Vem raserade det nationella försvaret?

Klas Sandberg citerar på Afghanistansolidaritets facebooksida vad fp-riksdagsmannen Allan Widman har skrivit en debattartikel i Dagens Industri.

Det är inte klokt.
Allan Widman skriver:

"Beslut om återtåg är redan fattat, både vad avser Kosovo och Afghanistan. För utomstående kan detta kanske uppfattas som ett problem mindre. I verkligheten är det snarast tvärtom. Utan svenskt deltagande i fredsoperationer förlorar soldatyrket mycket av sin attraktionskraft. Tillsammans med avsaknaden av en tydlig nationell försvarsdimension riskerar detta att försvaret tappar i relevans och därmed i engagemang. Förankringen av försvaret i det svenska folkdjupet är en vital försvarspolitisk uppgift, men den har under lång tid misskötts av samtliga inblandade politiker.

Till det ska läggas relationerna med Nato. Så länge Sverige har ­bidragit till försvarsalliansens skarpa operationer har vi kunnat räkna med insyn och visst inflytande. Men om vi inte bidrar till nya operationer blir vi på nytt isolerade från det samarbete vi under decennier har gjort oss mer beroende av. Här har en ny försvarsminister stora pedagogiska utmaningar."

Att det idag saknas "en tydlig nationell försvarsdimension" kan jag bara instämma i. Men vem har berövat den svenska krigsmakten den dimensionen?

Det är ju äventyrspolitiker som Widman som helt sanslöst hejat på den svenska krigföringen 500 mil från Sverige. Det är dom som har undergrävt förtroendet för det nationella försvaret.

Att det sker på uppdrag av militäralliansen Nato - med FN som fikonlöv - gör inte saken bättre.

Samt att parallellt värnplikten, det medborgerliga inslaget i försvaret, avskaffats. Det är de viktigaste spikarna i det nationella försvarets kista.

I samtliga fall tillhör Widman de mest ansvariga.

Stefan Lindgren