Sture Källberg död

Några dagar till och författaren Sture Källberg skulle ha blivit 98 år. Näst Jan Myrdal var han nog den författare som betydde mest för Folket i Bild/Kulturfronts framväxt.

Jag träffade honom första gången under någon Vietnamvecka i slutet av 1960-talet. Han kom till Örebro i sin Renault 4L i smällkalla vintern, läxade upp oss i mottagningskommittén för att vi var illa klädda för årstiden och etablerade i det omedelbart kamratskap. Han hade inga höga hästar att komma ned från.

I de kanske snart förbjudna samtalens tid

Jag läser i DN om hur Tyskland vridits i tydlig, repressiv riktning efter att Friedrich Merz blev förbundskansler. Han tillsatte en konservativ, DN:ns vokabulär - jag skulle snarare kalla honom reaktionär, kulturminister som utan vidare stämplar Israelkritiker som antisemiter.

För att blott nämna en punkt på denne Wolfram Weimers föga hedervärda meritlista.

Lasse Ekstrand har fler punkter....

Ekstrand: Packa väskorna och dra?

Från Tidölag till S+M-lag?

Ibland grips jag, om än nationalistiskt lagd och hembygdskär, av spontan lust att bara packa väskorna och dra från landet så snabbt som möjligt. När nivån, redan låg, på det politiska samtalet sjunker ned mot ett bottenläge.

”Klägget” myntade Håkan Juholt som begrepp. Symbiosen i huvudstaden mellan yrkespolitiker och mediefolket. Sen petades han. Ansågs för radikal - för socialdemokratisk i den klassiska meningen.

Chomsky och Thomas Steinfeld

"Epstein-kopplingen är inte problemet” Det är rubriksättningen på Thomas Steinfelds artikel om Chomsky i SvD 5 februari. Steinfeld menar att problemet istället är Chomsky-beundrarna, de som betraktar honom som en ”vetenskapsman larger than life”.

Och Steinfeld fortsätter: ”det skulle inte finnas utrymme för sådana personer (Chomsky min anmärkning), om det inte fanns ett sådant utbrett och djupt känt behov av att få beundra”.

Två amerikaner om krigets rötter

Samtidigt som Ukrainakonflikten går in i ett alltmer låst skede, ger förlaget Karneval ut två viktiga och tankeväckande bidrag till debatten.

Statsvetaren John J. Mearsheimer* och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs* utmanar den rådande västliga mediebilden genom att analysera krigets rötter i termer av stormaktspolitik, säkerhetsintressen och historiska vägval.

Det kommunikativa förnuftets röst har tystnat

Hadi Asadis karikatyr från 2019.

Lasse Ekstrand uppmärksammar Jürgen Habermas bortgång.

Jürgen Habermas tilldelades det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte var statsvetare till professionen utan sociolog.

Men förtjänade beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgjorde därför en självklar pristagare.

Ni behövde Hitler, herr Speer!

Albert Speer, fyra år före sin död i London 1981.

När jag i min yrkesutövning hade kläm på svensk ledarskapsforskning, noterade jag det bristande intresset för det karismatiska ledarskapet. Samarbetsformernas mer kollektiva ledarskap, i MBL:s fotspår, upptog däremot ett stort intresse hos forskarna.

Lasse Ekstrand minns Hitlers Kelgris.

Motståndet måste vara kollektivet

Syskonen 

Hans och Sophie Scholl med Christoph Probst (t h).

Lasse Ekstrand ser filmen Sophie Scholl - Die letzen Tage (2005) för tredje gången och grubblar på en formulering:

Jag ser den för tredje gången på SVT Play. Münchens universitet, där de regimkritiska flygblad spreds som ledde till syskonen Scholls avrättning våren 1943, besökte Eva och jag under en längre bilresa sommaren 1990. I ett fortfarande delat Tyskland. Först i oktober samma år skedde Anschluss.

Yttrandefrihet och värdegrund oförenliga?

