Fakta trilskas...

Att nämna "liberalismens fader", John Stuart Mill, riskerar att tyckas ironiskt, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika. 

Och fortsätter: Jag är ju ingen liberal. I så fall enkom i den sköna, teoretiska värld där fakta inte trilskas, som Gunnar Myrdal skrev. Eller var det "sparkar"?

Han formulerade, på strikt empirisk grund, ett vetenskapsideal. Pröva alltid dina teorier mot erkända fakta, de är sanningsvittnet. Jag flyttar över resonemanget till den politiska diskursen. Och byter teori mot ideologi.
Politiska ideologier hette för övrigt en rolig kurs jag läste på Skytteanum i Upsala när jag på 70-talet studerade statsvetenskap. Det bjöds på tankestimulerande idéhistoria. Bland annat läste vi Sven-Eric Liedmans då nyutgivna Från Platon till Lenin.

Att vara liberal är att vara kluven, yttrade en folkpartistisk partiordförande, vars namn det inte finns någon större anledning att lägga på minnet. Om man inte är folkpartist, och det är jag sannerligen inte. Ett egendomligt parti, om ni frågar mig. Jag har svårt att förstå dess existensberättigande.

Väljarna likaså, enligt återkommande opinonsmätningar.

För övrigt så heter skollärarpartiet, som man sa i Sandviken, med fog för den benämningen, inte så längre. De kallar sig Liberalerna. Bör nog mest uppfattas som något påklistrat, "branding".

Väl integrerade är de i den skattefinansierade, medlemsoberoende, politiska klassen, skiljer inte ut sig på något vis. Inte mer "liberala" än vad exempelvis S är.

I den ideala världen försvarar den sanna liberalen de medborgerliga fri- och rättigheterna, icke minst åsikts- och yttrandefriheten. Det leder mig in på opinionsbildningens roll i ett demokratiskt samhälle. Vänta nu. Två reservationer. Tror jag, om frågan kan ställas så, på opinionsbildning? I princip ja.

Men förblir skeptisk, sådan är min natur. Vad, och framförallt vem, påverkar de mer eller mindre namnkunniga opinionsbildarna? I det senare fallet likasinnade, den "inre" kretsen. Den politiska makten behöver DN och andra tongivande medier. I den repressiva toleransens namn.

Så att föreställningen om den fria opinionsbildningen och debatten hålls vid liv.

Någon, kan det ha varit Johan Asplund, kastade ett getöga på det omfattande, refuserade materialet hos DN. Allt som inte publicerades. Där fanns mycket intressant som aldrig nådde sin läsekrets. Man kan fundera på varför. Ha sina misstankar.

Det så kallade offentliga samtalet i Sverige ger jag inte mycket för. Som stänger ute alla uppfattningar som inte överensstämmer med de påbjudna. Särskilt i dessa dagar Ukraina. Men inte "bara" Ukraina och synen på Ryssland.

Vi lever med två verkligheter. En den officiella. Den andra möter vi i de sociala medierna. (Här syftar jag för min del på seriösa, kunniga sajter som 8 dagar och lindelof.nu) Hur påverkas människor av denna tudelning?

Jag tänker närmast på förtroendet för statsledningen - och synen på politiken. På längre sikt.
Lever vi i vad som förtjänar att kallas en demokrati, om vi, som sig bör, översätter demokrati med "folkstyre"? Vilket inte är detsamma som allmän rösträtt. Nja, den politiska, sammansvetsade, klassen styr i endräkt.

Även om det kan framstå som något annat. Framförallt i de tv-sända partiledardebatterna. Väl regisserade av SVT. Eller TV4. Ett skådespel för gallerierna.

Och folket lyder, sitter stilla och fogligt i båten. I de stora frågorna, framförallt pensionernas försämring, när folket borde ha agerat och kraftfullt sagt ifrån, skedde det inte. Var är medborgerligheten? Var är folket? Olle Adolphson sjöng om det "gåtfulla" folket. Jag byter det mot det "frånvarande" folket.

Dags för en bekännelse som faktiskt gör en smula ont för ett gammalt rödskägg. Politiskt är jag en stor pessimist. Hur kunde jag vara något annat? När fakta trilskas. Det är inte som makten vill att det ska se ut. Kejsaren, jag menar Kristersson, är naken.

Lasse Ekstrand