Lördagsbetraktelsen: Är jag den siste kommunisten?

Gjorde Ida Gabrielsson fula miner bakom Lasse Ekstrands rygg?

"Kommunism är för oss inte ett tillstånd som ska etableras, ett ideal som verkligheten måste anpassa sig till. Vi kallar kommunism den verkliga rörelse som avskaffar det nuvarande tillståndet.” (Karl Marx: Den tyska ideologin, 1846)

Lasse Ekstrand skriver i sin lördagsbetraktelse:

Jag har blivit en gammal man. Mitt minne haltar. Jag kommer därför inte ihåg vilket år det hela ägde rum, eller vem som stod som arrangör. Jag var inbjuden att sitta med i en panel i Gefle. Ämnet tror jag var världsläget efter Sovjetunionens fall.

Troligen hade V ett finger med i spelet, eftersom Ida Gabrielsson, uppvuxen i metallarbetarfästet Sandviken liksom undertecknad, tidigare förbundsordförande för Ung Vänster, numera tillhörande partitoppen och nära köttgrytorna, satt med i panelen.

De olika paneldeltagarna darrade på manschetterna när de ombads svara på om de var beredda att kalla sig kommunister. Ingen talade ur skägget, alla mumlade något obestämbart. När jag fick ordet, tvekade jag inte: Jag har inga problem med att kalla mig kommunist!

I publiken fanns flera chilenare, barn till föräldrar som flydde undan Pinochet och fascisterna efter kuppen 1973. De kom fram efteråt och tackade mig för att jag hade talat klarspråk.

Men min utsaga föll inte Gabrielsson på läppen; en i panelen som öppet betecknar sig som kommunist! Har man hört på maken? Enligt min hustru gjorde hon fula miner bakom min rygg. Som om jag sagt något riktigt tokigt. Ska det förstås som att vänsterpartister är antikommunister?

Det går en röd, tja, färgen förtjänar förstås att diskuteras, tråd mellan hennes miner bakom min rygg och V i dag, när partiledningen är beredd att sträcka sig hur långt som helst för att få sitta i regering med S. Detta S som är för EU, Nato och miljarder till det vansinniga kriget mot Ryssland.

Någon statsrådspost lär det, i vanlig ordning, ändå inte bli för V vid ett regeringsskifte. Hur de än krumbuktar och säljer ut sig.

Är jag den siste kommunisten? Ofta kan det kännas så.

Lasse Ekstrand