Bild: https://tullsnok.se/varning-vardegrund/

Lasse Ekstrand idag: Det var tyvärr väntat. Efter en mycket hätsk och onyanserad debatt nere i Skåne. Lägg till att en rad anställda vid Lunds universitet i ett offentligt upprop krävde att Lunds kommun skulle säga upp författaren Bisan Edwans fristadsstipendium. Och nu har det skett. Trots protester från bland annat PEN.

Den socialdemokratiske politikern Sebastian Jaktling, ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Lund,
vänder sig mot att kommunen blir ”en plattform för den här typen av åsikter som uttrycks starkt i strid med den värdegrund vi har”. (HD 260309)

Hands off Cuba, Trump!

April 1961. Ett amerikanskt försök att invadera Kuba misslyckades.
Tillfångatagna inkräktare i Grisbukten.

Kuba befinner sig vid livets slut, lär Trump nyligen ha sagt i Florida under ett möte med latinamerikanska ledare. Ingen representant från Kuba närvarande. Han lär även ha yttrat vid samma tillfälle: jag tar hand om Kuba.

Jag vägrar tro att det var tomma ord. skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika.

Trump hatar den socialistiska regimen på ön. Och nöjer sig inte med att försöka undergräva Kubas ekonomi med ett landet plågande embargo. Något som för övrigt pågått i många år. Orsakande svåra umbäranden för kubanerna. Brist på det mesta.

En röst i provinsen

Lasse Ekstrand spanar från provinsen. Bilden är också
omslagsbild till hans bok "Hucks flotte på upptäckarvatten"

Jag har inget emot att uppfattas som en solitär. Eller ensamvarg. En gång beskrev jag mig som en provinsens intellektuelle. Det gömde sig inget nedlåtande i denna positionering. Tvärtom.

Att bo drygt sexton mil utanför huvudstaden, inte frottera sig med kulturetablissemanget där, har sina fördelar. Mätt i integritet och oberoende.

Inte läsa = inte tänka

 

För det mesta är ljudet på TV:n avslaget till morgonkaffet hemma hos Lasse Ekstrand.

Det vill säga TV4. För mycket oväsentligheter och material som liknar utfyllnad när flera förmiddagstimmar måste täckas. Lägg till tramsiga programledare. Värst Steffo som verkar sätta en ära i att haspla ur sig dumheter.

Och så all reklam. Det är som att utsättas för hjärntvätt när samma reklaminslag visas gång på gång. Så fort det vankas nyheter och väder slås ljudet på. Framförallt det senare.

Lasse Ekstrand: I förbifarten

Sven "Plex" Pettersson.

Mandoms- och kvinnoprovet Vasaloppet väljer jag att se på SVT1. Där det sänds direkt. Jag saknar "Plex" Pettersson och hans välbekanta stämma förstås. Men man kan inte få allt här i världen.

Det finns inget behagligare än att med nybryggt kaffe och sockerfri apelsinkaka följa de många tusen åkarna när de plågar sig, postmoderna flagellanter, under nästan nio mil i spår.

Förr proletarietat - nu prekariatet?

Prekär eller proletär?

P O Enquist beskrev i en bok en gång vad han uppfattade som den då, kanske ännu mer giltigt i dag, förhärskande tidsandan med orden "de inställda upprorens tid". Spontant tänkte jag, handlar det om ett uppror som ställts in av något aktivt eller medvetet skäl? undrar Lasse Ekstrand idag.

Eller kom det "bara" av sig? Varför inställt? Och vad menar vi egentligen med uppror? Vad förtjänar benämningen?

Gå och dra nåt gammalt över dig, Hillary Clinton!

Nog är det egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Något slår mig, jag återkommer till det som akademiska föreläsare brukar säga, när jag läser Éduoard Louis. Hans på svenska 2026 utgivna ”Kollapsen”. En bok där hans döda bror står i fokus.

Lasse Ekstrand har läst.

Ett helt liv på hög höjd

Är livet värt att leva till 95? Till 100? Det undrar kanske någon. En 95-åring som njuter av livet är danskan Norma Fox som jobbat hela livet på hög höjd  - som lindanserska och cirkusartist.

Se hennes historia på UR Play.

Leve Hemvärnet!

Hemvärnet fyllde 85 i fjol.

”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.

Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Tillit och legitimitet

Philip Zandéen som Albert Speer och nyss bortgångne Henric Holmberg som
Adolf Hitler på Göteborgs stadsteater.

Det var länge sedan jag hörde den brittiske sociologen Anthony Giddens nämnas. Jag vågar inte försöka ta reda på om han fortfarande är bland oss. Eller hur han mår. En efter en av oss fyrtiotalister, om han nu kan räknas dit, lämnar ju. 

Senast skådespelaren Henric Holmberg, lysande som Hitler i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av ”Speer”. Jag såg föreställningen två gånger i tv, berättar Lasse Ekstrand i ny krönika.

Kungshamra -67 av Yvonne Hirdman

Historieprofessorn och genusvetaren Yvonne Hirdman har skrivit åtskilliga böcker, men som skönlitterär författare debuterade hon först efter fyllda 80.

Gunnel Engström finner hennes senaste romen, Kungshamra -67, som utkom i höstas (september 2025) en fröjd att läsa.

"Sardinburkarna" som får makten att sova lugnt

”The Film Students Who Can No Longer Sit Through Films” är rubriken på en artikel i tidskriften Atlantic från 5 februari 2026. Det visar sig att studenter i filmvetenskap inte har tålamod att se en film från början till slut. 

Och då talar vi om ett universitetsämne som man i sin ålderdomliga enfald trodde lockade till sig riktiga nördar. Inbitna filmälskare som knappt kan slita sig från att se filmer.

Lasse Ekstrand i dagens krönika....

Sluta prata om fattigpensionärer

Konsul Göransson firar sin 80-årsdag 20 januari 1899.

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Det går att göra motstånd!

Partisaner i norra Frankrike under andra världskriget.

Jag har ofta samarbetat med judiska intellektuella, en var min kollega på högskolan under många år. Samtliga på vänsterkanten. Belästa och tankestimulerande att umgås med.

Det är nog bara att skriva under på, utan att hemfalla till etnisk mysticism, att det lästa och skrivna ordet betyder mycket inom judendomen. ”I begynnelsen var ordet”, enligt Johannesevangeliet i Den heliga skrift.

Inte finner jag Trump särskilt lustig

AI-fejk.

På näthinnan får jag ”Diktatorn” av Charlie Chaplin. Och ”Det våras för Hitler” av Mel Brooks, skriver Lasse Ekstrand i sin krönika..

Det är lätt att göra sig lustig över president Trump. Karikera och håna. Eller förskräckas av honom. Hans hotfulla uttalanden. Impulsiva, utan att han har tänkt igenom konsekvenserna. Skjuter från höften. Rena Vilda Västern.

Stridande mot allt vad folkrätt och nationell suveränitet heter.

Sebastian Barry – de bortglömdas röst

Sebastian Barry (f.1955) är en av Irlands mest kända och uppskattade författare. Han har skrivit ett trettiotal böcker (romaner skådespel och poesi), och han har tilldelats flera stora litterära priser.

Gunnel Engström har läst hans senaste roman, Gamla synders skull.

En läsarreaktion

Hur sjutton ska man förhålla sig till denna muntra, ofta frustande och fartfyllda bok? Det bara flyter på och man dras ohjälpligt med.

Och hur ska den genrebeskrivas?

Lasse Ekstrand om nyutkomna "Pusjkins sista duell" av Nikolaj Petrakov.

Medför en universell rättsuppfattning större rättssäkerhet?

Philippe Sands, med judisk härkomst och nära släktingar som föll offer för nazisterna i Lemberg (under tysk ockupation, stadens nuvarande namn Lviv), är advokat och juridikprofessor, erkänd och respekterad specialist på internationell rätt. 

Lasse Ekstrand har läst tre av hans böcker:: "Vägen till Nürnberg." "Råttlinjen. Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår" och "Londres 38. Augusto Pinochet, Walter Rauff och rättvisan".

Hansén om Martha Gellhorn i krig och kärlek

Lasse Ekstrand har läst Stig Hanséns ”Vid fronten. Martha Gellhorn i krig och kärlek” (Ordfront 2025).

Han finner Gellhorns levnadsöde värt att påminna om. Det är en uppmaning till intellektuella att resa ut i världen och rapportera om den.

