Anders Björnsson svarar.
Så här lyder Bo Perssons invändning:
För mig är det självklart att en icke-sekteristisk enhetsfront mot ett svenskt NATO-medlemskap inte tar ställning till om det är Ryssland eller USA/NATO som är skurken i Ukrainadramat.
Oavsett om det är Ryssland eller USA/Nato så är vi mot detta medlemskap.
Men så är det uppenbarligen inte i Anders Björnssons enhetsfront. I den skall Ryssland pekas ut särskilt
Så här svarar Anders Björnsson:
Jag tror att de allra flesta som samlas under parollerna "Bevara alliansfriheten - Nej till svenskt medlemskap i Nato!" har ganska klart för sig att dagens Ryssland inte utgör något hot mot världsfreden och heller inte hotar stabiliteten i Sveriges närområde, enkannerligen Östersjön.
När således statsminister Stefan Löfven inför amerikansk publik talar om Ryssland som "ett hot mot hela Europa och därmed ett globalt hot" (Svenska Dagbladet 1/4), visar detta bara att han har mycket dåliga rådgivare.
Vad vi har sett av rysk militär aktivitet nära eller på fel sida av gränsen till Sverige kan knappast tolkas i termer av provokationer eller medvetna kränkningar. Ryssland skulle ha mycket litet att vinna på att få angriparstatus här. Annorlunda med Krim. Där var risken att en rysk militärbas kunde hamna i motståndarens händer tämligen akut och alarmerande.
Detta rättfärdigar på intet sätt det ryska agerandet där, i strid med folkrätten. Det finns också andra vägar att gå för en befolkning som vill ansluta sig till ett annat land än ensidiga deklarationer med påföljande annexion.
Inte heller den före detta kommendören för Finlands krigsmakt, general Gustav Hägglund ser någon hotbild från rysk sida mot det nordeuropeiska området. Däremot gör anhängarna av svenskt Nato-medlemskap allt för att utmåla Ryssland som expansivt, aggressivt, allmänfarligt. De är beredda att iaktta hur många ubåtar som helst. (Men ingen är beredd att skjuta verkanseld!) Och det är deras enda bärande argument för att uppge den hävdvunna alliansfriheten.
Men det håller inte. Det bär inte alls!
Visst kan man ha olika mening om Putins agerande i Ukraina - Henry Kissinger har ju visat stor förståelse för det, liksom Helmut Schmidt - men i enhetsfronten mot Nato-medlemskapet bör det inte accepteras, lika litet som man där kan gilla Nato-sidans interventionism och folkrättsbrott. Utgivarna av alliansfriheten.se har varit mycket klara på den senare punkten. Bo Persson bör inte överdriva oenigheten.
Anders Björnsson
Bo Persson:
SvaraRaderaMan måste hålla isär vad det är jag skriver under på när jag går med i fronten – parollerna som det brukar heta – och vad jag i övrigt har för åsikter om det ena eller det andra. Och det kan jag inte se att Anders gör i sitt inlägg.
Här skriver jag alltså under på parollerna “Bevara alliansfriheten” och “Nej till svenskt medlemskap i Nato”. Och sedan kan jag ha vilka åsikter jag vill om t.ex Ryssland och USA och Nato och Ukraina och så vidare. Det är irrelevant i sammanhanget. Givet förstås att jag inte uttalar dem som om de vore frontens.
Saken kan alltså anses klarlagd. Både Björnsson och Persson menar att man kan verka mot svensk Nato-anslutning och ha olika uppfattningar och bedömningar av Ryssland. red
Problemet är väl enklare än så. Utan en opnion mot rysshetsen och NATOs samt USAs linje i Ukrainakonflikten kommer motståndet mot NATO om att förlora. En enhetsfront må göra sina begränsningar, likafullt är den otillräcklig. Det behövs en ny fredsrörelse i Sverige bortom det strupgrepp som den misslyckade enhetsfrontsstrategin lett till i nuvarande globala situation. Enhetsfrontsmodellen misslyckades inför Irakkriget och den är öka misslyckad för att stoppa Sveriges deltagande i oljekrigen och den anslutning till NATO som nu förbereds. Den må ha sin roll i ett begränsat sammanhang men den kan inte vinna kampen.
SvaraRadera