Mystifierande russofobi

Ett flygblad från tyska fritänkarförundet.
Fredag 24/10 kl 16.00 talar Lasse Ekstrand på FN-dagen, 
Odenplan, Stockholm. Svensk-ryska arrangerar. 

Vid årets höstvistelse i Tversted i Nordjylland, under lågsäsong med få turister och definitivt inga svenskar förutom vi själva, numera är vi den fattiga kusinen från landet, noterade jag påfallande många tyskregistrerade bilar. Flotta, glänsande fordon av märkena Mercedes och BMW.

Lasse Ekstrand rapporterar.Sökte de sig nyfiket till platser där släktingar varit stationerade under ockupationen? På "vispgräddefronten". Utmed den vidsträckta stranden till Vesterhavet står bunkrarna som efterlämnade spår, tigande vittnen, efter tyskarna. Kan de inte sprängas bort? 

Vägen ut till Kandestederne en robust tyskväg för att tåla tunga transporter. Nere i Hanstholm den forna u-båtsbasen. 

Även om invånarna inte gärna, som jag förstått det, pratar om besættelsen, vittnar allt efterlämnat tyskt om ockupanternas framfart. Deras forna närvaro är inte utsuddad.

Flera danska filmer berättar däremot om de "förbannade åren" och om motståndsrörelsen som till en början inte kom igång lika militant som i Norge.

Jag är medlem, utan att veta hur det gick till, i en grupp på Facebook där ständigt nya fotografier publiceras på dem som gasades ihjäl i Auschwitz, eller mördades i andra läger. Fotona tagna innan deportering. När lycka och harmoni ramade in vardagslivet. Dop och bröllop. Katastrofen frånvarande. Förintelsen.

Leende ansikten på människor, vuxna som barn, som inte vet vad som väntar. Det gör ont att betrakta dem, i vetskap om att de skall dödas. Smärtsamt sitta med facit på hand utan att kunna ändra på något. 

I Berlin snubbelstenarna utanför bostadshus med namnen på dem som fördes bort till lägren och aldrig kom åter. Hur många stannar till och läser på dem? Mest pliktskyldigt att de placerats där?

Minns att den tyska staten, med övervintrande nazister högt upp i administrationen, aldrig gick med på att "skadestånd" skulle utbetalas till de plågade som mot alla odds överlevt, med livslång traumatisering. Ordet "gottgörelse" brukades. Nedtonande förbrytelserna. 

Överlevarna var mest till bekymmer för dem som stulit deras bostäder i hopp om att de aldrig skulle återkomma. Vår egen Kenneth Hermele skrev om detta (och om de smulor i gottgörelse som fadern erhöll efter en lång, utdragen byråkratisk process). 

Liksom Nobelpristagaren Imre Kertész. En av överlevarna. 

Jag minns när vi under ett besök i Budapest rörde oss i det forna ghettot. De boende betraktade oss misstänksamt från fönstren. Som om vi var ättlingar till fördrivna judar och riskerade komma med anspråk på bostäderna.

Nu ska jag bekänna något som förmodligen inte faller i god jord. Jag retar mig på tyskarna i mitt Krøyerland. De borde inte få vara här. Jag vet mycket väl, de kan inte beskyllas eller straffas för vad deras morfar eller farfar gjorde. 

Jag tycker ändå inte att de utan vidare borde släppas in i Danmark.

Kollektiv skuld och kollektiv bestraffning? Inget jag försvarar. Nej, det är mest en känsla som är svår att intellektuellt utveckla och försvara. Det tyskarna så djävulskt gjorde mot judar och andra saknar motstycke. Jag vägrar att relativisera det. 

Och jag generaliserar inte utifrån det. Nu syftar jag på Ukraina. Hatet mot ryssar, russofobin, saknar den bakgrund som min spontana aversion mot tyskar grundar sig i. Russofobin är mystifierande. 

Pinsamt och skamligt att den svenska regeringen ställer upp på det. I dagarna tar Kristersson än en gång emot Zelenskyj med tiggarpåsen i handen.

Lasse Ekstrand