Hedra dem som förtjänar att hedras

Maj 1945. Fredsfirande i Stockholm.

Lasse Ekstrand läser en understreckare i Svenskan från 8 maj om den polske författaren Wytold Gombrowicz:

En favorit i mitt privatbibliotek. Jag vågar inte sätta en femma på att han längre är särskilt välkänd i Sverige. Inte ens bland de kulturfina, de självutnämnda smakdomarna på DN framförallt.

Uppburen var han i vårt land första halvan av 60-talet. Alf Sjöberg såg en pjäs av honom i Paris och slukades med hull och hår. Satte upp honom på Dramaten. Lars Gustafsson recenserade den i översvallande ordalag. Och därmed öppnades portarna till kultursidorna.

Men när vänstervågen rullade över vårt land mot andra halvan av 60-talet, försvann och osynliggjordes Gombrowicz. Hans förment mörka människosyn, jag som läst honom skulle snarare kalla den realistisk, låg honom i fatet och överensstämde inte med samtidens röda grundton.

Han hade nämnts som en bland Nobelpriskandidater. Men av detta blev intet. Tydligen har det också sedan varit klent med utgivningen av hans verk.

Hur flyktigt det skrivna ordet ändå är! Vad betyder det att ta till orda? Ibland tycks det mig meningslöst att försöka göra sin röst hörd när den allmänna opinionen förefaller så entydig. Inga avvikande röster är tillåtna.

I dessa dagar skall det faktumet att Sovjet, till priset av många miljoner döda, befriade oss från nazisterna nämnas med så små bokstäver som möjligt. I Tyskland tydligen nästan icke alls, enligt Berlinaviserna. I Sverige gör de krigshetsande oksanianerna allt för att underhålla russofobin.
Nå, bara att vända på myntet och kränga av sig den smygande letargin. Viktigare än någonsin att försöka bilda motopinion.

Om jag bott i Stockholm och inte i Gefle hade jag i dag sökt mig till Slussen och i svensk-ryska vänskapsföreningens regi hedrat dem som kastade av det nazistiska oket över Europa.

Lasse Ekstrand