En läsarreaktion

Hur sjutton ska man förhålla sig till denna muntra, ofta frustande och fartfyllda bok? Det bara flyter på och man dras ohjälpligt med.

Och hur ska den genrebeskrivas?

Lasse Ekstrand om nyutkomna "Pusjkins sista duell" av Nikolaj Petrakov.

Deckare? Pikaresk? Biografi? Politiskt traktat med paralleller till vår samtid? Kritik av tidigare Pusjkinutforskare, exegetiker och hävdatecknare? Inklusive en litterär bjässe som Anna Achmatova.

Den är ju allt detta!

Påminner faktiskt en smula om Sven Delblancs metod, som i sviten om Hedebyborna där författaren är närvarande handlingen igenom, kommenterar vad som sker och har sig, försöker inte leka osynlig allvetare.

Mycket underhållande på min ära. Ingen falsk blygsamhet. Inget undanhållande av vem det är som håller i pennan och vad som utmärker dennes speciella stil.

Petrakov börjar med rena rivstarten. Vi tas med till en duell 27 januari 1837, iscensatt utanför Sankt Petersburg.

Den ene duellanten, som dödligt såras och avlider efter ett par dagar, är den store poeten Alexander Pusjkin. Vilken är bakgrunden till denna ödesdigra uppgörelse? Varför måste hans liv sluta på detta sätt?

Det påstås av pusjkinforskare att han, en tid städslad som kammarjunkare, hamnade i onåd. Varför då?

Beroende på svartsjuka framkallad av den unga, vackra hustruns lockande utstrålning, tsaren attraherad av den sköna, ja inte bara han? Eller finns andra orsaker som akademiskt snävsynta litteraturvetare gärna missar eller förbiser?

Pujskin, fritänkaren, klarsynt och analytisk. Betonade vikten av att ett lands ledning måste uppfattas som legitim av undersåtarna.

I sin överlägsenhet en nagel i ögat på de undermåliga ögontjänare och smickrare som gottar sig invid köttgrytorna.

Nog är det frestande att tänka att det söktes efter en förevändning att klämma åt honom, ”Rysslands sol”. Skicka på honom en överlägsen duellant.

Hur hanterar makten, den tsaristiska eller den parlamentariska för den delen, de personer som riskerar att störa den? Osökt, säkert långsökt, går tanken till Lennart Geijer när det upptäcktes att hans erotiska utsvävningar hotade rikets säkerhet.

Palme ryckte ut för att försvara sin minister, ljög så att näsan växte på honom.

Attackerade journalisten Peter Bratt, som grävt i fallet Geijer, med de mest förnedrande ord. Rena karaktärsmordet, på lösan grund.

Och det är så de styrande, med vacklande legitimitet, avväpnar sina fiender och kritiker. Tror man. Man baktalar dem.

Och hur skall den utsatte hantera alla intriganter?

Pusjkins liv blev mycket ett avvärjande av angrepp och lömska påhopp. På bästa sätt han kunde.

Aldrig har jag läst en bok som satt så många myror i huvudet på mig. Och aldrig har jag fnittrat så mycket vid läsning, som av denne Petrakovs levandegörande bild av det dåtida Ryssland. Hans ordkonst är fenomenal.

Och aldrig blivit så förtjust i en boks huvudperson, i detta fall Alexander Pusjkin. Om han nu är det i detta myller av händelser och individer. Petrakov låter tid och sammanhang orkestera och tonsätta.

En makalös historia!

Lasse Ekstrand


Nikolaj Petrakov: Pusjkins sista duell (Gerundium 2026, översättning Stefan Lindgren)