Annandag påsk morgon med Luthersson och Strauss

Botho Strauss, född 1944, är en tysk författare med många dramer och prosaverk bakom sig.
På svenska bl a Rummet och tiden, Buller, Den unge mannen, Skymma , ljuga, bo 
Kopistens misstag och Ingen annan.

Jag vet att jag har läst den förut, Peter Lutherssons artikel om Botho Strauss i tidskriften Axess nr 1 2019. Där han tvättar bort etiketterna på Strauss - ”nationalkonservativ”, ibland ”radikalkonservativ” - och vrider honom rätt.

Så där som Jan Myrdal gjorde med Strindberg och Balzac, vred dem rätt.

Att så kallade högerintellektuella - Emil Nolte och andra - i Tyskland applåderat Strauss gör det lätt för dem som vill undgå att läsa honom intellektuellt anständigt. Genom att tillämpa principen guilt-by-association.

Att Strauss menat att tyskarna borde sträcka på sig och inte tilllåta att Hitler och Tredje rikets fasor fortsätter att skugga och göra dem ofria, i en kvarvarande undermedveten föreställning om en kollektiv skuld, har misstolkats. Det har definitivt inte handlat om historierevisionism eller ”förintelseförnekelse”.

Strauss undflyr alla inordnande etiketter, han skriver utan att låta ideologiska skygglappar skymma. Då blir det svårt för svenska läsare in spe, i vårt land vill de förment rättänkande ju först av allt kontrollera det ideologiska passet, förutsättninglöst får det aldrig vara, verkligheten måste filtreras.

Om någon stämpel överhuvudtaget ska sättas på Strauss är det väl modernitetskritiker. Men egentligen borde hans modernitetsobservans understrykas. Hans oförvägna klarsynthet.

Han har i sina dramer och böcker varit mycket uppmärksam på modernitetens konsekvenser. Vad det kostar oss att framhärda i myten om utveckling och framsteg.

För att värna sin son mot bländverken och illusionsmakeriet i Berlin flyttade han till Landkreis Uckermark i Brandenburg med honom. Nära naturen och det genuina, autentiska, allt som gått förlorat i modernitetens anti-samhälle.

Där strävan efter likhet trängt undan strävan efter autenticitet. Modernitet innebär förlusten av något mänskligt väsentligt. Så förstår jag Strauss.

Jag får lust att applicera Marx distinktion mellan bruksvärde och bytesvärde. Under moderniteten, framförallt i dess sena variant där vi nu befinner oss, dominerar det sistnämnda över det första. Människan blir en vara bland andra varor. Reifierad, förtingligad, som marxister säger.

En gång i Berlins Prenzlauer Berg bad jag dokumentärfilmaren Björn Cederberg, som gjorde en film om Ernst Jünger, namnge någon i Sverige som i Jüngers efterföljd förtjänar att betecknas ”radikalkonservativ”.

Peter Luthersson blev hans svar. När jag på nytt läser densammes insiktsfulla porträtt av Strauss i Axess tänker jag: den framlidne Luthersson var nog den ende på svensk botten som kunde göra Strauss rättvisa. Bortom etiketterna.

Lasse Ekstrand