Vem älskar längst?

”Ett mästerverk”, ”Oemotståndlig” är omdömen som citeras på omslaget till Richard Flanagans prisbelönta bok Fråga 7. Och fängslande är den verkligen, om än väldigt svår att klassificera. (På biblioteket finns den under Gz, dvs. författarbiografi).

På ett plan handlar den om ett slags historiens kedjereaktion: hur saker och ting som inte har med varandra att göra ändå hänger samman. Samtidigt är boken en kärleksförklaring till Tasmanien, författarens hemö, och framför allt till hans föräldrar.

Gunnel Engström har läst.

Grunkar de unga?

Filmen "Leva lite" (2025), som jag till lunchmackan en gråmulen decemberdag ser på SVT Play, uppges vara guldbaggenominerad. Det gör mig aningen beklämd. 

Avslöjar den, genom nomineringen, något väsentligt om svensk film av idag? Utgör den ett exempel på samtida, "bra" svensk film? 

I så fall betackar den flitige cineasten och Bo Widerberg-beundraren Lasse Ekstrand sig.

Sluta äta - eller vad göra?

Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna.

Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse.

Vägen till repet i Nürnberg

Russell Crowe, Rami Malek och Michael Shannon

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208.)

Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

DN-juntans manifest

Dagens Nyheter tycks drivas av ett kotteri, med det gemensamt att deras liv beskriver någon märklig saltomortal som tycks ha satt djupa spår i personligheten.

Där har vi Peter Wolodarski, som suttit längre än tre amerikanska presidentperioder. Hans familj har Sovjetunionen att tacka för sin överlevnad (fadern växte upp i Sibirien) en bakgrund han förenar med examen från Harvard och brinnande antisovjetism.

Vinter i Europa

Robert (spelas av Thomas Levin) kommer tillbaka från koncentrationslägret.

Lasse Ekstrand ser den danska tv-serien "Badehotellet" för tredje eller rent av fjärde gången... Med som alltid lika stor förtjusning:

Den säsong jag nu hunnit till är den sjätte. Robert, släkt med den förnäma och snobbiga, bridgespelande fru Fjeldsø på badhotellet, har lyckats fly från koncentrationslägret Neuengamme och dyker plötsligt upp och stör hygget, som den småborgerliga dansken säger.

Och hyllar som ett ideal för hur för det goda livet.

Jag glömmer inte Edvard

När Lasse Ekstrand tittar till sina föräldrars grav i Sandviken brukar han stanna till vid en av väder och vind hårt prövad grannsten tillhörande hans mors morföräldrar. Han skriver:

Mammas morfar, Edvard, iakttogs av utsända bolagsspioner när han under ett möte med August Palm applåderade och skrattade förtjust. Mötet arrangerades avsides på en åker, eftersom agitatorn förbjudits hålla till på bolagsägd mark.

Ukrainavansinnet och yttrandefriheten

Sakine Madon har givit ut en bok om kättare som recenseras av Per Wirtén i Expressen 260103. I Koranenbrännandets upprörda tid är en sådan bok högst angelägen. Och Wirtén, som jag annars brukar ha en smula svårt för, ställer relevanta frågor, skriver Lasse Ekstrand.

Han uppmanar till en diskussion om yttrandefriheten i ett inte längre homogent Sverige, med ett stort inslag av muslimer för vilka Koranen är en helig skrift.

SVT-drama om bondlurkar i provinsen

Lasse Ekstrand berömmer Gävleskådisen Amanda Janssons rollprestation som Jana Kippo.
Bakom henne John, som spelas av Jakob Öhrman med sjungande svensk-finländsk dialekt.
Längre bort Rasmus Johansson som spelar brodern.

SVT-serien ”Jag for ner till bror” (2025) utspelar sig i ett vintrigt Norrbotten. Syster Jana, utmärkt spelad av Amanda Jansson från min hemstad, kommer resande i strävan att få sin försupne bror att nyktra till.

Rollen som barmhärtig samarit förmörkas av att traumatiska minnesbilder slår klorna i henne, när hon väl installerat sig. Resan förvandlas till en mardrömsliknande returresa till det såriga förflutna, att försöka bearbeta. Kanske ett undermedvetet syfte med den.

