Vinter i Europa

Robert (spelas av Thomas Levin) kommer tillbaka från koncentrationslägret.

Lasse Ekstrand ser den danska tv-serien "Badehotellet" för tredje eller rent av fjärde gången... Med som alltid lika stor förtjusning:

Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger.

Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

Genom att gifta sig med en österrikisk kvinna, en judinna, har han berövats sitt danska medborgarskap och släpps inte in i Danmark. Passet är stämplat med ett stort J, vilket stänger gränsen för honom. Vid ett försök att komma in, stoppas han och skickas till Berlin.

Där Hitlers mördaranhang väntar på honom.

Samma sak gällde i Sverige. Stort J stämplat i passet. Inga judar hit! Skamligt nog. Och skamligt det möte som akademiker den 17 februari 1939 höll i Bollhuset i Upsala, varje gång jag passerar huset minns jag, där det bestämdes att tio judiska läkare inte skulle släppas in i Sverige.

Tio, inte fler. Nota bene. En handfull.

Bortsett från åberopade arbetsmarknadsskäl, skulle vi inte, samma ”argument” framfördes i Danmark, riskera att få in antisemitism. Med judar kommer hatet mot dem. Säkrast därför att stänga dem ute.

Rösterna i Bollhuset och i svensk riksdag tillhörde snart uppburna, respekterade män i staten.

Aldrig har Sverige haft så låg migration från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, som nu. Och aldrig så få kvotflyktingar. Jag bortser från anhöriginvandringen som sällan redovisas i statistiken.

Är vi på väg in i, eller befinner vi oss redan i ett politiskt vintertillstånd av det kallaste slaget? Jag säger inte att vi skall ”öppna våra hjärtan” eller ”i mitt Europa bygger vi inga murar”.

I det första fallet handlade det cyniskt nog om att sabotera för facket, förstöra arbetsmarknaden genom en etnifiering av underklassen.

I det andra, struntprat på Medborgarplatsen från en misslyckad socialdemokratisk statsminister som kunde kläckt ur sig vad som helst för att värva röster.

Tv-serien får mig att längta till Vendsyssel långt upp i Danmark, en trakt jag älskar och i trettio års tid sommar som höst återkommit till.

Samtidigt känner jag de kalla vindarna som blåser över Danmark, statsminister Mette Frederiksen (S) talar öppet, utan att lägga band på sig, om ”återvandring” för att bryta ”dominanskulturer”, och skydda ”vårt vackra Danmark”. I vassen lurar högerpopulistiska partier, det vet hon mycket väl.

Inte bara i vårt rödvita broderland smyger sig den politiska vintern på. Utan i hela Europa. Icke minst i Tyskland, där nazisterna skördade framgångar.

Hatets ogräs växer. Mot dem som icke är som vi. Och, i Ukrainakrigets tider, mot ryssar.

Lasse Ekstrand