungshamra -67, som utkom i höstas (september 2025) en fröjd att läsa.

"Sardinburkarna" som får makten att sova lugnt

”The Film Students Who Can No Longer Sit Through Films” är rubriken på en artikel i tidskriften Atlantic från 5 februari 2026. Det visar sig att studenter i filmvetenskap inte har tålamod att se en film från början till slut. 

Och då talar vi om ett universitetsämne som man i sin ålderdomliga enfald trodde lockade till sig riktiga nördar. Inbitna filmälskare som knappt kan slita sig från att se filmer.

Lasse Ekstrand i dagens krönika....

Sluta prata om fattigpensionärer

Konsul Göransson firar sin 80-årsdag 20 januari 1899.

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Det går att göra motstånd!

Partisaner i norra Frankrike under andra världskriget.

Jag har ofta samarbetat med judiska intellektuella, en var min kollega på högskolan under många år. Samtliga på vänsterkanten. Belästa och tankestimulerande att umgås med.

Det är nog bara att skriva under på, utan att hemfalla till etnisk mysticism, att det lästa och skrivna ordet betyder mycket inom judendomen. ”I begynnelsen var ordet”, enligt Johannesevangeliet i Den heliga skrift.

Inte finner jag Trump särskilt lustig

AI-fejk.

På näthinnan får jag ”Diktatorn” av Charlie Chaplin. Och ”Det våras för Hitler” av Mel Brooks, skriver Lasse Ekstrand i sin krönika..

Det är lätt att göra sig lustig över president Trump. Karikera och håna. Eller förskräckas av honom. Hans hotfulla uttalanden. Impulsiva, utan att han har tänkt igenom konsekvenserna. Skjuter från höften. Rena Vilda Västern.

Stridande mot allt vad folkrätt och nationell suveränitet heter.

Sebastian Barry – de bortglömdas röst

Sebastian Barry (f.1955) är en av Irlands mest kända och uppskattade författare. Han har skrivit ett trettiotal böcker (romaner skådespel och poesi), och han har tilldelats flera stora litterära priser.

Gunnel Engström har läst hans senaste roman, Gamla synders skull.

En läsarreaktion

Hur sjutton ska man förhålla sig till denna muntra, ofta frustande och fartfyllda bok? Det bara flyter på och man dras ohjälpligt med.

Och hur ska den genrebeskrivas?

Lasse Ekstrand om nyutkomna "Pusjkins sista duell" av Nikolaj Petrakov.

Medför en universell rättsuppfattning större rättssäkerhet?

Philippe Sands, med judisk härkomst och nära släktingar som föll offer för nazisterna i Lemberg (under tysk ockupation, stadens nuvarande namn Lviv), är advokat och juridikprofessor, erkänd och respekterad specialist på internationell rätt. 

Lasse Ekstrand har läst tre av hans böcker:: "Vägen till Nürnberg." "Råttlinjen. Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår" och "Londres 38. Augusto Pinochet, Walter Rauff och rättvisan".

Hansén om Martha Gellhorn i krig och kärlek

Lasse Ekstrand har läst Stig Hanséns ”Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek” (Ordfront 2025).

Han finner Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. Det är en uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.

Vem älskar längst?

”Ett mästerverk”, ”Oemotståndlig” är omdömen som citeras på omslaget till Richard Flanagans prisbelönta bok Fråga 7. Och fängslande är den verkligen, om än väldigt svår att klassificera. (På biblioteket finns den under Gz, dvs. författarbiografi).

På ett plan handlar den om ett slags historiens kedjereaktion: hur saker och ting som inte har med varandra att göra ändå hänger samman. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till Tasmanien, författarens hemö, och framför allt till hans föräldrar.

Gunnel Engström har läst.

Grunkar de unga?

Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. 

Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film? 

I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren Lasse Ekstrand sig.

Sluta äta - eller vad göra?

Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna.

Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse.

Vägen till repet i Nürnberg

Russell Crowe, Rami Malek och Michael Shannon

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208.)

Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

DN-juntans manifest

Dagens Nyheter tycks drivas av ett kotteri, med det gemensamt att deras liv beskriver någon märklig saltomortal som tycks ha satt djupa spår i personligheten.

Där har vi Peter Wolodarski, som suttit längre än tre amerikanska presidentperioder. Hans familj har Sovjetunionen att tacka för sin överlevnad (fadern växte upp i Sibirien) en bakgrund han förenar med examen från Harvard och brinnande antisovjetism.

Vinter i Europa

Robert (spelas av Thomas Levin) kommer tillbaka från koncentrationslägret.

Lasse Ekstrand ser den danska tv-serien "Badehotellet" för tredje eller rent av fjärde gången... Med som alltid lika stor förtjusning:

Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger.

Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

Jag glömmer inte Edvard

När Lasse Ekstrand tittar till sina föräldrars grav i Sandviken brukar han stanna till vid en av väder och vind hårt prövad grannsten tillhörande hans mors morföräldrar. Han skriver:

Mammas morfar, Edvard, iakttogs av utsända bolagsspioner när han under ett möte med August Palm applåderade och skrattade förtjust. Mötet arrangerades avsides på en åker, eftersom agitatorn förbjudits hålla till på bolagsägd mark.

Ukrainavansinnet och yttrandefriheten

Sakine Madon har givit ut en bok om kättare som recenseras av Per Wirtén i Expressen 260103. I Koranenbrännandets upprörda tid är en sådan bok högst angelägen. Och Wirtén, som jag annars brukar ha en smula svårt för, ställer relevanta frågor, skriver Lasse Ekstrand.

Han uppmanar till en diskussion om yttrandefriheten i ett inte längre homogent Sverige, med ett stort inslag av muslimer för vilka Koranen är en helig skrift.

SVT-drama om bondlurkar i provinsen

Lasse Ekstrand berömmer Gävleskådisen Amanda Janssons rollprestation som Jana Kippo.
Bakom henne John, som spelas av Jakob Öhrman med sjungande svensk-finländsk dialekt.
Längre bort Rasmus Johansson som spelar brodern.

SVT-serien ”Jag for ner till bror” (2025) utspelar sig i ett vintrigt Norrbotten. Syster Jana, utmärkt spelad av Amanda Jansson från min hemstad, kommer resande i strävan att få sin försupne bror att nyktra till.

Rollen som barmhärtig samarit förmörkas av att traumatiska minnesbilder slår klorna i henne, när hon väl installerat sig. Resan förvandlas till en mardrömsliknande returresa till det såriga förflutna, att försöka bearbeta. Kanske ett undermedvetet syfte med den.

Lasse Ekstrand har sett serien som ligger på SVT-play.