Grunkar de unga?

Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. 

Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film? 

I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren Lasse Ekstrand sig.

Från hemmafåtöljen syns den mig platt och banal. Uttråkande. Monoton, "inget" händer, det surras och sminkas mellan festligheterna och supandet. Sedan må den ha höjts till skyarna av diverse recensenter. Jag tillhör inte dem. 

Kan min, som den kan tyckas, sura reaktion reduceras till rätt och slätt en generationsfråga? 

Nja, det är ett stickspår. Och att underkänna mig som "filmkritiker". Det spåret vägrar jag att bege mig in på. Dväljandes, väl medveten om ålderismens diskriminering, i Sverige.

I huvudrollerna två unga kvinnor. Hur gamla? Av ordvalet, "najs" och "fett" står som spön i den nyspråkliga backen, att döma kan de vara allt femton och tjugonio. Svårt att avgöra. Jag hyser, i likhet med andra samhällsteoretiker, en misstanke om att samhället infantiliserats. 

Det speglar filmen. Bli aldrig vuxen! Nej, lev lite! Utan tanke på morgondag eller konsekvenser. Hur andra, pojkvänner, kan drabbas av urspårningar som otrohet i värsta fyllan. Hållningslöst och oansvarigt, skulle Sven Stolpe morra. Alltid med en moraliserande spets i sina kommentarer.

Två amatörskådespelare? Jag har dock aldrig sett dem i offentligheten förr. Tjejer från landet på äventyr? Den enas dialekt antyder att hon kunde höra hemma i Lisch (Lidköping) eller någonstans i Västergötland. Den andras dialekt mer neutral och svår att placera. 

Spelar de sig själva, två bästa kompisar ute på vift? Det är reality show över det hela, improviserat i stunden. Det gör inte filmen bättre. Men nog snitsar de till det ibland, i vissa berörande scener när de konfronterar varandra och slutar vara så överslätande och förstående, det ger jag dem.

Snygga och slanka är de, liksom alla som förekommer i filmen. Ingen tjock eller finnig. Glöm rynkor och påsar under ögonen. Som om någon varit framme med ett strykjärn i plytet. Förmodligen har Fanny Ovesen, den kvinnliga regissören, Bianco Ingrosso som förebild. 

Hon kunde, förresten, ha sponsrat filmen. Sminket eller underkläderna. Hennes, eller de bolag hon företräder, estetik sätter diskursen. Yta och beteende framför djup och reflektion. 

Tjejerna, jag förblir osäker på hur de ska benämnas för att det inte ska klinga nedsättande, har skaffat interrailkort och nu väntar Europa på dem som backpackers. Övernattar gör de genom att couchsurfa. Europeiska metropoler i resplanen. Warzawa, Prag, Berlin och Paris. 

Storstäder med en rik historia. Och med ett nazistiskt förflutet som solkar ned. Ett par av dem inbjudande som cases om man vill utröna vad som hänt i nyliberal tappning efter realsocialismens fall. Termen "kommunism" ligger hursomhelst inte bra i munnen på tjejerna. Den säger dem ingenting, när de får höra att ett inneställe de frekventerar i Warzawa är "kommunistiskt" designat. 

Historielektionerna i skolan skolkade de nog ifrån. Liksom dem i samhällskunskap.

Men de bryr sig inte, att beskylla dem för okunnighet skulle vara som att slå in öppna dörrar. Huvudsaken att det finns läckra killar, "hunks", och rikligt med alkohol. Samtalsämnena framför alla andra är sex, storleken på det manliga könsorganet och att det fejkas orgasm när tjejerna har samlag.

Politik och samhälle existerar inte. Allt är småttigt och intimt. Man kunde tro att särskilt Berlin skulle locka till något mer än nattklubbsbekantskap. Att uppsökandet av "coola" inneställen inte skulle räcka. Men icke. 

Platt och banalt. Men så börjar jag känna fasa. Är det våra barnbarn, de som traskar efter oss, vi utdöende fyrtiotalister och rödskägg? Avpolitiserade egotrippare som aldrig öppnar en bok eller pratar om något väsentligt? Kanske låter jag som en gammal, knarrig gubbe. Må så vara. Det bjuder jag på.

Vana resenärer, mobilen med all information de behöver limmad i handen, men fy sjutton vad instängda. En liten, avskärmad, värld. Långt från krig och orättvisor. Samhällsengagemang och lyfta blicken.
Ordet "grunkar"? När man runkar och gråter samtidigt. Det säger väl allt om den här filmen att begreppet myntas i den.

Lasse Ekstrand