Har facket kastat in handduken?

Staty i Iggesund. Cellulosa-Arbetaren av Per Nilsson-Öst.
Foto: Barbro Kjelkerud. (Se text efter krönikan).

Lasse Ekstrand idag: 

Jag snubblade över repliken i Annelie Jordahls bok Kallet. En uppbygglig historia i dessa krigstider om solidariteten bland vanliga jämtar under nazisternas ockupation av Norge. En solidaritet i gränstrakterna.

Flyktingar från broderlandet kunde därigenom undgå koncentrationslägren och Gestapos tortyrkammare.

En gammal kvinna ska till att dö. Frågar sin dotter om vilken dag det är. Får svaret lördag. Den gamla kvinnans allra sista replik i livet blir: Vart tog dom andra dagarna vägen, då?

Det slår mig när jag läser detta att jag helt förlorat uppfattningen om vilken dag i veckan det är. Torsdag, som det tydligen är idag, kunde likaväl vara söndag. Eller tvärtom. Förr hette det att man var dagvill, om det var så.

Jag måste fråga min livskamrat. Eller titta efter i mobilen. Känslan av att vara dagvill hänger ihop med vad jag kallar de vita dagarna.

Efter utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten högskolan har jag inga tider att passa. Om det inte gäller att passa tåg eller flyg. Eller träffa någon IRL. Det sistnämnda, och det är sällan ska gudarna veta, sker mestadels utanför Gefle.

Så det är förbundet med tågtiderna. Annars nätet som gäller.

Jag önskar att jag fått varit dagvill mycket längre i mitt liv. Än blott de snabbt förrinnande åren efter utstämpling från jobbet som ideologiförmedlare. I mitt fall nog snarare ideologikritiker.

Kunnat njuta av den lönearbetsbefriade tid som bara rusar allt fortare.

Men försörjningsbördan måste bäras. Och som tankefigur hade jag med mig den klassiskt socialdemokratiska att göra rätt för mig.

Inte ligga samhället till last. Stå på egna ben. Fattas bara.

Tidigt kände jag en motvilja mot det strikt inrutade liv som jag upplevde att mina föräldrar var inhysta i. Jag skrev inte vällingklockan. Men nära jag gjorde det. Hesa Fredrik styrde i Sandviken.

Vår hund Sussi började att skruva på sig sekunderna innan Fredrik bölade. Hon fattade att snart kommer husse hem från skiftet i Verket. Det ivriga svansviftandet signalerade förväntan. Samma visa varje dag.

Marx och Engels visste att tiden är en politisk fråga. Därför var kampen för åttatimmarsdagen en viktig politisk kamp. Arbetstid är livstid. Och den senare är utmätt.

Jag känner mig djupt bekymrad över den tilltagande avregleringen av arbetstiden. Gig-ekonomi pratas det om. Daglönarna har kommit tillbaka. Löshästarna. Anställning på timmar.

Runt om mig i butiker och på kaféer går yngre människor på timmar. Aldrig heltid. Samma villkor gäller också för många inom vården. Främst undersköterskor.

Dessutom förväntas de anställningsotrygga, allt fler blir de, att på sin lediga tid kunna ringas in utan protester. De står ständigt till förfogande. Tackar man nej, riskerar man att inte mer komma ifråga.

Den förskingrade arbetstiden - den förskingrade livstiden.

Var är facket? Kastat in handduken?

Lasse Ekstrand