Lafontaine läser Luciano Canfora

 

Oscar Lafontaine är tysk f d finansminister, 1985-1998 ministerpresident i Saarland, kanslerkandidat för SPD 1990 och partiordfröande 1995-99.

I ett efterord till den fjärde tyska upplagan av Luciano Canforas Den europeiska demokratins historia reflekterar han över tyskarnas växande skepsis mot de rådande förhållanden som serveras som demokrati.

Han menar att alltfler tyskar tvekar att säga att de lever i en demokrati. Många säger istället att de lever under ett kapitalistiskt styre, att "Pengar styr världen" eller "Money Makes the World Go Round".

"Endast notoriska vältalare kan påstå att vi [i Tyskland] fattar besluten i majoritetens intresse", skriver Lafontaine och exeplifierar med beslut som innebär lönesänkningar, förlängd arbetstid, höjd pensionsålder - vilket alltsammans går under eufemismen "Ombyggnad av socialstaten".

Enligt Perikles definition av demokrati som ett system där besluten inte fattas i ett fåtals utan i majoritetens intresse är Tyskland idag ingen demokrati menar han. En opinionsmätning från 2006/07 visade att 82 procent av de tillfrågade ansåg att man inte tar hänsyn till folkets intressen när man fattar beslut.

Detta leder till att en betydande del av väljarna vänder ryggen till parlamentariska val.  Luciano Canfora visar att av 30 000 röstberättigade vapenföra män i antikens Aten var det bara 5 000 som deltog i stadsförsamlings möten, vilket ledde till att man införde en dagersättning som skulle locka Atens egendomslösa att delta.

Idén att man skulle locka socialt svaga att delta i val med en penningsumma är lockande, men man kan inte vara säker på resultatet, menar Lafontaine.

Det finns en ingrodd skepsis som säger att det i alla fall är "dom däruppe" som beslutar. Aningslöst röstar därför 90 procent av pensionärerna på partier som medverakar till att sänka pensionerna. 90 procent av de löneanställda röstar på partier som bidrar till att pressa ner reallönerna och de som får olika former av familje- eller barnbidrag röstar partier som skär ner dessa bidrag.

Hur bryter man den onda cirkeln? Lafontaine fastnar för Canforas hänvisning till Jean-Jacques Rousseau, som i den tredje boken av sin "Samhällsfördraget" från 1762:

"Det engelska folket tror sig vara fritt. Det misstar sig djupt. Det är bara fritt under valet av sina parlamentsledamöter. När dessa väl är valda blir folket slavar och är intet värda."

Rousseau fördömer omvandlingen av valda representanter till en politisk kast, oavsett deras politiska partitillhörighet. Han beklagar deras grundläggande fjärmande från intressena hos dem som har utsett dem till sina representanter.

När Rousseau säger att "suveräniteten inte kan representeras, av samma anledning som den inte kan avyttras", finns det en väg ut, menar Lafontaine: direkt demokrati. 

Om till exempel valsedeln tillät väljarna att inte bara rösta på partier, utan också inkluderade beslut om pensionsålder, vårdavgifter eller arbetslöshetsersättning, då skulle de upphöjda beslutsfattarna få en stor överraskning. Oavsett hur man vrider och vänder på det har den representativa demokratin allvarliga brister.

Vi måste våga bejaka mer direkt demokrati, slutar Lafontaine efter några nedslag i Canforas idérika och kritiska demokratihistoria.

Det är en bok för alla som inte är likgiltiga för folkflertalets grundläggande rätt att styra sina öden - Perikles enkla definition av demokrati.

Stefan Lindgren

Luciano Canforas bok Den europeiska demokratins historia kostar 324 kr inkl. porto (82 kr). Beställ redan idag genom att sätta in summan på bankgiro 403-3132 Gerundium. Köper du två böcker från Gerundium bortfaller portokostnad.