En skam för Sverige

Stefan Löfvens besök i Kiev är en skam för Sverige, för svensk neutralitet och svensk demokrati!

Hur kan Sveriges statsminister vänslas med en regim som kommit till makten genom en statskupp och som för ett utrotningskrig mot miljontals av sina egna invånare? Att denna regim leker med fascistiska hjältar och dess frivilligförband i öster mördar under Hitlertida heraldik bekymrar tydligen inte Löfven det minsta.

Han lyckades till och med bli "Stefan" med chockladmagnaten. Jag skäms.

Och varför satsar Sverige en kredit på 800 miljoner kronor till subventionerad ränta på Porosjenko-regimen och därtill 240 miljoner om året i fyra år i utvecklingsbistånd?  Varför slänger regeringen goda pengar efter dåliga, svenska skattepengar till vad som allt att döma är ett konkursbo?

De 17 miljarder dollar som Ukraina har beviljats i IMF-krediter täcker nätt och jämnt årets återbetalningar på tidigare lån (15 miljarder dollar).

Dessutom förutsätter de en fördubbling av gaspriserna för den egna befolkningen som denna av allt att döma inte klarar. Enligt juntans eget socialministerium beräknas antalet socialhjälpstagare öka med 3 miljoner till följd av IMF-reformerna. Utgifterna flyttas bara från det ena konton till det andra.

Och räcker det inte med den näsbränna vi fick 2008? Bara första kvartalet 2009 förlorade Swedbank 2 miljarder kronor. Sveriges totala förluster i Ukraina torde uppgå till tiotals miljarder.

Solidaritet med Ukrainas folk kan inte innebära att ösa pengar över landets förstörare. BNP har sjunkit med 8 procent sedan Porosjenko kom till makten, valutans värde har halverats - två gånger! Och miljardtals dollar går till krig mot den egna befolkningen. Solidaritet med Ukraina kan idag bara innebära en sak - att sätta press på parterna att uppfylla Minskavtalet som FN:s säkerhetsråd står bakom.

Påminde kanske Löfven sina vänner om att de alldeles nyss i Minsk skrivit på ett avtal som förpliktar dem att till mars månads utgång med DNR och LNR förhandla fram en lag om "särskild status" för dessa områden?

Västvärlden har redan gjort det till en dålig princip att aldrig påminna Kiev om dess fördragsmässiga skyldigheter.

Löfven dillade istället om hur mycket  Sverige önskar skärpta sanktioner mot Ryssland. För vad då? För att Ryssland skrivit på fredsavtalet i Minsk?

Eller kan det vara så att Löfven uppfattade att Washington och London samma dag hojtat om skärpta sanktioner?

Vad Löfven då antagligen inte visste är att den omedelbara orsaken till de nya USA-sanktionerna är att Nato provocerat fram en uppsägning av CFE, avtalet om konventionella rustningar i Europa. Det innebär att Löfven - kanske ovetandes - sprang Natos ärenden.

Osökt gör jag en koppling till professor Inger Enkvists krönika i SvD idag:  "Väldiga framsteg men något gick snett".

Hon  citerar där "Trä-Yngve", träindustriarbetarförbundets ordförande Yngve Persson, som 1986 i volymen "Tage Erlander i närbilder" konstaterade att missbruksproblemen ökat katastrofalt, liksom brottsligheten. Om utbildningsväsendet skrev han att det hade försämrats på alla nivåer. "Disciplin- och kravlöshet och elevterror har fått breda ut sig, delvis katastrofalt. De utomordentligt viktiga baskunskaperna i grundskolan har eftersatts för mindre viktiga ämnen till skada för den fortsatta skolgången. Den högre utbildningen har inte kunnat förse produktionslivet med kvalificerat folk. Detta skolans förfall har givetvis haft negativa verkningar långt utanför skolan."

Den generation han skrev om är den som nu har makten. Kan de räkna? Kan de något annat än swinglish? Kan de läsa innantill? Det finns skäl att undra. Omfamningen av Ukrainas fascister och debaclet för Sveriges förbindelser med arabvärlden är två utvecklingar som vittnar om grov inkompetens (kanske ännu större än Carl Bildts, om nu detta är möjligt).

Den här veckan vill jag bli kallad något annat än Stefan.

Lindgren