"Epstein-kopplingen är inte problemet” Det är rubriksättningen på Thomas Steinfelds artikel om Chomsky i SvD 5 februari. Steinfeld menar att problemet istället är Chomsky-beundrarna, de som betraktar honom som en ”vetenskapsman larger than life”.
Och Steinfeld fortsätter: ”det skulle inte finnas utrymme för sådana personer (Chomsky min anmärkning), om det inte fanns ett sådant utbrett och djupt känt behov av att få beundra”.
Tydligen är det så, att Steinfeld har iakttagit eller umgåtts med många ”Chomsky-beundrare”. Eller att han läst någon sociologisk/psykologisk avhandling om dessa beundrare. Inte undra på att jag känner mig kategoriserad i hans viktiga slutsats.
Jag har rätt många böcker av Chomsky hemma i bokhyllan, några har jag läst, andra står där olästa, det finns ju andra böcker som inkräktar. Men jag vill ta ett konkret exempel kring vad Chomsky inneburit för mig. Ända sedan Sovjets intervention i Afghanistan 1979 har jag varit med i Svenska Afghanistankommittén, suttit i dess styrelse i lokalkommittén i Göteborg fram till 1988, då jag flyttade från Göteborg.
Jag har ansett mig rätt insatt i kriget/krigen i Afghanistan, först ryssarna, sedan amerikanerna. Tills jag läste Chomsky/Polychroniou ”Illegitimate Authority- Facing the Challenges of Our Time” (2023). På sidorna 275-277 hänvisar Chomsky till en bok av Diego Cordovez, (FN-medlare som arbetade direkt under FN.s generalsekreterare) och journalisten Selig Harrison som hade djupa kunskaper om regionen. De skriver omväxlande varje kapitel i boken de gav ut tillsammans: ”Out of Afghanistan – The inside story of the Soviet withdrawal” (1995). Jag var tvungen att låna den, eftersom detta lät oerhört intressant.
Det är med hjälp av denna bok som Chomsky understödjer sina påståenden i detalj. Kriget och krigen där har bäring rakt in i vår egen tid, kring det pågående anfallskriget mot Iran. I boken avslöjas att den sovjetiska ledning var splittrad 1979 kring att gå in i Afghanistan. Militären var emot, KGB-chefen Andropov var emot liksom Gorbatjov, men han blev medlem i politbyrån först 1982. Men Brezjnevs och Gromykos linje vann gehör. Från åren 1982-1988 arbetade Cordovez outtröttligt för att få till stånd ett sovjetiskt tillbakadragande och fred i Afghanistan. Han for i skytteldiplomati mellan Washington, Moskva, Islamabad och Kabul. I alla statsledningar fanns det hökar och duvor, men i USA hade ”bleeders” majoritet. Det gällde att få Sovjet att blöda, att de skulle ha sitt eget Vietnam. Och därmed förlängdes kriget tills 1988.
Det är så här Chomsky har arbetat, läst mycket som aldrig kommer upp till ytan i våra traditionella medier, TV, radio och dagstidningar. Sen att det för många är obehagliga sanningar som avslöjas, blir ett bekymmer.
Thomas Steinfeld, istället för att komma med försåtliga antydningar och slira i din artikel kring Chomsky-beundrare, kan du ta någon politiskt text från Chomsky och argumentera i sak? Det krävs för att lyfta upp Chomsky till en rättvis nivå.
Lennart Munter
Videoklippet är från 2015. Förutseende!
Och Steinfeld fortsätter: ”det skulle inte finnas utrymme för sådana personer (Chomsky min anmärkning), om det inte fanns ett sådant utbrett och djupt känt behov av att få beundra”.
Tydligen är det så, att Steinfeld har iakttagit eller umgåtts med många ”Chomsky-beundrare”. Eller att han läst någon sociologisk/psykologisk avhandling om dessa beundrare. Inte undra på att jag känner mig kategoriserad i hans viktiga slutsats.
Jag har rätt många böcker av Chomsky hemma i bokhyllan, några har jag läst, andra står där olästa, det finns ju andra böcker som inkräktar. Men jag vill ta ett konkret exempel kring vad Chomsky inneburit för mig. Ända sedan Sovjets intervention i Afghanistan 1979 har jag varit med i Svenska Afghanistankommittén, suttit i dess styrelse i lokalkommittén i Göteborg fram till 1988, då jag flyttade från Göteborg.
Jag har ansett mig rätt insatt i kriget/krigen i Afghanistan, först ryssarna, sedan amerikanerna. Tills jag läste Chomsky/Polychroniou ”Illegitimate Authority- Facing the Challenges of Our Time” (2023). På sidorna 275-277 hänvisar Chomsky till en bok av Diego Cordovez, (FN-medlare som arbetade direkt under FN.s generalsekreterare) och journalisten Selig Harrison som hade djupa kunskaper om regionen. De skriver omväxlande varje kapitel i boken de gav ut tillsammans: ”Out of Afghanistan – The inside story of the Soviet withdrawal” (1995). Jag var tvungen att låna den, eftersom detta lät oerhört intressant.
Det är med hjälp av denna bok som Chomsky understödjer sina påståenden i detalj. Kriget och krigen där har bäring rakt in i vår egen tid, kring det pågående anfallskriget mot Iran. I boken avslöjas att den sovjetiska ledning var splittrad 1979 kring att gå in i Afghanistan. Militären var emot, KGB-chefen Andropov var emot liksom Gorbatjov, men han blev medlem i politbyrån först 1982. Men Brezjnevs och Gromykos linje vann gehör. Från åren 1982-1988 arbetade Cordovez outtröttligt för att få till stånd ett sovjetiskt tillbakadragande och fred i Afghanistan. Han for i skytteldiplomati mellan Washington, Moskva, Islamabad och Kabul. I alla statsledningar fanns det hökar och duvor, men i USA hade ”bleeders” majoritet. Det gällde att få Sovjet att blöda, att de skulle ha sitt eget Vietnam. Och därmed förlängdes kriget tills 1988.
Det är så här Chomsky har arbetat, läst mycket som aldrig kommer upp till ytan i våra traditionella medier, TV, radio och dagstidningar. Sen att det för många är obehagliga sanningar som avslöjas, blir ett bekymmer.
Thomas Steinfeld, istället för att komma med försåtliga antydningar och slira i din artikel kring Chomsky-beundrare, kan du ta någon politiskt text från Chomsky och argumentera i sak? Det krävs för att lyfta upp Chomsky till en rättvis nivå.
Lennart Munter
Videoklippet är från 2015. Förutseende!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.