Låt oss vara kryptiska men aldrig lojala!

15 juli 1892 föddes skriftställaren Walter Benjamin i Berlin. Läser man hans melankoliska ”Barndom i Berlin kring 1900” inser man att han nog föredragit att förlägga sitt liv till den stad som han älskade. Benjamin var en produkt av tysk kultur, där fanns hans andliga tillhörighet, skriver Lasse Ekstrand och fortsätter:

Men nazisterna drev honom på flykten. Hans flykt ändade i Portbou i Spanien den 26 september 1940, där hans grav finns. Jag har besökt den. 

Benjamin är inte lättläst, det skall gudarna veta. Hans stil särpräglad. Men behållningen mödan värd. Ibland har jag undrat om inte skrivandets yttre omständigheter, dålig privatekonomi och ett liv på flykt, är nyckeln till hans stil. 

Fragmentarisk, stundtals enigmatisk. I en positiv mening bruten och oavslutad. I språnget tillkommen. En asylants stil, en asylant inte hemmahörande någonstans.

”En riktig tysk är ingen intellektuell”, vrålade nazisterna. Anställde bokbål. Det totalitära systemet förbjuder kritiskt tänkande, kräver obrottslig lojalitet.

Där kritiskt tänkande förbjuds, fara på färde. Sverige är på god väg, genom rättighetsbeskärande lagstiftning. Den oförtröttliga Nils Funcke varnar ständigt för detta. Vem lyssnar?

Häromdagen läste jag en artikel i Expressen om Sven Delblanc. Artikelförfattaren fick fyndigt till det: Delblanc är visserligen bortglömd (nå, det förtjänar i och för sig att diskuteras), men det är bara riktigt stora författare om vilka man över huvud taget kan säga att de är bortglömda. Strindberg? Myrdal?

Benjamin kanske skulle påstås tillhöra denna skara. Åtminstone på universitetskurserna.

Låt oss vara kryptiska som Benjamin, men aldrig okritiskt lojala!

Lasse Ekstrand

Se även Patricio Salinas: ÚLTIMOS DÍAS DE WALTER BENJAMIN / WALTER BENJAMIN'S LAST DAYS