Tre mord - ur samma kokbok?

Det är ingen tvekan om vilken roll mordet på Boris Nemtsov kommer att spela i internationell politik. Det kommer (med hjälp av skamlösa media) att befästa vanligt folks uppfattning att Ryssland är en diktatur där diktatorn låter mörda sina motståndare. På gatan utanför sitt palats!


På sådana stämningar kan sedan ett krigsparti - på Capitolium i Washington, i Pentagon liksom i Nato- och EU-högkvarteren i Bryssel bygga en politik för ökade försvarsanslag, skärpt konfrontation och framflyttning av västvärldens geopolitiska positioner.

Det spelar ingen roll om det verkliga mordmotivet sedan skulle visa sig vara en sviken affärsuppgörelse (Nemtsov var en långtifrån fattig man) eller ett svartsjukedrama. Eller om mordet, som Vladimir Zjirinovskij säger, bara var ett "utslag av folkets vrede" mot en politiker som lierat sig med Rysslands motståndare.

Risken att mordet förblir ouppklarat är stor. Uppklarningsprocenten i Moskva brukar ligga kring 50 procent. Om mordfrekvensen är 1 på 100 000 invånare i Sverige är den 5 gånger så hög i USA och 9 gånger så hög i Ryssland. (När Nemtsov satt vid makten var den över 30 gånger så hög.)

När BBC säger att president Putin har tagit brottsutredningen "under sin personliga kontroll" betyder det på NEWSPEAK att Putin lovar att mörklägga mordet.

Ändå är det ju uppenbart för alla som vet minsta lilla om Ryssland att Putinregimen är den aktör som haft minst att vinna på mordet, som är den minst sannolike beställaren. Men det hindrar inte att västmedias berättelse blir oerhört effektiv.

När DN toppar med rubriken att mordet kommer att förbli outrett slår det inte rubriksättaren att exakt detsamma kan sägas om mordet på Olof Palme (mordet på Anna Lindh klarades upp efter flera dagar av en lycklig slump) liksom mordet på John Kennedy för 51 år sedan förblir en härva av versioner.

Eller ta mordet på Aldo Moro i maj 1978. Liksom fallet Palme inträffade det mordet just när en västlig toppolitiker tänkte göra något som var "out-of-the-box". Moro var på väg att släppa in kommunisterna i regeringen. Olof Palme var på väg till överläggningar med Gorbatjov i Moskva om det gemensamma "europeiska huset".

År 1978 försökte de italienska kristdemokraternas premiärminister Aldo Moro, som hade varit premiärminister i sammanlagt mer än fem år mellan 1963 och 1976, stabilisera den politiska situationen (40 regeringar på 35 år) genom den "historiska kompromissen", en tänkt regeringsbildning med stöd av både kristdemokraterna och kommunistpartiet under eurokommunisten Enrico Berlinguers ledning.

Från USA hade man varnat honom, hotat honom, han hade slutat röra sig utan livvakt och hade beställt en bepansrad bil som dock aldrig levererades.

Just i det avgörande ögonblicket kidnappades Moro, arkitekten bakom planen, av Röda brigaderna, mördades efter att ha hållits i 52 dagar och påträffades i bakluckan på en Fiat, symboliskt placerad mitt emellan kommunisternas och kristdemokraternas högkvarter.

Enligt en version, som inte minst Moro själv bidrog till i den virvelvind av brev han sände ut från sin fångenskap, var det framför allt amerikanarna som motsatte sig hans frigivning och förhindrade att några som helst förhandlingar kom igång med kidnapparna, som hade mycket förvirrade krav.

Under rättegången mot Aldo Moros kidnappare vittnade Moros änka Eleonora om att Moro från 1975 hade varnats för att fullfölja sin politik. "Annars skulle han få betala dyrt för sin envishet. "

I en intervju i Corriere della Sera i anslutning till rättegången betonade Eleonora Moro att dessa hot kom från en viktig internationell personlighet, som av en rad omständigheter har identifierats som Henry Kissinger.

En kristdemokratisk parlamentariker, Cervone, säger ut det många misstänker: "Röda brigaderna användes som en täckmantel av dem som organiserade kidnappningen och mordet. "

Moros dotter Agnese påminde sig under rättegången hur Moro hade hotats av Kissinger under en mottagning på den italienska ambassaden i New York 1975. Kort före sin kidnappning hade Moro bett om att få en skottsäker bil - en begäran som inte expedierades och som senare ingen kunde återfinna.

30 år efter mordet framträdde en amerikansk tjänsteman, Steve Pieczenik, med en bok - "We Killed Aldo Moro" - där han berättar historien om hur han som gisslanförhandlare sändes ut av State Department för att förhindra att några förhandlingar kom igång i Italien.

Pieczenik ingick i den "kriskommitté" som leddes av inrikesminister Francesco Cossiga och som sparkats igång inte för att rädda Moro utan för att hantera risken för att Moro skulle röja statshemligheter. "Vi var tvungna att offra Aldo Moro för att upprätthålla Italiens stabilitet", sade Pieczenik i en intervju för filmaren Emmanuel Amara (Les derniers jours d'Aldo Moro, 2006).

