De sista entusiasterna

Dan Kotka lyssnade på Lasse Ekstrand på Odenplan fredag.

”Dom sista entusiasterna” skrev ordkonstnären Povel Ramel en sång om, som han framförde tillsammans med norska charmtrollet Wenche Myhre.

 När jag under FN-dagen 24 oktober detta år, på temat ”Ge freden en chans”, står på Odenplan i Stockholm och tittar ut över dem som samlats för att delta i ett möte i regi av svensk-ryska vänskapsföreningen infinner sig frågan spontant: Är vi de sista entusiasterna?

Vi tillhör i stort sett samma generation, efter vad jag kan bedöma. Fyrtiotalister. Några kanske trettiotalister. Alla präglade i ett efterkrigssamhälle som snabbt tog oss till samtiden. 

Förmodligen är jag inte ensam om att ha läst på universitetet när 68-anda rådde och påverkats starkt av det. 

Jag tvekar inte att benämna mig rödskägg. Det är rätt att göra uppror! En devis förtjänande att försvaras än idag. När orättfärdighet, ojämlikhet och klassklyftor råder. 

Fortfarande rör jag mig ganska så spänstigt. Och knoppen är klar, det vågar jag påstå. Men åldersmässigt räknas jag till gamlingarna. I ålderismens kultur bedöms man efter ålder och inte kompetens. 

Alla mötesdeltagare jag kommer i samspråk med är kloka och eftertänksamt resonerande. Ingen högstämd retorik. 

Vad vi har gemensamt denna regniga fredagseftermiddag i höstens grå oktober är att vi vägrar att jama med i den krigshetsande kören. 

Jag syftar på kriget i Ukraina, detta onödiga och vansinniga krig som med benäget bistånd från EU och icke minst Sverige bara förlängs. Med ännu fler döda.

Att avfärda oss på Odenplan som Rysslandskramare eller ”putinister" är att göra det enkelt för sig, slå dövörat till och slippa undan argumentation. 

Hur kunde det bli så här, att det inte går att diskutera på ett nyanserat och sakligt sätt? Demonisering ersätter dialog. Ondskan bor i Kreml. 

Efter att den annars respekterade Lena Andersson i SVT:s 30 minuter uttryckt sig ”fel”, översköljdes hon i main stream media med glåpord. Är vi kvar i 50-talets kalla krig med McCarthy och hans adepter tystande alla misshagliga?

I det Danmark, där jag nyss var, samma sak. Ett land känt för sin öppna atmosfär och sitt fritänkande. Men nu sluts opinionsleden. Inga avvikande röster tillåtna. Förkrigsstämning råder.

Glömd den uppmaning som en gång lämnades av litteraturkritikern Georg Brandes, brevvvän med August Strindberg, för ett livaktigt offentligt samtal: Sätt problem under debatt! 

Kanske är vi de sista entusiasterna - i tron på att det går att föra en kritisk diskussion i offentligheten med givandet och tagandet av argument?

Men, sista och sista. Ordet stör mig. Vi är som vi är. Just nu. Och det finns inga andra. Betonade redan Göran Sonnevi i diktsamlingen Det måste gå.

Lasse Ekstrand