Lasse Ekstrand tisdag: - Vad ska du bli då, när du blir stor?
En återkommande fråga i det brukssamhälle där jag tog mina första, stapplande steg.
Med "bli" åsyftades ett jobb. Ett riktigt jobb. Det gick inte an att, om än sanningsenligt, svara "jag vet inte".
Det kunde uppfattas som arbetsovilja, att man närde en Kronblom vid sin barm. En slö soffliggare. Att man inte tänkte bli skötsam och ordentlig. Man måste ju bara ha ett arbete.
Strunt samma om det var stimulerande eller inte. Det var inte huvudsaken.
Man förväntades att göra rätt för sig. Göra sin plikt som Stefan Löfvén betonade på en socialdemokratisk partikongress. Arbetslinjens ideologi i dess prydno.
Svenskens första fråga, brukade den vara. Kulturellt egenartad, inbillar jag mig. När svensken träffade någon annan svensk, om så på semesterresa med paus från löneslaveriet, och man kunde tro det funnits roligare saker att ta upp:
- Vad jobbar du med?
Jag minns en student som sa upp sig från skiftgåendet på Sandvik, skrev in sig på en hälsopedagogutbildning på högskolan i Gefle. De forna jobbarkompisarna var minst sagt skeptiska:
- Har du sagt upp dig från ett fast jobb? Vem betalar utbildningen, arbetsförmedlingen?
- Jag har tagit studielån.
- Vad blir du om du går den där utbildningen? Läkare? Sjuksköterska?
- Tja, man blir liksom ingenting.
- Ja, men om du tar dyra studielån som ska betalas tillbaka, måste du väl bli något?
- Jag blir generalist.
Tablå.
Jag hamnade i Upsala på grund av, eller tack vare, min dåvarande flickvän. Resolut slog hon fast, när jag umgicks med planer på att gå i mina manliga släktingars fotspår och knalla ned i Verket, eller åtminstone sätta mig på Kontoret:
- Du skall inte vara kvar i Sandviken!
Inte visste jag vad ett universitet var, eller vad studierna gick ut på. Jag kom från ett hem föga tyngt av akademiska meriter. I bokhyllan Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg. Jämte någon volym av Maria Lang.
Bruksgrabben anlände finklädd, ”representativ” som min mor sa, i lågskor och nylonskjorta med slips till en totalt främmande värld.
Med konstiga ord som ”seminarium” och ”sexor” på G/H-nation som jag tillhörde under kårobligatoriets tid.
Det tog ett par månader av förlamande kulturchock - sitta och läsa böcker på blanka förmiddagen när det borde arbetas! - innan jag kände mig någorlunda hemma och obesvärat kunde ta alla konstiga ord i min mun.
Men trots nästan femtio år inom akademin, som det till slut blev, kände jag mig aldrig riktigt hemma inom den. När jag blickar tillbaka. Men försörjde mig, det gjorde jag.
Jag kunde aldrig berätta för mina föräldrar mer ingående om studierna i Upsala. Båda hade läshuvud, velat studera. Fanns inte en chans, inga pengar till det.
1971, när jag var klar med min fil kand, stötte jag ihop med Göran, en kurskamrat, på Drottninggatan i Upsala, utanför dörren till där Sociologen då hade sin adress.
- Vart är du på väg?
- Jag skall skriva in mig på forskarutbildningen i sociologi. Gör det du, också.
Jag hade aldrig hört talas om någon forskarutbildning, men slog följe med honom, vad annars syssla med efter avslutad grundexamen. Och påbörjade mina forskarstudier.
Så småningom doktorerade jag. Lagerkransen hämtade jag aldrig ut. Promoveringen, med kanonskott, fick vara.
Nu sitter jag här med grånat hår och stillsamt grunnar: Blev jag någonting? Jag frestas dra det till den avgörande frågan: Vad gjorde jag av mitt liv? Vad fanns det för alternativ? Spelar ju knappast någon roll. Inte längre.
En tidigare student till mig blev konsult och skär guld med täljknivar genom att inför dyrt betalande församlingar av näringslivshöjdare betona vikten att fatta beslut, han kallar sig ”beslutsdoktor”.
Oavsett vilket, så måste man fatta beslut. Shoot, man, shoot. Bara göra det. Inte vara velig, som man sa i Sandviken
Jag fattade aldrig någon gång helhjärtat något beslut, vad jag minns. Efter att ha vägt olika alternativ mot varann. Någon economic man var jag aldrig. Rationell och kyligt övervägande. Beslutsdoktorn skulle slita sitt hår. Tur han inte vet.
Life is what happens to you while you´re busy making other plans. John Lennon på skivan Double Fantasy. Lennon, även han en arbetargrabb.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.