Kommittén gjorde ett falskt uttalande, undertecknat av Röda brigaderna, där det sades att Moro var död. Det skulle förbereda den italienska allmänheten på det värsta, och låta Röda brigaderna veta att staten inte tänkte förhandla om Moro.

Ett indirekt bevis för att Aldo Moros kidnappare fanns i mycket väletablerade kretsar är att Romani Prodi, då professor i Bologna, senare EU-kommissionens ordförande, överlämnade ett tips till myndigheterna som bestod av tre ord - Bolsena, Viterbo ... Gradoli - som skulle ge nyckeln till Aldo Moros kidnappare.

Prodi sade sig ha fått uppgifterna av den avlidne grundaren av det kristdemokratiska partiet under en spiritistisk seans! Myndigheterna reagerade genom att vända upp och ner på byn Gradoli - utan resultat. Eleanora Moros fråga till polisen om Gradoli inte kunde vara en plats i Rom besvarades nekande. När dramat fick sin upplösning visade det sig att Aldo Moro hållits fängslad på Via Gradoli i Rom!

Den senatskommission som senare undersökte Morofallet misstänkte att CIA och den italienska underrättelsetjänsten inklusive dess s k Gladiokommandon hade varit inblandade. När man ville gå igenom fallet på nytt visade det sig att alla handlingar var försvunna ur inrikesministeriets arkiv. Det innehöll listor över telefonsamtal, brevväxlingen med Moro och protokoll över 55 dagars fåfänga spaningar. Senaten konstaterade att USA först hade vägrat att samarbeta i fallet Moro och sedan sände ut en enda expert som ställdes till inrikesminister Cossigas förfogande.

1991 fick en italiensk parlamentarisk kommission ett anonymt memorandum som påstod att Gladio varit organisatören bakom Bolognabomben, som hade dödat 85 människor och skadat 200.

* * *

Vart vill jag komma, frågar sig läsaren vid det här laget? Antyder jag att CIA har mördat Moro, Palme, Nemtsov?

Ingenting av det slaget.

Jag vill bara visa att precis som det fanns yttre aktörer inblandade i den terrorvåg som skakade Italien 1969-87, då 491 civila dödades, har vi inte uteslutit sådana kopplingar när det gäller mordet på Olof Palme ... och kan heller inte utesluta dem när det gäller en lång rad mord i Ryssland.

När Dagens Nyheter 1 mars toppar förstasidan med rubriken "Det vore förvånande om mordet någonsin klaras upp" har Palmeutredningen dagen innan fyllt 29 år. I fallet Ryssland beror oförmågan på Putins diktatur, i fallet Sverige är det bara ett oerhört svårlöst fall, tycks man mena.

Eller kan det vara så att vi i Sverige just av politiska skygglappar aldrig tillåtits ställa de verkligt stora frågorna kring Palmemordet?

Varför begravdes Palmekommissionen och sköts dess ordförande? Vem såg till att förvandla utsikterna av ett alltmer kärnvapenfritt och neutralt Europa till Natos slaktbänkar - på Balkan, i Syrien, Afghanistan, Irak och nu Ukraina?

Finns det någon stat i världen som är så cynisk i sin utrikespolitik att den är beredd att tillgripa lönnmord på ledande politiker för att främja sina syften?

Bevisligen finns det en sådan. Några få amerikanska presidenter har haft samvetsbetänkligheter mot politiska lönnmord. År 1976 undertecknade Gerald Ford en exekutiv order (EO 119051) som svar på en rapport från kongressens kyrkokommitté, vilken i detalj dokumenterat USA:s inblandning i flera mordförsök (mot Castro bl.a.).

Ford förbjöd uttryckligen alla anställda från att delta i eller konspirera för att engagera i politiska mord. Ronald Reagan utvidgade förbudet år 1981 genom att utfärda en order (EO 12333), som förbjöd inte bara USA-anställda, utan även vem som helst "som agerar på uppdrag av USA" från att delta i mordförsök.

Redan det faktum att sådana order har behövts är avslöjande. I vilken mån de respekterats av senare presidenter vet vi inte. Kort sagt kan man aldrig utesluta amerikansk inblandning i ryska politiska mord avsedda att skaka regimen. Det finns även andra stater som kan misstänkas. Har Storbritannien blivit så harmlöst sedan man 1918 skickade ut agenterna  Bruce Lockhart och Sidney Reilly på rysk mark för att mörda Rådsrysslands ledare? I Ukraina sitter laglösheten vid makten och har bl.a. etnisk rensning och mordbrand på repertoaren.

Ryssarna i gemen gör alldeles rätt som inte utesluter utländsk inblandning. Även om västmakterna eller deras ombud inte skulle ha någon som helst delaktighet i mordet på Boris Nemtsov bär de ett ansvar för hur detta redan utnyttjas för att förstärka misstron mot Ryssland, förlänga de destruktiva sanktionerna och försvåra arbetet på en varaktig fred i Ukraina.

Varför inte istället erbjuda de hårt prövade ryssarna en smula sympati och samarbete i kampen mot terrorism och destabiliserande politiska mord? Eller har det inte längre någon betydelse hur ryssarna ser på oss?

Stefan Lindgren

Att läsa om Moro:
Leonardo Sciascia: The Moro Affair och Daniele Ganser: Nato's secret armies.