FNL-gruppen sjunger. Uppsala 1968. Foto: Odd Uhrbom.
Nog inger det en gammal (!) upsalaakademiker, nåja, en märklig känsla att slå sig ned i det ståtliga universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (förr ”Carro” i studentmun) i Upsala denna onådens höst 2025.
Studenterna av idag tycks en så förskräckligt unga. Var jag verkligen lika ung i augusti 1968, när jag ankom lärdomens stad på ängsliga ben?
Vad i hela världen hade jag givit mig in på? För mig, och den familj jag härstammade ifrån, var UNIVERSITETET en främmande, skrämmande värld. Ingenting för metallarbetare och deras ättlingar.
Men som jag berättade för gymnasieeleverna på Vasaskolan i Gefle, under ett gästframträdande där: Det fanns inte så många alternativ att välja på efter gymnasiet för oss på sextiotalet.
Detta sagt efter att en elev avslöjat att hon efter studenten skulle vilja gå en högskoleutbildning till mimare som tydligen erbjuds någonstans i landet.
Förfärade anhöriga hade uppmanat henne att skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning för att ha något att falla tillbaka på, om hon nu ville hålla på med pantomimer. Vilket lämpligast sker utanför jobbet, på fritiden.
Vad ska jag göra? Förtvivlat, nästan desperat. Från föredragshållaren: Byt föräldrar! Jubel i aulan.
Nå, det blev lärdomens stad, skimrande i den romantiska mytens ljus, för min del. Alternativet var nog ändå inte att traska i fädrernas fotspår ner i Verket. Utan att med den vita mössan på skulten börja som kontorsslav.
Vad hade hänt med mig i så fall, om detta spår beträtts? Vem hade jag blivit? Radhus-Lasse? Smygkrökande i garaget? Frånskild med underhållsskyldighet?
Upsala höstterminen 1968, de röda fanornas tid. För mig, bruksungen från en trång miljö, härligt att få dras in i heta, samhällskritiska diskussioner på föreläsningarna och annorstädes.
Inte skulle jag velat vara utan den stimulerande tiden!
Även om de retoriskt sett värsta rödgardisterna, med borgerlig bakgrund, stötte bort mig. Uppvuxen i ett socialdemokratiskt, pragmatiskt orienterat, hem. Fötterna på jorden.
Carolina, däruppe på höjden i slutet av den branta backen, tronande med majestätisk utblick över staden, kändes inte som att det tillhörde mig. Och det tog ett par år innan jag vågade glänta på den tunga porten.
När jag så småningom tilldelades ett forskarbord i en av de stora läsesalarna med sekler av bildning inmurad i väggarna, kändes det alltför pretentiöst och förpliktigande att slå mig ned där.
”Forskare, jag?” Så istället letade jag upp ett stökigt och belamrat, men till synes övergivet, litet kyffe i källaren. Det blev min skrivplats.
1975, doktorand på Sociologen, umgicks jag med planer att som doktorshandling använda en text jag skrivit med titeln "Byråkratins makt och teorier om självstyre".
Inspiration hämtades från den jugoslaviska varianten av socialism, med styrande arbetarråd på fabrikerna. Ekstrand var vid det tillfället syndikalistiskt anfäktad.
Men så, inför perspektivet att riskera bli arbetslös efter doktorsexamen, söktes ett forskningsanslag.
Vad hände med facket, försvarsorganisationen? Syftet, inkluderande personliga motiv med min arbetarklassbakgrund, var att studera lokal fackföreningsutveckling historiskt.
Från pionjärtiden, via storavdelningsbildandet till arbetsrättens era - att med styrande lagar som MBL och LAS bedriva facklig verksamhet.
Pengar beviljades från ett statligt forskningsråd. Avhandling skrevs på det insamlade materialet, intervjuer och dokument. I samma rum i källaren på Carro.
Knattrande på en reseskrivmaskin av märket Facit. Smörgåspaket med.
Disputation en smällkall decemberdag 1979 i en fullsatt sal X i universitetshuset. Efter att avhandlingen uppmärksammats av Jan Scherman i Rapport, blev det ett herrans liv på LO-ledningen och förbunden.
Komma och påstå att facket inte behöver sina medlemmar mer än att de betalar kontingenten, att det genom de arbetsrättsliga lagarna självständiggjorts gentemot och avlägsnat sig från dem!
Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag för första gången med försiktiga steg tassade in på Carolina för mer än femtio år sedan.
Jag betraktar, ärligt talat en smula avundsjukt, studenterna som befinner sig längre ner i livstrappan än jag.
De pratar högljutt med varandra, utan att bibliotekarierna hyschar åt dem.
Många har en tjock bok framför sig som de förefaller nagelfara. ”Kapitalet”? Nej, lagboken. De torde vilja syssla med skattejuridik efter examen, att döma av övningskompendierna som de strör omkring sig tillsammans med energidrycksflaskorna.
Det är inte 68 nu, docent Ekstrand!
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.