Lasse Ekstrand har sett serien som ligger på SVT-play.

Bland hungerstrejkande chaufförer

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit två böcker om migrantarbetare i Sverige, Svenska palmen och Svarta bär. I oktober 2025 utkom Andra vågen som handlar om en rekordlång strejk bland yrkesförare från Centraleuropa.

Även denna bok skildrar rättslösa arbetare och hur de utnyttjas hänsynslöst, men det är en helt obekant miljö som möter läsaren. Författarens stora personliga engagemang genomsyrar berättelsen om de strejkande männen liksom de kapitel som handlar om hans eget fackliga arbete i Solidariska byggare.

Gunnel Engström har läst. 

Ring, klocka, ring!

ua.depositphotos.com

Det hör till att man när nyårsklockor snart skall donga, bör ägna sig åt en personlig tillbakablick på det år som gått. Jag nöjer mig med att konstatera att det för min del varit ett bra år, med resor och skrivande. Precis som jag vill ha det.

Viktigast av allt, gammgubben är fortfarande vid tämligen god hälsa, till skillnad från flera kamrater på samma trappsteg i livet. Kroppen bär sina krämpor. Men skallen är klar. Om jag får säga det själv.

Auf wiederschauen, Wien!

Der Führer talar till österrikarna på Heldenplatz 15 mars 1938.

Inne på matvarukedjan SPAR i stadsdelen Hietzing, där vi, liksom förra gången i Wien, bor på bekväma Park Hotel Schönbrunn, i ett rum med utsikt mot slottsparken, pratar en medelålders kvinna ogenerat i sin mobil, förblir obekymrat stående vid den minimalt tilltagna platsen avsedd för nedpackning av varor.

Ignorerande blankt oss medkonsumenter med fulla vagnar, och som med väskor och kassar redo köar för att komma fram.

A Merry Bloody Christmas

Lasse Ekstrand på café i Wien.

Till Wien begav vi oss inte i första hand för att få uppleva en traditionell och typisk julstämning med allt vad dit hör. Annars ett lämpligt val med tanke på hur den österrikiska huvudstaden i överdåd ikläder sig alla julattiraljer.

Krigen som rasar ute i världen känns långt borta bland all bjällerklang. Inga festligheterna störande demonstrationer eller protester.

Ekstrand vandrar i Wien

Vinter i stan. Franz Sedlacek 1931 (Leopold Museum).

2012, på sin nittiofemårsdag, två år innan hon avled, avslöjade berlinfödda Margot Wölk offentligt den hemlighet hon burit på i hela sitt liv. En historia från Tredje riket sista år som dessförinnan inte berättats. Kanske omgärdat av skam och skuldkänslor i hennes fall.

Nämligen att hon varit en av femton unga kvinnor som hade till uppgift att provsmaka Hitlers mat innan han vågade äta av den. Paranoid som alla diktatorer. Befarade att någon skulle lyckas smyga ned gift i maten.

Fransmän mot kriget

Paris 14 december. Motståndet mot krigspolitiken växer i Frankrike. Intervjuad i videon är bl a 

Florian Philippot, ledare för "Patrioterna".

I Sverige är det tyst, tyst. Göran skriver:

En fyrtitalist tar farväl av tonåren

Keith Richards 2016

Om det inte är den förbenade AI som är ute och spökar, vilket jag förstått att han (?) inte drar sig för, om det så gäller studentuppsatser för att lura handledare eller djur som gör de mest knasiga grejer, måste jag till min bedrövelse läsa på nätet att Rolling Stones ställer in en planerad turné nästa år.

Skälet är att Keith Richards artros, eller om det är artrit, egentligen spelar beteckningen ingen roll, lika illa vilken man än väljer, i fingrarna gör att han måste avstå. "The Last time" har slutligen blivit verklighet, skriver Lasse Ekstrand.

Då tar Putin oss!

När jag växte upp i Sandviken på 50-talet varnades det för "ryssen". Inte vet jag om hållningen förtjänade att betraktas som politiskt medveten. Kanske något som hängde i sedan tidigare. En för givet tagen tankefigur.

