Ett skrivbordsmord

Foto: Eva Tedesjö

Att gå på "Kärleksbrev" på Scalateatern i Stockholm och se Ulla Skoog och Krister Henriksson i en åttio minuters högläsning är på ett sätt hemtamt. Ulla och Krister är ju nästan familj efter deras långa lysande skådespelarkarriärer.

Men publiken har nog inte riktigt klart för sig var den hamnat. I tjugo minuter skrattar den förtvivlat åt varje harkling uppifrån scenen.

Så småningom märker de att "Kärleksbrev" inte är någon slapstick.

”Kärleksbrev” av amerikanen Albert Ramsdell Gurney Jr. skrevs 1988 och spelas flitigt, i Sverige senast 2016. Guerneys skrev enligt ett wikpediacitat "penetrerande kvicka studier av WASP:s dominans på nedgång" (WASP utläses som vita, anglo-saxiska protestanter). 

Två amerikanska ungdomar från välbärgade hem, hon rikare, han mer karriärinriktad, inleder en korrespondens efter att ha fattat tycke för varann i skolan.

Men eftersom USA:s överklass kopierat den brittiska skolmodellen lever de åtskilda så länge att deras relation gradvis förvandlas till en fiktion. Hon hånar honom hela tiden för att han bara lever med män, vart han än hamnar i livet, medan hon lever ett fritt liv och utvecklas till känd konstnär.

Han tycker mer om att skriva brev än att mötas i verkligheten. Hos henne slocknar aldrig hoppet om att de ska kunna leva tillsammans.

När de äntligen mötes i mogen ålder är det för sent. Han, som hamnat på samhällets topp, har utvecklat en mördande känslokyla. Relationen till henne lever blott som en reminiscens av den spontana kärlek han kände som ett barn.

Tragedin i detta drabbar oss alla. Sa vi inte alla i vår ungdom någon gång till en flicka eller pojke "jag älskar dig" och väckte ett livslångt hopp som vi inte levererade på? Uttalar vi inte alla löften som den grå vardagen, karriären, social status, pengar sedan kullkastar?

På flera plan är detta en pjäs som illustrerar ordets makt. Ord kan döda, små löften som aldrig infrias medan livet förflyter. Lika häpnadsväckande kan ord som läses från en scen i stort sett utan dekor och rekvisita (en berlinerblå fond, två stolar och ett skrivbord) fånga en modern, överstimulerad publik.

Det är hoppingivande. Dags att återuppfinna Karl Kraus som för hundra år sedan tog Wienpubliken i sitt järngrepp med flera timmar långa uppläsningar ur "Facklans" kommande nummer. Man lär ha kunnat höra en synål falla.

Stefan Lindgren

Här en bild som inte alls har med pjäsen att göra. Diego Rivera, Frida Kahlo och
 Anson Goodyear, som på uppdrag av Rockefellerstiftelsen startade MOMA,
Museum of Modern Art i New York. Goodyear var också 
farfar till pjäsförfattaren Gurnays hustru Molly.