När Lasse Ekstrand tittar till sina föräldrars grav i Sandviken brukar han stanna till vid en av väder och vind hårt prövad grannsten tillhörande hans mors morföräldrar. Han skriver:
Mammas morfar, Edvard, iakttogs av utsända bolagsspioner när han under ett möte med August Palm applåderade och skrattade förtjust. Mötet arrangerades avsides på en åker, eftersom agitatorn förbjudits hålla till på bolagsägd mark.
Edvard kallades upp till självaste konsul Göransson på Sandvik, bolagsgrundaren som drömde om att skapa ett klassamarbetets mönstersamhälle och som föresatt sig att se till att de ordningen hotande socialisterna stängdes ute från Bruket, och fick stå till svars för vad spionerna rapporterat.
Trots att Edvard var martinsmältare, tillhörande arbetararistokratin, besittande yrkesskicklighet, riskerade han avsked och svartlistning med efterföljande problem att få jobb någon annanstans.
Han räddade sin fortsatta anställning genom att skrapa med foten och vränga till det: ”Hur kunde man annat än skratta åt en sådan tok?” Därigenom kom han undan. Men till vilket pris?
Med barn och hustru att försörja i enrumslägenheten i ett företagsägt hus, hade han något val? Förtjänar han förakt för att han svek sig själv, socialdemokrat i pionjärernas anda? Är det så enkelt? Har man sitt på det torra lätt att vara både fördömande och efterklok.
Min mamma visste berätta att morfadern, som inte blev mycket äldre än femtio efter hårt och slitsamt jobb vid ugnarna, efter sin avbön varit arg på sig själv, från och till plågats av samvetskval. Satte sig på en köksstol och stirrade tyst framför sig.
Ett par gånger har jag under mitt yrkesliv hamnat i en situation påminnande om Edvards. Jag har inte svurit mig fri, stått med kepsen i hand, men kläckt ur mig någonting kryptiskt om än inte ursäktande, inte mått bra efteråt.
Haft svårt att möta min egen spegelbild. Känt det som att jag svikit mig själv och de höga ideal jag alltid förfäktar.
Det har inte hjälpt att tänka att den egendomslöse löneslaven har inget val, han tvingas kompromissa med sig själv och det han tror på.
Det är lätt att vara styv i korken när det inte är skarpt läge. Men det är det nu, med kriget i Ukraina som rasar, och USA:s agerande på sin sydamerikanska ”bakgård” som makthavarna själva legitimerar sina imperialistiska ambitioner med.
Och nu hotar man också att ta Grönland. Jag fruktar för vad som ska hända med Kuba som envist kämpar för sin överlevnad, med sanktioner styrda av USA.
Den svenska regeringens beskärande av våra fri- och rättigheter heller icke att förglömma.
Jag moraliserar inte, håller det öppet och lämnar det till var och en: Vågar du ta ställning, avvika från den allmänna opinionen, underblåst av maktens megafoner? Även om det syns och hörs? Med risk för diverse konsekvenser.
Jag kan inte glömma Edvard. Inte i en samtid som denna. När vi alla prövas.
Lasse Ekstrand
8dagar tipsar: se "August Palm tar en promenad"!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.