 I en socialdemokratiskt impregnerad bruksmiljö. Länge trodde jag att alla i stan var socialdemokrater.

Skriv upp det, Weimers

 

Till Bryssel skickas den svenska politikens B-lag, som någon sade, för att dansa runt köttgrytorna.

EU-parlamentarikern Charlie Weimers inhöstar runt en miljon om året. Tillkommer gör frikostiga ersättningar av olika slag. Nu begär han en kvarts miljon i barnbidrag som han anser sig snuvad på. 

Klart att jag reagerar spontant över vad som vid en första anblick kunde tyckas vara girighet. Om jag har förstått det rätt så vill ju SD vara ett etablissemangskritiskt parti.

Sluta hyckla om israelisk moral!

Nyligen godkände det israeliska parlamentet, Knesset, i en första läsning ett lagförslag med återinförande av dödsstraff i Israel. 

Blir förslaget lag tar Israel steget ut ur den humanitära “dödsstraffs-fria” europeiska zon man i olika sammanhang – UEFA, Eurovision etc. – så gärna vill tillhöra. Något som borde bekymra, skriver Gunnar Olofsson.

En riktig tysk

Jag har för vana att varje morgon läsa Berliner Morgenpost på nätet. Någon som känner mig skulle kanske mena att det har med det tyska arvet på min mors sida att göra. Ett arv jag för övrigt är stolt över.

En släktforskare kunde nämligen härleda mina rötter tillbaka ända till 1400-talets Sydtyskland.
Blod är tjockare än vatten, lärde mig min mor.

Der Dicke

Det verkar som om vi aldrig kan få nog av Tredje riket och de utseendemässigt föga ariska Übermenschen, förutom Hitlers kelgris Albert Speer, som förknippas med nazismen och dess missgärningar.

Filmen ”Nürnberg” med den australiensiske skådespelaren Russel Crowe, rejält uppäten, i huvudrollen drar publik. (Om än inte i Gefle, sammanlagt sju i en salong som rymmer sextiosex.)

Tiga är silver, tala är guld!

Mer än en gång har jag fått frågan, från människor som uppenbarligen tycker jag har något att förmedla, om jag inte ska starta en podd. Jag har slagit ifrån mig med motivet att jag är en skrivande människa.

Jag skriver bättre än jag pratar. Men, det är klart, man kan ju alltid använda manus.

Äntligen!

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men nog kan de räknas till fler än på ena handens fingrar, jag med tevens benägna hjälp reser den första dagen i julmånaden till gamla Haga för att på Skolgatan återse mina kära vänner, skrothandlaren Albert Karlsson (spelad av Sten-Åke Cederhök) och sonen Herbert (Tomas von Brömsen). 

Tack, Öppet arkiv på SVT, som gör detta möjligt! Genom den av er behållna Julkalendern från 1982.

Ekstrand om det utvalda folket

Del av en IWW-affisch som tillkom efter en idé på  ett ryskt flygblad från 1901.

Det hände 1945, under den omfattande metallarbetarstrejken, den största arbetsnedläggelsen i vårt land sedan storstrejken 1909, men som nog förtjänar utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt.

En ombudsman från förbundskansliet i Stockholm skickades upp till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta.

För att få dem att gå tillbaka till jobbet.

Maktens pipor

När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom.

Piporna, i detta fall mina kolleger, som lydigt följde alla påbud uppifrån.

Ny krönika av Lasse Ekstrand!

Lasse Ekstrand om behovet av dialog

Picassos fredsduva.

För mig i min strävan att försöka vara intellektuellt anständig, därvidlag innerligt trött på det ensidiga krigshetsandet och rysshatet à la Oksanen i vårt Nato-vänliga land, var det självklart att tacka ja till att tala på FN-dagen 24 oktober detta år under rubriken ”Ge freden en chans”.

Arrangör på Odenplan i Stockholm svensk-ryska vänskapsföreningen. Mitt tal blev kort, beroende på en envis förkylning som satte ned krafterna.

Men huvudtesen gick fram, hoppas jag.