Baader-Meinhof - "heliga krigare" eller nyttiga idioter?

SVT:s fredagsfilm Baader-Meinhof-komplexet berörde mig på många sätt.
Tiden och omständigheterna som Röda arméfraktionen växte upp ur var
realistiskt skildrade.

Ändå fanns det tendenser till en mytologisering.


Vansinnet kring shahen av Iran och dennes besök i Berlin och Ulrike
Meinhofs ännu helt rationella brev till Farah Dibah i tidskriften
Konkret. Den västtyska statens fanatiska och våldsamma anti-kommunism
och totala brist på respekt för det fria ordet. (Inskränkningarna av
yttrandefriheten började sannerligen inte i Tysklands östra hälft. Det var
exempelvis BRD som först införde förbud mot försäljning av av grannlandets tidningar,)

I allt väsentligt kunde den västtyska staten uppfattas som en
fortsättning på Nazityskland, nu med amerikansk överrock. Vietnamkriget
gjorde detta tydligt.

Den vrede som vår generation kände inför den offciella tystnaden och
samtycket till folkmordet i Indokina tände massdemonstrationer, i vårt
land även en ny folkrörelse, De förenade FNL-grupperna, som kom att
avsätta bestående spår i det svenska samhället.

I Tyskland och Italien spårade en del av motståndet mot
USA-imperialismen och dess inhemska hejdukar ur och ledde till
organiserade terrorism. Den urspårningen fördömdes hårt och entydigt av
den svenska vänster som bl.a. jag deltog i. Den som går till läggen och
läser Gnistan från de åren ska finna att vi uppfattade RAF:s aktiviteter
som en seger för våra fiender och en attack på oss.

Jag kan tänka mig många orsaker till att "vänster"-terrorismen drabbade
just Tyskland och Italien. Frustration över en ofullbordad
"Vergangenheitsbewältigung", en enormt hypertroferad säkerhetsmaskin som
men all sannolikhet infiltrerade alla rörelser till vänster om SPD,
brist på alternativ i form av folkrörelser som var öppna för dialog med
den unga, utomparlamentariska rörelsen och sist med inte minst en viss -
rätt typisk tysk - dogmatism, bokstavstrohet, som ledde till otaliga
splittringar och stärkte alla centripetala krafter i vänstern.

Vidgar man perspektivet ser man att hela det tyska samhället levde i en
situation där människor famlade efter räddning bland ideologiskt
vrakgods efer tredje riket. Intressant är scenen där
Gudrun Ensslins föräldrar (pappan var protestantisk pastor) vid
första rättegången mot dottern plötsligt försonas och
säger att hon visserligen utfört en dåraktig handling, men åndå kallar
den ett "ett heligt självförverkligande".

"Jag anser att hon skapat något fritt med sin handling. Även i familjen
känner jag mig befriad", säger modern.

Den västliga kristenhetens tigande inför vår tids folkmord borde göra
varje sunt tänkande människa rasande. Och rasande var Gudrun, men att se
hennes handlingar som "fria" och "självförverkligande" - när hon i
själva verket schabblade bort sitt eget och andras liv - lämnar dålig
eftersmak.

Det finns risk för att den sentimentala bilden skär rakt in hjärtat på
unga människor och bidrar till den glorifiering av Baader-Meinhof som
förekommer i Tyskland och på nätet. Vänstern behöver verkligen inga
stupade hjältar på den indivuella terrorismens barrikader att sätta på
sina t-shirts.

Vi har gott om verkliga hjältar - som Bradley Manning, för att ta ett
exempel.

Man får inte glömma vilken enorm skada RAF gjorde. De bidrog till att
stoppa en vänstervåg som kunde ha förändrat Europa. Att advokaten Horst
Mahler som kom ut efter fem år i fängelse 1980 sedan blev nazist och
senare i praktiken dömts till livstid för sina "historierevisionistiska"
åsikter vittnar inte bara om hur grund Baader-Meinhof-ligans radikalism
var; behandlingen av Mahler visar också hur illa ställt det fortfarande
är med yttrandefriheten i BRD.

När "tankebrott" bestraffas lika hårt som väpnad terrorism ligger
demokratin risigt till.

Stefan Lindgren