Gatti i Dagens Nyheter

2011 uppmandes libyerna i flygblad från svenska flygvapnet att resa
sig mot regimen. Nu flyr dom från kaoset. Dags för nya flygblad: Sorry, we
were wrong?

Den italienske författaren Fabrizio Gatti skriver idag i Dagens Nyheter om flyktingskatastrofen på Medelhavet. Bitvis tycker jag att han faktiskt försöker fördjupa analysen.

Fabrizio Gatti skriver bl.a.:

"Men man skulle också kunna fördjupa analysen, till exempel genom att titta på förhållandet mellan Frankrike och Niger och den hårda pressen på priset på uran – det ämne som får var tredje glödlampa i Paris att lysa, som driver vart tredje franskt tåg och vart tredje sjukhus, medan 90 procent av befolkningen i Niger – ett av världens fattigaste länder – inte ens har tillgång till elektricitet.


Eller också skulle vi kunna tala om de multinationella oljebolagen och korruptionen i Nigeria, där de europeiska och amerikanska bolagen sannerligen drar sitt strå till stacken.

När den italienska inrikesministern för några år sedan besökte Niger – en av knutpunkterna på flyktingrutten genom Sahara – för att diskutera hur man kunde kontrollera invandringen svarade landets dåvarande president Mamadou Tandja med en metafor: "Om man slaktar en get och därefter tar med sig köttet, benen, skinnet och blodet så följer flugorna efter. Lämnar man däremot något efter sig så stannar också flugorna."

Ungefär vid samma tid gick president Tandja ut med erbjudanden om koncessioner att bryta uran till en rad länder, vilket ledde till att Libyens Muammar Khaddafi beväpnade och släppte loss tuaregerna mot honom, ett krig som händelsevis fick ett tvärt slut när det stod klart att det blev Frankrike som fick rätt att bryta i den största fyndigheten, den näst största i världen. 2010 avsattes Tandja i en militärkupp och 2011 attackerades Tripoli av en koalition bestående av bland andra Frankrike. Så kom slutet även för Khaddafi – ett obekvämt vittne.

Utrikespolitik fungerar precis som fysik: varje aktion leder till en reaktion. Den politiska destabiliseringen har sedan dess nått även området söder om Sahara. Extremisterna i Boko Haram vinner mark i både Mali och Nigeria och skapar rubriker med blodbad och människorov. Tiotusentals nya flyktingar, både muslimer och kristna, kommer för att söka skydd hos oss."

Om vi bortser från att Gattis analys av Libyen och tuaregerna antagligen är missvisande (det stora vapenflödet till Mali, Niger och Tchad kom efter Ghaddafis störtande) så berör han många viktiga bakomliggande faktorer. På mer än ett sätt är det som händer på Medelhavet en bitter skörd av Europas kolonialism och nykolonialism.

Tänk bara att människor flyr från Nigeria, kontinentens rikaste land - vad säger det om det samhälle oljebolagen byggt upp! De flyr från Eritrea, en stat som nyss bröt sig ur Etiopien med västvärldens hjälp men nu blivit en stor flyktingproducent. Om antalet FN-medlemmar var 159 i början av 90-talet är det idag 193 varav 16 har omtvistad suveränitet. Det som ur en synpunkt ter sig som självbestämmande för små etniciteter är ur en annan synpunkt en fortsättning på en kolonial söndra och härska-politik.

Även de stora flyktingströmmarna till Europa kan inlemmas i en nykolonial agenda. Dagens utarmade flyktingar är morgondagens affärsmän och utbildade experter som kan återvända till hemländerna med västliga värderingar, västligt kontaktnät etc och bli brohuvuden för västs inflytande.

Jörgen Elsässer antyder i dag på Nyhetsbanken.se en betydligt mer sinister koppling - mellan terrorismen i Mellanöstern och flyktingströmmarna.

Stefan Lindgren

PS. Beträffande Gatti, se hans bok  "Bilal. På slavrutten till Europa" på Celandres förlag (övers Margareta Zetterström)