Roy Jacobsen är död

Roy Jacobsen är död. Han var en norsk, mångsidig författare vars bekantskap ni måste göra snarast om han är okänd för er, skriver Gunnel Engström.

”Sveriges bästa författare är norrman”, skrev Torbjörn Flygt om Roy Jacobsen i en recension och det är lätt att hålla med om det. Redan när jag läste hans genombrottsbok Segerherrarna (1991) var jag fast, och sedan har jag följt hans varierande författarskap med stor uppskattning. Här kommer några få tips.

Roy Jacobsen är en sentida arbetarförfattare och Segerherrarna belönades med Ivar Lo-priset. Den handlar om hur Norge utvecklades efter kriget – från fattigdom till rikedom – om klasskillnader och om hur människors värderingar förändras. Boken börjar i Nordnorge sommaren 1927 med tre fattiga syskon mellan 6 och tolv år som stulit dynamit av pappan och rott ut med båt och detonerat laddningen under Bjässen, ”den största stenen i världen”. Smällen skrämmer nästan vettet ur dem och bestraffade blir de. Den händelsen kommer ingen i bygden att glömma och de tre syskonen fortsätter att berätta om den för kommande generationer. Så får vi följa generationerna, och boken slutar 1990 i Oslo, där ett gäng gamla kompisar, som nu är kvinnor och män i 35-årsåldern, då och då återser varandra, tar en öl och berättar om sina liv. Någon har blivit akademiker, en annan fackföreningsledare, en tredje butiksbiträde och ytterligare någon lägger kantsten på kyrkogården. Däremellan har mycket hunnit hända.

I dokumentärromanen Mannen som älskade Sibirien (2021) berättar Roy Jacobsen (tillsammans med sin hustru) om en tysk vetenskapsman som under oerhörda strapatser samlar tusentals exemplar av växter, insekter, fjärilar och däggdjur i Sibirien under ett par decennier i slutet av 1800-talet. Det är både en äventyrshistoria och en kärleksförklaring till ett fantastiskt landskap. Och förstås också en bok om hur modiga - och hänsynslösa - män i exotiska miljöer fångar in och dödar djur som ska stoppas upp och framvisas på museer i ”civilisationen”.

I fyra romaner (mellan 2014 och 2021) får vi följa Ingrid Barrøy. I den första delen, De osynliga, är Ingrid ett barn, och så småningom en 20-årig stark och självständig kvinna, som bor på den karga, nordnorska ön Barrøy där hennes familj drar sig fram på fiske och småjordbruk. Andra delen heter Vitt hav och utspelas i slutet av andra världskriget när Norge är ockuperat. Ingrid lever som fiskebonde på ön, och en dag när hon är ute med sin fågelbössa ser hon kroppar som flutit i land. En man visar sig fortfarande leva och vara en rysk krigsfånge. De två, Ingrid och ryssen, blir förälskade och han stannar hos henne en tid. Kärlekshistorien är ändå inte det viktigaste utan den fängslande miljöskildringen av livet på ön och människornas envisa kamp för att få ihop till livsnödvändigheter genom till exempel fiske och jakt på ejderdun. Fartygets ögon är tredje delen och här är Ingrid mamma till en tiomånaders flicka. Hon bär sin flicka på ryggen i en lång, lång vandring för att finna den man som är barnets far och som försvunnit. Hon möter människor som alla påverkats av det krig som nyss tagit slut. En del känner skuld, andra dåligt samvete, ingen vill egentligen minnas. Hur ska man orka leva efter kriget och ockupationen? Tetralogin avslutas med Bara en mor och också den boken har koppling till kriget som nu är slut men ändå kastar sina skuggor över människornas liv. Här handlar det om ”tyskungen”, sonen till en norsk kvinna och en tysk soldat. Jacobsen har en fenomenal förmåga att berätta om stora samhälleliga skeenden genom några ”enkla” människor och deras sätt att kämpa för sig själva och för andra, att hantera en ohanterlig tillvaro.

Huvudpersoner i De ovärdiga (2024) är tre tonårspojkar som lever i Oslo under den tyska ockupationen. Det är en hård tid och svårt att vara fattig. Grabbarna tycker att de har ett ansvar för att hjälpa sina familjer, och de tar enorma risker när de ägnar sig åt att stjäla, förfalska och göra inbrott för att ha något att handla med på svarta marknaden. Extra farligt blir det förstås när de även ger sig på tyskarna. Det här är en historia som inte riktigt liknar någon annan som beskriver vardagslivet under ockupationen. Den är både brutal och skrämmande men samtidigt varm, humoristisk och medkännande. Krigstider är hårda tider – inte bara hjältedåd och verkligen ingenting att romantisera!

Roy Jacobsen föddes 1954 och dog alltså i oktober 2025. Han försörjde sig på mångahanda vis, som t.ex. valfångare, snickare och vårdbiträde, innan han kunde leva på sitt författarskap. Detta består av närmare 30 böcker, varav flera blivit prisbelönta. Jacobsen brukar betecknas som arbetarförfattare, eftersom hans huvudpersoner oftast tillhör de underprivilegierade, men hans produktion är oerhört varierad. Han har t.ex. skrivit en roman från norsk vikingatid, Frost, och en biografi över den norske politikern och statsministern Tryggve Bratteli. I Marions slöja mördas en ung pakistansk kvinna, och det ger Jacobsen tillfälle att behandla rasism och hederskultur i dagens samhälle.

Jacobsen skriver på ett njutbart språk och är fenomenal på att låta ett helt samhälle speglas i enskilda individer och i kollektiv. Läs honom!

Gunnel Engström