Idag skulle Jan Myrdal, som dog 2020, ha fyllt 98 år. Dagen firas med att det indiska förlaget Satu Prashkani i Jan Myrdals sista bostad, i Varberg, presenterar två nya utgåvor av Myrdals verk på engelska. "Sälja krig som margarin" och "Indien väntar".
Myrdal-vännen Subrata Das talar liksom Myrdal-medarbetaren och författaren Peter Ekström och Per Arne Skansen från Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse.
Lasse Ekstrand erbjuder följande ord till reflektion.
Jan Myrdal gick alltid sina egna vägar. I synen på historierevisionisters (Robert Faurisson) yttrandefrihet, demonstrerande studenter på Himmelska fridens torg, Röda khmererna, Strindberg och Balzac.
Rabulisten, opinionsbildaren och kanske ännu mer opinionsstöraren, var övertygad om att han snart skulle vara bortglömd efter sin död. Som alla svenska författare.
Men i och med offentliggörandet av brevväxling mellan honom och föräldrarna befann han sig på nytt i strålkastarljuset. Omstridd även postumt.
Många ryckte ut för att försvara honom mot den mörka bilden av Jan som bortskämd och utnyttjande Alva och Gunnar. Ett inte särskilt sympatiskt porträtt hade, med breven som bas, tecknats av sonen Janken och Myrdals syster Kaj Fölster.
Även hans hyresvärd i Varberg, den röde miljonären Lasse Diding, fann sig föranlåten att ifrågasätta verifikationshalten i porträttet, trots att de kunde ha sina duster som tydliggörs i dokumentären ”I väntan på Jan Myrdals död”.
Jag började läsa Myrdal på sextiotalet i Upsala. Han kom snart att betyda mycket för mig. Framförallt i hur jag skulle upprätthålla identiteten som kritisk intellektuell, något jag ville uppfatta mig som.
Vara lojal, mot vem eller vad? Hur värna tänkandets frihet? Hur våga förbli inopportun?
Kanske mer ett ideal än en realitet. Som anställd vid en statlig högskola var det svårt att försvara ett oberoende tänkande. Som medarbetare uppmanades vi att vara lojala mot organisationen och ledningen - inga frifräsare.
Det i en verksamhet som blev allt mer ideologiskt styrd, värdegrundsbaserad som det hette. Med sanktioner riktade mot den som hyste en annan uppfattning om hur utbildning och forskning borde bedrivas.
Om Myrdal skänktes ett hus eller inte av sina föräldrar är mig tämligen egalt. Man måste förstås skilja mellan ett "prosaiskt" författarliv och de litterära verken.
Myrdal skrev vad han kallade "jag-böcker". Hans egen beteckning. Om "jaget" i dessa böcker ska sökas i Myrdals personlighet eller om det är framskrivet, det är upp till läsaren att bedöma. För det är läsaren som till syvende och sist avgör hur se på Jan Myrdal.
Att rycka ut för att försvara honom mot hur han har framställts med hjälp av gamla brev riskerar att göra honom en björntjänst. Och jag tror att han skulle betacka sig. Han ska läsas och diskuteras. Det skrivna som han lämnade efter sig är verktyg att bruka.
Skriftställaren Jan Myrdal förblir. Hans författarskap förlorar inte i angelägenhet. Trots det vi kanske inbillar oss att vi har "fått reda på" om honom som privatperson i förfluten tid.
Sanningen finns i verken och ingen annanstans.
Kepsen av på hans födelsedag.19 juli 1927 föddes han.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.